Kurenai no buta (1992)

alt. titel: Porco Rosso

Hayao Miyazaki är tillbaka på Ghibli-menyn och det är även hans älskade flygning. Hade man inte redan anat det – med Nausicaäs lilla glidflygare, Laputas himlabundna slott eller Kikis kvast – står den kärleken utom allt tvivel i Porco Rosso.

Av okänd anledning har det italienska flygaresset Marco Pagot förvandlats till en mänsklig gris sedan han sköt ned fiendeplan under första världskriget. Numera tar han uppdrag som en ren prisjägare och räddar exempelvis skolklasser från skurkaktiga luftpirater. Men skurkgängen runt Adriatiska havet går ihop och hyr in den amerikanske mästerflygaren Donald Curtis för att en gång för alla göra sin nemesis markbunden.

Porco Rosso är en film som inte låter tala lika mycket om sig som exempelvis Min granne Totoro eller Spirited Away men jag gillade den här lilla bagatellen. Har man aldrig stött på en Miyazaki-film kanske Porco Rosso inledningsvis kan upplevas en smula förvirrande. Själv har jag inga som helst problem med att acceptera att jag aldrig får någon förklaring till hur Marco förvandlades till Porco. Eller hur alla runtomkring Porco är människor men att ingen verkar tycka att det är det minsta konstigt att en grismänniska knallar omkring i flygarhuva.

Kriget på Balkan brakade loss under filmens produktion och det ska tydligen ha lett till ett mer allvarligt anslag i Porco Rosso än vad som tidigare var tänkt. I mina ögon märks ingen sådan förändring, jag tycker istället att Miyazaki på ett alldeles utmärkt sätt pulat ihop en fantastisk stämning (Porcos blotta existens) och mekanisk flygmaskinsinnovation med tokroliga skurkar, halsbrytande luftstrider och en drömskt bitterljuv nostalgi. Det sista elementet får framförallt representeras av hotellägaren och sångerskan Madame Gina som begravt tre flygarmakar, alla goda vänner till Porco. I någon mening förvandlar filmen ett utsatt mellankrigstidseuropa till en fantasyvärld av (anti-)hjältar, pirater och djärva kupper samtidigt som en fascistisk statsapparat börjar växa sig allt hotfullare vid horisonten.

Själva historien är som synes inte särdeles komplicerad, vi känner exempelvis igen de klantiga skurkarna (den här gången mer Tintin-lika än någonsin). Istället handlar Porco Rosso i hög grad om ren och oförfalskad skaparglädje och -vision. Jag inbillar mig att den unga mekanikern Fios förtjusning och fascination inför kreationen av den perfekta flygmaskinen speglar Miyazakis egen när det gäller bilder.

Porco Rossos perfektion i det fallet får mig att fundera över om Miyazaki hittar på flyghistorier för att han älskar att teckna moln eller om han lärt sig att teckna himlavyer för att han älskar flygning (alltså exakt samma sak som jag undrade över redan tillsammans med Kiki). Eftersom filmen utspelas på och omkring Adriatiska havet får publiken dock gott om bevis för att Miyazaki rent bildmässigt känner sig lika hemma i vattnet som i luften.

Porco Rosso är som sagt lite av en bagatell, men samtidigt en Ghibli-film som jag känner att jag gärna vill återbesöka någon gång.

När det gäller Porco Rosso har jag än så länge bara med mig Jojjenito. Sedär, nu anslöt även Filmitch

7 reaktioner till “Kurenai no buta (1992)”

  1. Kul att du uppskattar Ghibli-filmerna. Ja, det är ju ganska svårt att inte göra med tanke på hur ruggigt välgjorda de är.

    Just Porco Rosso är inte nån av mina favoriter. Lagom lättsam underhållning och en svag 3/5 för mig. Just aspekten att han förvandlats till en gris och att det egentligen inte berörs känns som en ganska typisk Myazaki-pryl. Inget som skulle behandlas på samma sätt i en Disney-film exempelvis.

    Tack för ping! Ensamping denna gång. 🙂

  2. Det är nog fullt möjligt att jag kanske kommer att hålla Totoro och Kiki över Porco Rosso vid omtittar men just nu tyckte jag mer om dess lättsamma underhållning

    Klart att jag pingar när jag får sällskap i tyckandet 🙂

  3. Nu har du gått förbi mig då jag mer eller mindre pytsar ut filmerna. Denna kommer på söndag sedan blir det en till och jag tror det blir en liten paus efter den filmen.
    Hade två problem med denna lättsamma film. För mig skar det sig med grisfejset som inte tjänade något syfte samt att jag fick en liten creepy känsla när det tjatades om Flos bakdel samt alla pirater som dreglade över 17 åringen

  4. @Filmitch: Då ska jag se till att uppdatera inlägget på söndag. Aha, så det var denna du menade när vi pratade om Laputa? Just den detaljen hade jag ärligt talat redan glömt bort, möjligen pga av att Fio ändå är äldre än Sheeta. Inga som helst problem med grisfejs 😀 Och jag tyckte ändå att grisgestalten var ett jättesmart sätt att ge historien en väldigt lätt touch av fantasy. Mer behövdes ju inte

  5. Såg första 20-25 minuterna men fann den ganska tråkig. Stängde av och såg en annan Studio Ghibli-film istället, The cat returns…

  6. Fast jag kände att berättelsen inte behövde en touch av fantasy . Flo är visserligen äldre men inte så gammal att bli föremål för att gifta sig med en dubbel så gammal flygare som bokstavligen ”dreglar” över hennes uppenbarelse

  7. @Henke: Där ser man, jag var hooked efter kanske max tio

    @Filmitch: Asch, behövde och behövde — lita fantasy sitter aldrig fel 🙂 Nej, jag kan hålla med, det där gubbiga är kanske inte det mest charmiga med en del av Ghiblis produktion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: