alt. titel: Porco Rosso

Hayao Miyazaki är tillbaka på Ghibli-menyn och det är även hans älskade flygning. Hade man inte redan anat det – med Nausicaäs lilla glidflygare, Laputas himlabundna slott eller Kikis kvast – står den kärleken utom allt tvivel i Porco Rosso.

Av okänd anledning har det italienska flygaresset Marco Pagot förvandlats till en mänsklig gris sedan han sköt ned fiendeplan under första världskriget. Numera tar han uppdrag som en ren prisjägare och räddar exempelvis skolklasser från skurkaktiga luftpirater. Men skurkgängen runt Adriatiska havet går ihop och hyr in den amerikanske mästerflygaren Donald Curtis för att en gång för alla göra sin nemesis markbunden.

Porco Rosso är en film som inte låter tala lika mycket om sig som exempelvis Min granne Totoro eller Spirited Away men jag gillade den här lilla bagatellen. Har man aldrig stött på en Miyazaki-film kanske Porco Rosso inledningsvis kan upplevas en smula förvirrande. Själv har jag inga som helst problem med att acceptera att jag aldrig får någon förklaring till hur Marco förvandlades till Porco. Eller hur alla runtomkring Porco är människor men att ingen verkar tycka att det är det minsta konstigt att en grismänniska knallar omkring i flygarhuva.

Kriget på Balkan brakade loss under filmens produktion och det ska tydligen ha lett till ett mer allvarligt anslag i Porco Rosso än vad som tidigare var tänkt. I mina ögon märks ingen sådan förändring, jag tycker istället att Miyazaki på ett alldeles utmärkt sätt pulat ihop en fantastisk stämning (Porcos blotta existens) och mekanisk flygmaskinsinnovation med tokroliga skurkar, halsbrytande luftstrider och en drömskt bitterljuv nostalgi. Det sista elementet får framförallt representeras av hotellägaren och sångerskan Madame Gina som begravt tre flygarmakar, alla goda vänner till Porco. I någon mening förvandlar filmen ett utsatt mellankrigstidseuropa till en fantasyvärld av (anti-)hjältar, pirater och djärva kupper samtidigt som en fascistisk statsapparat börjar växa sig allt hotfullare vid horisonten.

Själva historien är som synes inte särdeles komplicerad, vi känner exempelvis igen de klantiga skurkarna (den här gången mer Tintin-lika än någonsin). Istället handlar Porco Rosso i hög grad om ren och oförfalskad skaparglädje och -vision. Jag inbillar mig att den unga mekanikern Fios förtjusning och fascination inför kreationen av den perfekta flygmaskinen speglar Miyazakis egen när det gäller bilder.

Porco Rossos perfektion i det fallet får mig att fundera över om Miyazaki hittar på flyghistorier för att han älskar att teckna moln eller om han lärt sig att teckna himlavyer för att han älskar flygning (alltså exakt samma sak som jag undrade över redan tillsammans med Kiki). Eftersom filmen utspelas på och omkring Adriatiska havet får publiken dock gott om bevis för att Miyazaki rent bildmässigt känner sig lika hemma i vattnet som i luften.

Porco Rosso är som sagt lite av en bagatell, men samtidigt en Ghibli-film som jag känner att jag gärna vill återbesöka någon gång.

När det gäller Porco Rosso har jag än så länge bara med mig Jojjenito. Sedär, nu anslöt även Filmitch