Tonari no Totoro (1988)

Samtidigt som dagens Miyazaki-film hade premiär släppte Studio Ghibli också Isao Takahatas Hotaru no haka eller Eldflugornas grav. Svårt val där — grina först och skratta sedan eller tvärtom? Eldflugornas grav är den enda av Ghiblis filmer som inte inkluderats i Netflix utbud men jag tidigare skrivit om den här.

***

alt. titel: Min granne Totoro, Magiska äventyr med Totoro, Min nabo Totoro, My Neighbor Totoro, My Neighbour Totoro

Även om man inte vet ett skvatt om Min granne Totoro gör Hayao Miyazaki strax klart att vi den här gången inte kommer att ägna tid åt vare sig slemma skurkar, krigiska monster, luftskepp eller post-apo. Förtexterna är förtjusande naivistiska, bjärt kolorerade och visar upp en slags tidig ”hampster dance” med rader av småflickor och katter.

Systrarna Satsuki och Mei flyttar till ett hus på landet tillsammans med sin pappa Tatsuo. Tatsuo är lärare vid Tokyos universitet men huset ligger närmare sjukhuset där flickornas mamma just nu ligger inlagd, oklart exakt för vad. Både huset och den omgivande naturen är full med egenartade små varelser och andar varav den utan tvekan störste är Totoro. Först är det bara Mei som kan se honom (den? det?) men under en regnig väntan vid busshållplatsen efter pappa visar sig Totoro även för Satsuki.

Och…tja, sedan är det väl inte så mycket mer. I någon mening skulle jag nästan vilja kalla Min granne Totoro för en slice-of-life-film eftersom det egentligen inte finns någon direkt historia som ska berättas. Filmen lider en remarkabel brist på såväl konflikter som problem – den överskuggande oron och sorgen handlar förstås om mamman på sjukhuset. Hur sjuk är hon egentligen? Kommer hon att få komma hem till sina döttrar eller är det bara de som inte vet att hon egentligen är döende? Eftersom Min granne Totoro berättas ur flickornas synvinkel är det förstås mycket information som saknas, exempelvis exakt vad pappa Tatsuo är för sorts professor. Det enda vi får veta är att han har långa dagar inne i Tokyo och att han är tillräckligt disträ för att glömma att titta till sin dotter när han försjunker i sitt arbete.

Filmens styrka ligger istället i dess stämning; här finns dels ett tydligt intryck av en vagt själfull eller andlig natur, dels en lätt touch av vardagsmagi. Samtidigt är historien djupt rotad i en avslappnad realitet där allt verkligen inte behöver handla om magiska kristaller och våldsamma militärnationer utan istället förlitar sig på cikadornas surrande, grodyngel och den skatt som är nyplockade grönsaker, kylda i ett vattendrag. Just när det gäller denna påtagliga verklighet påminner filmen en hel del om Takahatas Eldflugornas grav.

Min granne Totoro är rar utan att vara sentimental eller sliskig och förenar galant den relativa moderniteten i filmens nutid med äldre, och eventuellt mer mystiska, stråk. Satsuki och Mei har tagit ytterligare steg i förhållande till Laputas Pazu och Sheeta genom att vara oerhört trovärdiga huvudpersoner, både till kynne och rörelsemönster. Tatsuo är en bra pappa som lär sina döttrar respekt för naturen och verkligen lyssnar på dem. Totoro och hans kompanjoner är härligt barnsliga med enkla, runda former och enorma grin. De breda leendena går igen hos deras kompis kattbussen och eftersom jag tycker mig se referenser till äldre litteratur i alla Miyazakis filmer ligger inte John Tenniels Cheshirekatt särskilt långt borta den här gången.

Det finns alltså mycket som talar till Min granne Totoros fördel. Jag kan förstå varför filmen är så pass populär och hyllad som den är. Men för min berättelseknarkande hjärna blir den inte lika tillfredsställande som vare sig Nausicaä… eller Laputa. Filmens värld är för all del fantasifull, men det är en planlösare påhittighet än i de tidigare verken. Jag saknar de post-apokalyptiska och steampunkiga världsbyggena.

I fallet Totoro tycks rollerna vara omvända jämfört med Laputa, jag och Jojjenito mot Filmitch och Fripps filmrevyer.

Annons