Mimi wo sumaseba (1995)

alt. titel: Om du lyssnar noga, Whisper of the Heart, Hjertets hvisken

Ni som tillhör 70-talistgenerationen eller är äldre än så, minns ni de här korten längst bak i låneböckerna där bibliotekarien stämplade återlämningsdatum? Och på vissa, mindre, bibliotek kunde det till och med vara så att man fick skriva sitt namn på kortet så att boken fick en slags egen genealogi och historia av låntagare.

Om du lyssnar noga bjuder i det avseendet på en riktig nostalgitripp eftersom 14-åriga Shizuku Tsukishima är en sann bokslukare som passar på att låna hem högvis med böcker under lovet. Efter ett tag märker hon att många av hennes läsäventyr tidigare lånats av en Seiji Amasawa. Hon börjar dagdrömma om hur det skulle vara att ha en kille som är så perfekt matchad i boksmak.

Den där irriterande grabben i skolan som retade henne för hennes försök att översätta John Denvers Country Roads till japanska ger hon däremot inte ett vitten för. Inte förrän det visar sig att hans morfar har en antikaffär med de allra mest fantastiska tingestar i och han själv har drömmar om att bli en violinmakare. Seijis (kom igen, det var ju knappast mycket till överraskning vem han var…) ambitioner inspirerar i sin tur Shizuku att göra verklighet av sina författardrömmar.

Ännu en realistisk barn-/ungdomshistoria från Studio Ghibli. Också den första spelfilmen att regisseras av någon annan än Isao Takahata och Hayao Miyazaki (Jag kan höra havet var ju en TV-film). Tydligen var tanken att Yoshifumi Kondō skulle ta över som huvudkreatör för Ghibli men regissören dog redan 1998 på grund av hjärtproblem (eventuellt orsakade av överarbete).

I likhet med Ghiblis andra slice-of-life/coming-of-age-filmer blir jag överraskande betagen i Om du… Jag gillar realismen i framställning (den bokbelamrade lägenheten, pappa bibliotekarien, riskokaren, tvätten på balkongen och mamma som pluggar) och personerna, med Shizuku i spetsen. Hon får vara en i vissa avseenden typisk bokmals-flicka, energisk och bestämd men också tillbakadragen och glömsk när hon förlorar sig i sina böcker. Hon påminner precis som Kiki en hel del om klassiska, äldre föregångare, typ Anne på Grönkulla. Därför kommer det knappast som någon överraskning att såväl Takahata som Miyazaki, tillsammans med bland andra Kondō, jobbade med en TV-adaption av L.M. Montgomerys flickböcker i slutet av 70-talet.

Shizuku är en egen person med egen agens som befinner sig precis i glappet mellan barndom och vuxenhet. Hon måste fundera på frågor som vid det här laget börjar kännas bekanta för Ghiblis uppväxande persongalleri – varför börjar allt kännas annorlunda, varför kan pojkar och flickor inte längre bara vara vänner och hur ska jag ta mig an framtiden? I fallet Om du… tillkommer också Shizukus tydliga önskan att skriva, ett mål som hon dock inte riktigt blir klar över innan hon träffar Seiji. Det som möjligen känns lite apart eller skaver lite är att den slutgiltiga bekräftelsen på Shizuku och Seijis relation inte bara är att de bekänner sig kärlek till varandra inför den uppgående solen utan också lovar att de ska gifta sig.

Andra välbekanta element ligger i såväl miljöer och stämning, som det visuella. Vi har stannat kvar i Tokyoförstaden Tama sedan Pompoko och det är än en gång sommar med svirrande cikador och en brännande sol. Under de fåtaliga regndagarna försitter solen aldrig en chans att strila ned genom molnen, vilket blir extra tydligt när man ser ned på storstaden från Tamas branta kullar.

Country Roads är filmens stadiga soundtrack och ackompanjemang. I översättningen av Shizukus japanska översättning av texten (hängde ni med där?) uppstår dock en intressant skillnad gentemot originalet. Jag uppfattar att John Denver enbart sjunger om hemlängtan och hemmahörande, medan Shizukus version snarare lånat ekon från Thomas Wolfe – You can never go home again. Den japanska texten speglar alltså föga förvånande filmens hela ton: kluvenheten i att längta tillbaka till något som man samtidigt vet är förlorat för alltid eller i alla fall alltid kommer att bli detsamma. En bitterljuv, melankolisk och ibland sorgsen tonårsinsikt som jag tror att de flesta kan känna igen sig i.

Mittåt, jag hade ju visst med mig bloggkollegor här också! Både Jojjenito och Fripps filmrevyer, som dessutom verkar ha gillat filmen lite mer än vad jag gjorde

Annons