X-Men: Days of Future Past (2014)

Läget är kritiskt. Inte bara för våra X-Men, utan för alla mutanter. De är jagade till utrotningens gräns av de ondsinta väktarna (sentinels) som så småningom också tagit sig an både människor med muterade gener som ännu inte kommit till uttryck och människor som försökt hjälpa de utsatta.

En liten spillra gör sitt bästa för att vara steget före väktarna och det är något de bara klarar av tack vare Kitty Pryde. En snabb konferens med Charles Xavier och Magneto slår fast att det avgörande ögonblicket, stunden när allt gick fel, var när Mystique mördade väktarnas skapare Bolivar Trask. Mutanternas sista hopp är nu att Kitty ska kunna skicka någon av dem tillbaka till 1973 för att förhindra mordet och den ende som är designad för jobbet är Wolverine.

Men väl i dåtiden, utrustad med stilenligt tajta jeans och långsnibbade skjortor, upptäcker Wolverine att uppdraget till och med kan komma att bli svårare än han räknade med. Charles Xavier har stängt in sig i deprimerad avskildhet tillsammans med Beast och i allt väsentligt blivit både alkoholist och knarkare. Magneto är i sin tur inspärrad i ett avancerat högsäkerhetsfängelse för inblandning i mordet på JFK. Och deras samarbete är avgörande för att kunna få tag på Mystique.

Jag tillhör generationen som blev golvad av Bryan Singers The Usual Suspects 1995. Den fem år yngre X-Men var kanske inte riktigt lika avancerad i sitt berättande men tillhör ändå min personliga kanon, uppföljaren X2 än mer så.

Så det är klart att jag hade vissa förväntningar när Singer återigen äntrade regissörsstolen för X-Men: Days of Future Past. Prequeln X-Men: First Class från 2011 kändes alldeles för lättviktig, trots ihärdiga referenser till ett iskallt stormaktskrig och Kubakrisen. Frågan var nu om publiken skulle få mer i samma stil eller om Singer skulle lyckas göra en film med lite mer pondus.

Till min glädje infriade Singer förhoppningarna, i alla fall till viss del. Wolverine, Xavier och Beasts fritagningsförsök av Magneto med benägen hjälp av superdupersnabbe Quicksilver blir mer av en underhållande heist-historia. Men efter inledningens oerhörda tungsinne och doom-and-gloom-känsla är det inte utan att det känns befriande att få glädjas lite åt den upproriske Quicksilver som i en av filmens bästa sekvenser mer än gärna tar chansen att stick it to the Man.

Nackdelen är förstås att de olika stämningarna och tydligt avgränsade berättelserna får Days of Future Past att kännas lite som en antologifilm. Först när kanske halva tiden förlöpt får man ett intryck av ett helgjutet flöde som bär oss fram till slutet.

Även om jag gillar X-Men är jag ingen konnässör, jag har inte läst serien som just den här filmen bygger på och först i efterhand försökt läsa på lite via Wikipedia. Vilket kanske är tur, för hur mycket jag än älskar Hugh Jackmans Wolverine hade det varit otroligt spännande att istället få se hur Kitty Pryde hade klarat biffen och lite av en (efterhands)besvikelse att ha missat den chansen. Förutom Mystique lyser nämligen 70-talets mutantkvinnor med sin frånvaro. Jag får också känslan av att serien är betydligt mörkare än den produkt som levererades på vita duken.

Days of Future Past lyckas bättre än First Class men inte lika bra som X2 kan vi väl sammanfatta det som. Kanske är det nostalgin som talar men jag tror att en anledning till att både X-Men och X2 känns mer nära än alla de övriga filmerna är att de fokuserar på individer. Och dessutom gör det bra, till skillnad från X-Men Origins: Wolverine (nej, jag har inte sett Wolverine ännu). Med början i X-Men: The Last Stand är det kollektivet som gäller och då är det svårt att uppamma samma engagemang även om det finns ett annat potential till dynamik. Jag blev inte jätteförtjust i The Avengers men måste erkänna att Joss Whedon klarade den balansen bättre

Alltnog, tillbaka till Days of Future Past. Filmen ger mig vibbar från både Terminator, Watchmen och Inception. Det finns ett mörker och ett tungsinne, inte minst eftersom vi ju fått en försmak av vad som väntar om Wolverine skulle misslyckas med sitt uppdrag. Men filmen blir i slutänden ändå inte riktigt grundad. Patosfyllda deklamationer från både Xavier, Magneto, Mystique och Bolivar Trask sjunker inte ned i historien och ger den stadga utan flyter ovanpå. Vi förstår vad de säger och varför, men vi känner det inte.

Skådespelarmässigt tycker jag inte att någon av de inblandade gör bort sig, men vissa är klart bättre (Peter Dinklage) än andra (Nicholas Hoult). Jag tyckte bättre om både James McAvoy och Michael Fassbender den här gången men Patrick Stewart och Ian McKellen visar trots det att den gamla osten ändå är den som smakar bäst. De sistnämndas avslutande (och allt för korta) scen tillsammans gav mig en bättre föreställning om deras komplicerade hatkärleksrelation än de yngre lyckas göra under alla de minutrar de har tillsammans i både First Class och Days of Future Past.

Och än en gång kan jag inte låta bli att bli fascinerad av hur lite jag får från Jennifer Lawrence som Mystique. Jag gillar ju henne som tusan och ändå är hon både här och i First Class fullkomligt blank. Jag får ingenting från henne, varken hat, kärlek eller sorg. Kanske blå fjäll inte riktigt är hennes grej, helt enkelt.

På det stora hela kan jag inte annat än känna mig nöjd med Singers produkt, även om den knappast är en ny X2 eller Dark Knight. Men det senare exemplet måste i och för sig få stå för First Class-regissören Matthew Vaugh som tycktes hysa samma villfarelse när det gällde att jämställa hans film med Batman Begins.

Fast jag har två små frågetecken som mer kunniga bloggläsare gärna får hjälpa mig med. Hur hänger Quicksilver i Winter Soldiers bonusscener ihop med den Quicksilver vi får se här? Och om man tänker sig att den första X-Men-trilogin hör till den tidslinje som leder fram till en framtid med väktar-utrotning av mutanter, hur kommer det sig att vi inte hör ett knyst om dem i de filmerna?

Varför inte flukta in vad andra filmspanare har tyckt om tidsresemutantfilmen? Fiffis filmtajm, Jojjenito, Filmitch, The Nerd Bird, Henke, Joel och Har du inte sett den? har än så länge hoppat på X-tåget.