Breaking the WavesOk, djupt andetag. Det gäller att stålsätta sig inför 2 timmar och 40 minuter av dansk-skotsk misär…

Fast det börjar inte så värst misärigt. Bess måste förvisso be de kyrkoäldste om lov för att få gifta sig med oljeborraren Jan, men hennes pillemariskt sneglande ögonkontakt med kameran antyder att det hela egentligen bara är en formsak. För vad skulle kunna stå mellan hennes och Jans kärlek?

Inte det faktum att Bess är oskuld i alla fall. Jan introducerar henne med dunder och brak i älskogens underbara värld och det finns enligt Bess inget som är fel med varken honom eller relationen. Skulle vara då att han förr eller senare måste lämna henne för att åka tillbaka till borrtornet. Bess omgivning ser däremot på de unga tus lycka med en viss oro och förmanar Bess att hon måste skärpa sig, inte låta Jan ta över så mycket. Bess svägerska Dorothy försöker förklara för Jan att Bess inte är riktigt ”right in the head”.

Det är knappt att Bess överlever Jans avsked och längtan efter honom är outhärdlig. Är det då så konstigt att hon tolkar den svåra olycka som Jan råkar ut för som Guds svar på hennes böner att få ha sin älskade make hos sig? Uppvuxen i ett samhälle där Guds hand är både närvarande och rätt hårdhänt, bestämmer sig Bess för att göra allt hon kan för att rädda Jan. Oavsett om det gäller böner för att hans fysik ska bli bättre eller gå med på hans önskningar om att hon ska ha sex med andra män för att hans psyke ska bli lugnare.

På ett sätt känns Breaking the Waves kort, de där nära nog tre timmarna försvann i ett huj. Men på ett annat sätt är filmen lång, eller kanske snarare varaktig, det känns nämligen som jag spenderat betydligt mer tid än bara tre timmar i Bess sällskap. Emily Watsons troskyldiga lilla flicka kryper in under huden på en, in i skallen, och verkar ha bestämt sig för att stanna där. Oavsett vad man tycker om både Bess och Jan som karaktärer, oavsett att Breaking the Waves är filmad med skakig handkamera och nästintill renons på omsorgsfullt arrangerade bildutsnitt och klara färger (den är ju också nästan en Dogma-film), är det svårt att inte bli fascinerad av Watsons porträtt.

Nästan omedelbart undrar jag om det verkligen är meningen att Bess ska framstå som ett barn, men allt eftersom historien fortskrider blir det förstås uppenbart att det ska vara det. Det fantastiska är att Watson lyckas förmedla den här känslan så starkt utan att egentligen säga särskilt mycket. Hennes ögon är å andra sidan desto mer uttrycksfulla.

Breaking the Waves är en historia om kärlek och tro, offer och försoning. Min enda Lars von Trier hittills har varit Dogville, så jag var beredd på en hel del svärta. Det jag inte var beredd på var att se ett rätt balanserat porträtt av Jan. Av det man hört om Breaking the Waves innan (”om den där tjejen som blir våldtagen för att hennes karl inte kan få upp den”) hade jag trott att Jan skulle vara ett totalt svin. Vilket inte känns helt osannolikt, Stellan kan ju vara rätt bra på svinigheter när han sätter den sidan till.

Men mannen som framträder i filmen är en ömsint sådan. Han blir förvisso bitter och svartsynt av sin olycka, utnyttjar Bess kärlek och önskan att vara sin make till lags, men gör också det rätta när han ges chansen.

Då upplever jag att von Trier är hårdare i sin dom över ett samhälle som uppfostrar goda själar som Bess. Som från barnsben blir itutade att inget offer är för stort för Gud men, när det offret är gjort, finner det för gott att förkasta gärningen och människan. Ett samhälle som är bättre på att fördöma och förvisa än att uppmuntra och älska.

På grund av Dogville-erfarenheten upplevde jag också slutet på Breaking the Waves som förvånansvärt positivt. Men von Trier hade kanske fortfarande en viss tro på mänskligheten i behåll innan millennieskiftet? Särskilt den absolut sista filmrutan blev alldeles för överdriven och där försvann tyvärr lite av magin som de andra 157 minutrarna byggt upp så fint. Kan man önska sig en director’s cut?

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

P.S. I vanliga fall brukar jag ju försöka hitta en affisch från original-landet men den polska (tror jag det är) varianten var så fantatsisk att jag inte kunde låta bli att ta den istället. Filmen antar drag av både sci-fi och gotisk dramaskräck. Hans Arnold är inte vad jag skulle förknippa med filmen jag faktiskt såg. Klicka på bilden för en större version på sajten IMP Awards.

Annonser