Watchmen (2009)

Walter Kovacs är oroad. Både för sig själv och de enda personer han känner någon gemenskap med: ett gäng maskerade hjältar som under 70-talet gick under namnet Watchmen. Kovacs tycker sig nämligen ha upptäckt en konspiration som börjat med att Edward Blake blivit mördad.

Blake har länge jobbat för USA:s regering, bland annat i Vietnam där han tillsammans med fysikern Jon Osterman satte p för det långdragna kriget. Men i Watchmen gick han under beteckningen The Comedian, trots att det aldrig blev särskilt roligt när han var i närheten. Även Osterman, som Dr. Manhattan, var medlem i det numera avsomnade superhjältegänget.

Med The Comedian ur leken tycks siktet nu vara inställt på Dr. Manhattan och företagsjätten Adrian Veidt, vilken gått ut offentligt med sin hemliga identitet som Ozymandias. Vad Walter, eller Rorschach som han föredrar att se sig som, inte tycks ha tänkt på är att han med sina efterforskningar placerat sig själv i skottlinjen.

Jag är verkligen ingen seriekännare, men det är svårt att inte känna till den specielle man som är serieförfattaren Alan Moore. Någon gång i mitten av 90-talet slumpade det sig dessutom att jag faktiskt läste hans Watchmen. Jag förstod den inte. Serien var mörk och deprimerande, det förekom någon slags skum parallellhistoria med ett skepp och jag fattade aldrig riktigt vad som egentligen hände på slutet.

Men när premiären av Watchmen var på tapeten för ett par år sedan kunde man ändå inte låta bli att känna sig lite spänd. Dels hade det kommit flera filmer som baserades på Alan Moore-förlagor, även om den egensinnige britten tycks hata dem allihopa, dels var just Watchmen regisserad av Zack Snyder, en kille som verkade kunna det här med det visuella.

Flera kritiker har klagat på det faktum att Watchmen ligger för nära sin förlaga, att scenerna känns klaustrofobiska och stela. För min del är det verkligen inget problem. Trots att jag inte skulle ha gissat det innan jag såg filmen första gången måste det ha funnits något speciellt i åtminstone tecknaren David Gibbons tolkning av Moores manus, för jag kände igen flera scener och gillar verkligen hur Snyder noga räknat i mångt och mycket försökt göra en rörlig version av det tvådimensionella originalet. Däremot är musikvalen ofta tagna direkt från serien och blir i sin ”ljudliga” version ofta mer än övertydliga.

Själva adaptionen av storyn är kompetent men knappast spektakulär och det förekommer ett par omgångar med rätt onödiga parallelliseringar av två händelseutvecklingar vilka varken förstärker eller kontrasterar varandra tillräckligt tydligt. Lauries åsna mellan hötapparna Daniel och Dr. Manhattan engagerade inte särskilt mycket men det var nog ingen dum idé att anta originalets fokus på den lätt labile Rorschach. Hans symmetriska mask är skrämmande i sig och vad som döljer sig under den gör man bäst i att inte fundera allt för mycket på. Dr. Manhattans återberättande av sin egen tillkomst och superhjälteutveckling tycker jag också mycket om, kanske mest för att den är så klassisk.

Skådisvalen är acceptabla men sällan så mycket mer, förutom Jackie Earle Haley som är helt fenomenal som Rorschach. Jag kan förstå tanken med att casta mer okända förmågor i de flesta av rollerna, även om det kanske inte var Malin Åkermans karriärmässiga CV man tittade mest på när svensk-kanadensiskan fick rollen som Silk Spectre d.y.

Men i likhet med framförallt Snyders andra serieadaption 300 är Watchmen vansinnigt snygg och i just det här fallet kommer filmen en bra bit bara på det för min del. Lite bullet time-slagsmål och jag är med på tåget. Att sedan denna stil innebär ett estetiserande av såväl fysiskt som sexuellt våld är inget jag hänger upp mig på eftersom det skulle kännas betydligt konstigare om filmen inte var konsekvent i det avseendet. Det polerade utseendet i sig uppfattar jag inte som en sanktion av de handlingar som porträtteras.

Men om CGI:n är nästintill sömlös har man inte lyckats lika bra med mer fysiska effekter. Carla Guginos gammelsminkning när hon ska vara Silk Spectre d.ä. vid 67 års ålder ligger mer i klass med åldringsskämtavsnitt i sitcoms av typen Everybody Loves Raymond och ju mindre som sägs om Nixons näsa dess bättre.

Ursprungsserien är som sagt långt ifrån någon hejdlös komedi och den mörka apokalypsnära stämningen har blivit hyfsat transporterad in i filmversionen, möjligen för att man som 70-talist minns hur det var att ha kärnvapenhotet ständigt mullrandes vid horisonten. Och som vanligt får man med sig lite värdelöst vetande – The Doomsday Clock är inget som Alan Moore hittat på själv. Denna fiktiva klocka skapades 1947 och stod 2010 på 11.54. Men så är de ynka sex minutrar som kvarstår till domedagen i 2000-talet inte längre enbart kärnvapenrelaterade utan också påverkade av bland annat klimatförändringar.

Möjligen skulle man kunna klaga på att det filosofiska och moraliska djupet i Moores manus inte riktigt gått att översätta till fullo på vita duken eftersom det ändå är action och snygga scener som fått inta första parkett. Vi får med oss det mesta som Moore tar upp: betydelsen av gemensamma fiender och en terrorbalans, vilka ändamål som helgar medlen och så vidare men det blir hela tiden ganska ytligt.

Här finns också förhållandevis lite av den problematisering som tycks ha blivit vanligare i och med senare vanliga-människor-som-superhjältar-filmer, istället är det bara ett kul och spännande avbrott från vardagen när Nite Owl och Silk Spectre d.y. struntar i The Keene Act och räddar människor ur brinnande hus. Möjligen ska man tolka den plågsamt långa efterföljande sexscenen (en av filmens absolut största akilleshälar) som sorglig eftersom Daniel och Laurie bara kan få till det när de är sina alter egon men i så fall var det knappast en känsla som framgick.

Slutresultatet blir alltså en film som kommer ganska långt på Snyders öga och Moores penna, även om den lämnar en hel del övrigt att önska.