You are currently browsing the tag archive for the ‘The Terminator’ tag.

alt. titlar: The Prophecy II, God’s Army II, The return of God’s army, Profetian – Djävulens sändebud, The Prophecy 3: The Ascent, God’s Army III

Nog för att jag gillade religionsskräckisen The Prophecy från 1995 riktigt bra. Så bra att den skulle kunna motivera hela fyra stycken uppföljare vet jag väl däremot inte om jag tyckte att den var. Men nu finns de alltså i sinnevärlden: The Prophecy II, The Ascent, Uprising och Forsaken. Riktigt så masochistisk har jag inte blivit ännu att jag tar mig an direct-to-video-filmer inspelade i Bukarest. Därför nöjde jag mig med att se The Prophecy II från 1998 och The Ascent (konkurrent om titeln ”tristaste uppföljarnamnen ever”) från 2000.

I den första uppföljaren får vi träffa sjuksköterskan Valerie, spelad av ingen mindre än Jennifer Beals, som hookar upp med ängeln Danyael efter att ha kört på honom. Han använder sina änglasuperkrafter samt välskulpterade överkropp för att förföra henne och därmed skapa en nefilim. Thomas Dagget, som bytt polisbrickan mot en munkkåpa (samt Elias Koteas skepnad mot Bruce Abbotts), har i en profetia förutsett att denna nefilim ska avsluta det himmelska inbördeskriget.

Men både Valerie och Danyael lever farligt när inte ens djävulen längre vill ha ärkeängeln Gabriel hos sig i helvetet. Eftersom det som sagt finns ännu en uppföljare är det kanske inte särskilt svårt att räkna ut att Gabriel inte lyckas med att förgöra Valeries barn. I The Ascent gör Gabriel dock en slags Terminator-vändning och har nu blivit den som istället försökt skydda den unge nefilimen Danyael under hela hans uppväxt. Men när Danyael skjuts av en religiös fanatiker (Brad Dourif i rollen som ”Zealot”. Why am I not surprised…?) är det bara hans mänskliga sida som omkommer. Och hans ängla-jag lockas av förföriska röster som vill utplåna mänskligheten en gång för alla.

Tjahapp, uppföljare… Naturligtvis inte lika bra som originalet men heller inte lika monumentalt usla som man kanske skulle kunna frukta. Både del två och tre har vissa detaljer som talar för sig. Christopher Walken fortsätter att spela Gabriel i bägge två och är fortfarande riktigt underhållande i tvåan. I The Ascent, där han uppträder i risigt långt hår och plötsligt kommit på att han är rätt förtjust i mänskligheten, får jag däremot en distinkt känsla av att han bara dykt upp för att casha ut lönechecken.

En annan som fortsätter att dyka upp är välkända fejset Steve Hytner i rollen som obducenten Joseph, genom vars bårhus döda änglar och återuppväckta paraderar i en jämn ström. Särskilt i The Ascent får han vara ett övertydligt Deus Ex Machina-verktyg. Han knyter ihop berättelsetrådarna genom att plita ned ord som ”angel+woman=nefilim” och ”GENOCIDE” på sitt lilla skrivblock. Ytterligare ett sådant verktyg är att filmen återigen plockar in Moriah Shining Dove Snyder från originalet i rollen som den nu tonåriga Mary. Hon får hjälpa Danyael en bra bit på vägen genom att berätta om sina kryptiska drömmar.

Mer tillfälliga, men roliga biroller, finns främst i tvåan där vi möter såväl Brittany Murphy, Eric Roberts och Danny Strong (of Buffy-fame). Trean har inte mycket att sätta emot i det avseendet, med blott Vincent Spano som ängeln Zophael (”The Spy of God”).

Bägge filmerna gör tydligt vad som utmärker änglar som vandrar på jorden: långa rockar, MC-boots och en förkärlek för att sitta hukande på stolsryggar och sänggavlar likt överdimensionerade gamar. I övrigt är jag inte säker på att jag ens i originalet kan hålla reda på vem som lierat sig med vem och vad de egentligen vill. När vi väl är framme vid The Ascent börjar fråge-flipperspelet i hjärnan innan jag sansar mig och inser att det är en meningslös övning.

Tvåan är ganska fult filmad och lyckas inte alls åkalla den mystiska och mytiska stämningen från originalet. Den ramlar snabbt ned i en otroligt generisk jakt-thriller, där Gabriel är jägaren och Valerie samt Danyael är bytet. Slutstriden står i en mörklagd fabriksmiljö (vad var det jag sade – The Terminator!). Trean tycker jag stämningsmässigt lyckas återkalla en del av originalets skräckvibbar och här finns aningens mer av visuell ambition. Men den har å andra sidan bestämt sig för att försöka locka en tonårspublik och därmed utrustat den unge nefilim-Danyael (spelad av en David Buzzotta) med solglajjor och en motorcykel. Plus att mytologin vid det här laget blivit alldeles för rörig.

Det känns som om jag med ganska gott samvete kan strunta i delar fyra och fem…

The Prophecy II (1998)

The Prophecy 3: The Ascent (2000)

alt titel: Evil Dead 2: Dead by Dawn

Kan George Lucas göra omtag på sina egna filmer så kan väl Sam Raimi? Fast Raimi gjorde sitt omtag ett antal år innan Lucas och kanske inte främst för att han var missnöjd med debuten The Evil Dead. Han och polaren Bruce Campbell hade först avfärdat idén att göra en uppföljare och istället satsat på en film vid namn Crimewave (medförfattad av inga mindre än Coenbröderna) som tydligen var lite för svårsmält för både publiken och kritikerna. Ingen större hit, alltså.

Läs hela inlägget här »

Världen är inte riktigt framme vid George Orwells dystopi men det kalla kriget är superhett. I Norge grips Arne Treholt för spionage och Sovjetunionen bojkottar de olympiska spelen i Los Angeles (där brottaren Tomas Johansson åker fast för dopning).

Läs hela inlägget här »

Jurassic WorldÅsynen av den där färdigbyggda dinosaurieparken i Jurassic World (samt det övergivna besökscentret icke att förglömma) ledde föga förvånande till en obönhörlig längtan att återbesöka de tidigare delarna i Jurassic-serien. Originalet från 1993 lämnades faktiskt därhän vid denna omtitt – jag känner att jag sett Jurassic Park så pass många gånger att jag är säker på dess stadigvarande kvalitet.

Läs hela inlägget här »

The Anatomy of FearSvaren på frågan ”Vad är skräck?” torde vara lika mångahanda som antalet personer som tillfrågas. Äkta skrivarparet Christopher Vander Kaay och Kathleen Fernandez-Vander Kaay (som är överens om det mesta förutom huruvida 28 Days Later ska räknas som en zombiefilm eller inte) har passat på att förena nytta med nöje genom att diskutera både skräck och filmbranschens förutsättningar med ett gäng ”cult horror and science-fiction filmmakers”.

Läs hela inlägget här »

PrintNär det är dags för seriens fjärde film insåg produktionsteamet att det var läge för lite välbehövligt nyskapande och Terminator Salvation tilldrar sig därför i den framtid som de tidigare tre filmerna arbetat så hårt för att undvika. John Conner är numera en synnerligen sammanbiten motståndsledare men fortfarande bara en kugge i ett remarkabelt välorganiserat och högteknologiskt motstånd. För teknologi som människan kan kontrollera är av godo… Eller nåt… Han måste fortfarande leva med vetskapen om att han sannolikt kommer att behöva skicka tillbaka en viss Kyle Reese till 1984 för att rädda mamma Sarah samtidigt som han försöker vinna kriget mot maskinerna på ort och ställe.

Läs hela inlägget här »

I slutet av juni inträffade en händelse som i backspegeln mycket väl kan visa sig vara ett litet, litet (men givetvis potentiellt avgörande) misstag i maskinernas segertåg över världen. Den 22-årige man som fick ge sitt liv till en robot där på Volkswagenfabriken kommer att hyllas som en livsavgörande kanariefågel – den varelse som tidigast av alla fick ge besked om vad som var på gång.

Läs hela inlägget här »

Terminator GenisysFäder kan komma i många olika former. Gemensamt för dem alla är dock att de förr eller senare måste förkastas eller överges av sina barn (biologiska eller ej) för att dessa barn ska kunna skapa sig ett självständigt liv.

Läs hela inlägget här »

Days of Future PastLäget är kritiskt. Inte bara för våra X-Men, utan för alla mutanter. De är jagade till utrotningens gräns av de ondsinta väktarna (sentinels) som så småningom också tagit sig an både människor med muterade gener som ännu inte kommit till uttryck och människor som försökt hjälpa de utsatta.

Läs hela inlägget här »

1982
Jag vet att jag sett E.T. på bio, men frågan är om detta är året jag gjorde det. Oavsett vilket slår herr Spielberg till igen med en nästan lika tidlös, men något smörigare, klassiker.

Cameron Crowe debuterar i filmvärlden som manusförfattare till Fast Times at Ridgemont High men det är Phoebe Cates som skapar odödligt fantasimaterial när hon häver sig upp ur simbassängen i sin röda bikini. På den svenska sidan presenterar Hasse och Stellan traditionellt svensk, men bra, rural misär i Den enfaldige mördaren. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
MR Carey, The Boy on the Bridge

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg