alt. titel: Captain America: Return of the First Avenger
Om den första filmen om Steve Rogers, aka Captain America, tog sin inspiration från den klassiska genren av filmer som tilldrar sig under andra världskriget möter vi i The Winter Soldier snarare 70-talets paranoiathrillers.
Rogers gör sitt bästa för att anpassa sig till 10-talets livsstil i Washington DC. Trots att ett par år hunnit förflyta sedan händelserna som utspelades under The Avengers kan man kanske tänka sig att NY fortfarande inte är återuppbyggt…
Numera arbetar han förstås inte för den amerikanska armén, utan för SHIELD-organisationen och tar sina order från mannen med ögonlappen, Nick Fury. Uppdragen innebär bland annat att han tvingas samarbeta med Natasha Romanoff, mer känd som Black Widow.
Men något är på gång inom SHIELD. Fury attackeras på öppen gata, söker skydd hos Steve men blir trots det lönnmördad så snart han hunnit tillhålla den levande fossilen att inte lita på någon. När Steve tar honom på orden och låtsas ovetande inför överstechefen Alexander Pierce (mannen som vägrade acceptera Nobels fredspris) om vad som hänt blir han nästa måltavla. Han och Natasha befinner sig nu på flykt, både från den obeveklige lönnmördaren som klippte Fury och SHIELDS egna styrkor.
First things first. The Winter Soldier lyckas hyfsat med att inkorporera paranoiathrillerns element i helheten. Som en hommage till genrens klassiker kan jag heller inte låta bli att tycka att det är rätt kul att man lyckats locka en annan levande fossil, Robert Redford, att spela rollen som Alexander Pierce.
Ovanpå 70-talsparanoian har vi dessutom den moderna rädslan för Big Data och övervakningssamhället som också det fungerar riktigt bra inom filmens ramar. Även om det aldrig blir särskilt djuplodande nuddar åtminstone The Winter Soldier vid frågorna som knappast blivit mindre aktuella i och med 9-11: hur mycket frihet, hur många rättigheter, är vi beredda att kvitta mot en känsla av trygghet? Vilket mål helgar allt kraftfullare och mer invasiva medel? Finns målet ens kvar när man når vägs ände?
Men det är helt uppenbart att The Winter Soldier (eller dess manusförfattare) knappast förtar sig i detta mer filosofisk-politiska avseende – här snackar vi trots allt lättsam popcorn-underhållning för stunden. Förutom den slutgiltiga och obligatoriska man-mot-man-kampen är det inte meningen att vi ska stanna upp och fundera på hur många personer som ”Cap” och hans kumpaner faktiskt tar livet av i sin framfart.
Inte heller hur den bedräglige Winter Soldier och hans anhang med obeveklig precision lyckas hitta samt ta sig an först Fury och sedan våra rymmare. Eller att det, superhjältevärld till trots, faktiskt skjuts och biljagas och exploderas hej vilt på Washington DC:s vanligtvis civila gator.
Allt detta är jag i och för sig (nästan) beredd att acceptera inom superhjälteramen. Lite mer problematiskt blir det att krigsveteranen Sam Wilson, som inledningsvis pratar om det tunga bagage man som militär hemvändare släpar på, inte tycks ha några som helst problem med att checka in samma bagage igen för att iklä sig rollen som Falcon när plikten kallar.
Men den stora nackdelen, när allt kommer omkring, är att The Winter Soldier inte på något avgörande sätt skiljer sig från vilken genomsnittlig actionfilm som helst. Där ettan ändå bjöd på lite humor känns denna uppföljare sammanbitet gravallvarlig. Symptomatiskt är kanske att det roligaste i The Winter Soldier är när vi får ta del av korta återblickar från The First Avenger i form av repiga journalfilmer på Captain America-utställningen på The Smithsonian.
Vi får inga överraskningar vad gäller händelseutveckling och mot slutet blir det faktiskt rätt långdraget med alla fighter som måste avslutas var och en på sitt håll, samtidigt som våra hjältar förstås också brottas med Kampen Mot Klockan. Henry Jackmans score är även det actionadekvat men knappast innovativt med tunga stråkar och slagverk när det ska hetta till. Att filmen visades i 3D störde inte upplevelsen överhövan, men det var också helt klart att The Winter Soldier inte skapats med just 3D i baktanken – den extra dimensionen gjorde varken från eller till.
Men hey, alla inblandade har gott om möjligheter att göra om och göra bättre eftersom Wikipedia informerar mig om att det skrivits på en imponerande mängd ”nine-picture deals”. Oh, joy…
Någon som sannolikt är mindre tjurig är Fiffi, som redan deklarerat vad hon tycker om Cap och hans lilla gäng. Varför inte ta en titt?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Intressant det här att du såg humorn i första filmen men inte i denna och jag såg det tvärtom. Jag tycker det kryllade av härligt komiska scener både stora och små, bla kaptenens lista på filmer/musik att se/lyssna ikapp sig på – Rocky (II?).
Jag lyckades hitta en 2D-visning och det var jag väldigt glad för. Det kändes inte som att filmen på något sätt var gjord för 3D eller att 3D:n var ett ”mervärde” och din text bekräftar det.
Vad gav du för betyg till första Captain America-filmen?
Alltså, det är klart, ett par humoristiska nickar fanns ju men jag vet inte, de kändes så uppenbara. Ungefär som krocken mellan Stark och Rogers i The Avengers.
Det enda jag fick ut av 3D var att texten faktiskt uppförde sig som den skulle. Men eftersom jag utnyttjade den föredömliga Arbogabiografen behövde vi iaf inte betala ngt extra för visning i 3D och efter ett tag tänkte man helt enkelt inte på det.
Jag gav första filmen en trea.
Hoppar här och återkommer på fredag – filmen halvt om halvt inbokad för titt på torsdag. Noterar dock ditt betyg och Fiffis. En Citizen Kane i vardande 😉
@Filmitch: Ingen tvekan om den saken! 🙂
Nyss hemkommen från filmen och känner nog att Marvels rykte är återupprättat efter den miserabla Iron man 3 och den halvtrista Thor 2. När Baron von Strücker (var får de alla namn ifrån?) dyker upp på slutet är allt (nästan) förlåtet även om ”tvillingarna” kommer att ställa till det iom att både Sony o Disney har rättigheterna till dessa karaktärer. Om jag hinner kommer min lilla skrift om Cap i helgen.
@Filmitch: Gissar att du tyckte bättre om Cap Am än jag då? Å andra sidan har jag ju inte tagit del av stolpskotten du nämner, så mina förväntningar var kanske högre? Ska bli spännande att se dig lägga ut texten.
Hahaha, ett gott skratt förlänger livet. Tack för det. Hade första Capt A humor och denna inte? Crazy talk, woman.
Med väl avrundade förväntningar, jag gav ettan 1/5, blev jag blown away av denna ”nästan lika bra som The Avengers”-upplevelse!
@Henke: You be the crazy one! 😉