X-Men First ClassAtt Cuba-krisen kanske var det närmaste världen kommit till ett tredje världskrig är välkänt. Exakt hur nära är dock inte riktigt lika välkänt, men nu är det dags för sanningen att komma fram i dagsljuset.

Året är 1962 och livet leker för den unge Charles Xavier i Oxford. Inte bara har han föräldrar som är tillräckligt rika för att skicka honom till lärosätet, han får dessutom chans att studera genetik. Ett ämne som ligger honom varmt om hjärtat eftersom både han själv och hans styvsyster Raven är mutanter.

Tack vare sin forskning blir Charles och Raven inbjudna till CIA av agenten Moira McTaggert eftersom hon anar ett oheligt förbund mellan amerikansk militär och en mutant, Sebastian Shaw. Att gästerna visar sig ha mer än bara en teoretisk kunskap om genetiska mutationer blir en oväntad bonusöverraskning för byrån.

Ledaren för division X bjuder snabbt in dem för att hälsa på vetenskapsmannen Hank McCoy, en man med särskilda talanger även han. Hela gänget ger sig iväg för att leta rätt på Sebastian Shaw, vilken emellertid tycks vara en mästare på att slingra sig ur kniviga situationer. Nu lyckas han inte bara smita från CIA och Charles, utan också från mutanten Erik Lensherr, vilken har betydligt mer personliga anledningar till att vilja se Shaw oskadliggjord.

Ska Erik och Charles gemensamma krafter klara av att stoppa elakingen innan han hetsar kalla krigets stormakter till att sätta fyr under kärnvapenpannan på riktigt?

Tack vare alla skriverier om X-Men: First Class kan jag inte direkt påstå att jag blev besviken på filmen, för det krävs det nämligen vissa förväntningar. Och de hade definitivt kvästs vid det här laget. Men lite synd om mig själv kan jag ändå inte låta bli att tycka – här fanns ju så gott potential för en riktigt bra filmupplevelse.

De tidigare tre filmerna tycker jag väldigt bra om, särskilt de två första. Och ensemblen går ju knappast av för hackor, med både McAvoy, Fassbender och Lawrence i första ledet. Tre skådespelare som oftast brukar leverera, men som här i ärlighetens namn inte fått särskilt mycket att arbeta med, med undantag för Fassbender som förintelseöverlevande.

Jag hade gärna sett mer av vänskapligt cementerande samtal mellan Charles och Erik om det vettiga i att lita på mänskligheten eller inte. Tyvärr blir Magnetos kamp mer en personlig sådan mot just Sebastian Shaw/Simon Schmidt, varför den också tappar i djup. Däremot fick man i alla fall intrycket av att Kevin Bacon hade rätt roliga dagar på jobbet som superskurk.

Jag har heller inte tillräckligt grundmurade relationer med dessa första X-Men för att det ska bli ett värde i sig att lära känna dem och delta i deras upptäcktsfärder av sina krafter. Det obligatoriska träningsmontaget engagerar inte och det måste ses som ett kardinalfel i den här typen av film.

Den ständigt närvarande problematiken huruvida mutanterna ska kunna visa sina rätta jag utan att bli utstötta och avskydda av övriga omvärlden är, liksom i fallet med Magneto, ganska ytlig. Jag hör Jennifer Lawrence säga något i stil med ”It’s not easy bein’ blue” men känner det inte. Mystique måste artikulera sin sorg verbalt, för hennes karaktär visar den inte tillräckligt tydligt.

Effektmässigt finns det självklart inte mycket att anmärka på men filmen blir lite väl CGI-glad varje gång det handlar om Sebastian Shaws avancerade ubåt. Men precis som i fallet med mutanternas identitetskriser eller för all del scenografin, vilken trots orgier i James Bondig 60-talsdesign hela tiden känns väldigt modern, ser jag bara ytan. Någon känsla för ett eventuellt djup får jag aldrig.

X-Men: First Class blir helt enkelt en rätt platt historia där regissör Matthew Vaughns parallelldragande till Batman Begins mest får ses som ett önsketänkande. Jag som tittare ges inte några större möjligheter att engagera mig i vare sig karaktärer eller händelser. Och med tanke på att händelserna involverar så nära ett tredje världskrig man kan komma blir det lite problematiskt.

Annonser