The Grand Budapest HotelWes Anderson har i sin senaste film åkallat den österrikiske författaren Stefan Zweigs ande. En koppling som känns minst sagt ödesmättad med tanke på resultaten i årets EU-val. Fylld av hopplös pessimism inför Europa och världens möjligheter att komma på rätt köl igen tog Zweig och hans hustru nämligen livet av sig 1942.

Det här gör att jag antar att huvudhistorien i The Grand Budapest Hotel, den om hur en flärdfull concierge (ja, det verkat faktiskt heta så på svenska också) blir falskt anklagad för mord och jakten på en värdefull tavla, egentligen inte alls är huvudhistorien. Att budskapet snarare handlar om stämningen av fin-de-siecle, ödesmättat krigsmuller vid horisonten och ett slut för allt som kan kallas förfining, civilisation och bildning.

Men det är som sagt ett budskap som ligger och puttrar under ytan i denna prilliga historia. Rakt framför oss har vi istället en historia i historien i historien som i slutänden för oss tillbaka till 1932 och Grand Budapest Hotel. Den månghövdade personalen styrs av concierge M. Gustave H och bland dem finns lobby pojken Zero Mustafa, en ung flykting som Gustave tar under sina vingars skugga.

Under Gustaves ledning får Zero lära sig hur man sköter den perfekta hotellinstitutionen och också iaktta hur hans mentor tar hand om de oräkneliga änkor som besöker hotellet för ett par veckor tillsammans med den uppvaktande mannen. Som Gustave nyktert konstaterar: han är allt för gammal för att kunna förvänta sig oxfilé. Det är dags att sikta in sig på billigare styckdetaljer som å andra sidan kan erbjuda betydligt mer karaktär.

Problem uppstår dock när en av dessa styckdetaljer, Madame Villeneuve Desgoffe und Taxis, hittas död och Gustave blir misstänkt för att ha mördat sin välgörerska.

Jag är långtifrån något fan av regissör Mr. Anderson men The Grand Budapest Hotel slank ned med förvånansvärd lätthet. Kanske berodde det på att Jude Laws inledande berättarröst lurade min hjärna att tro att det egentligen var Lemony Snicket jag tittade på. Att det för en gångs skull faktiskt fanns både en rejäl historia och ett politiskt eller moraliskt patos? Att vi slapp överexponering av välkända Anderson-nunor som Bill Murray, Owen Wilson eller Jason Schwartzman? Eller också handlar det helt enkelt om att jag är en sucker för effekter som bygger på miniatyrmodeller (The Life Aquatic är min hittills minst dåliga Anderson-film).

Utseendemässigt känner vi dock igen Anderson. The Grand Budapest Hotel är med sina klara färger och (extremt) genomtänkta scenerier som en Tim Burton-rulle som blivit övertagen av Coenbröderna och sedan processats genom Joe Wright och Martin Scorseses bildfilter. Och visst, det är klurigt och häftigt och maffigt och djävulskt snyggt (plus ett trevligt balalajka-score från Alexandre Desplat) men efter ett tag blir jag ändå övermätt. Även om varje scen för sig är en liten bakverksjuvel från Mendls patisseri finns det en gräns för hur många man orkar klämma i sig i en sittning.

Det blir lite för många utsökt genomtänkta scener, lite för många rappa replikskiften. Wes Anderson är av den bestämda uppfattningen att det inte finns något som heter överanvändande av saker som kan karakteriseras som ”quirky” (nej, ”prillig” är ingen riktigt bra översättning) och jag håller inte med. Inte för att filmerna i övrigt är särskilt jämförbara, men Godzilla var tjugo minuter längre än The Grand Budapest Hotel samtidigt som den kändes betydligt kortare.

Men The Grand Budapest Hotel är icke desto mindre ett fall framåt för Wes Anderson vad mig anbelangar och det är ju inte det sämsta.

star_full 2star_full 2star_full 2

Hittills kan vi bland hotellets gäster notera Fiffi, Movies-Noir, Jojjenito, Henke, Cecilia och Fredrik on Film.

Annonser