Wes Anderson, ständigt denne Wes Anderson! Åtminstone känns det så när jag snart efter den rejäla genomgång av filmskaparens produktion på Addepladdes j-vla filmblogg och vad som känns som otaliga diskussioner för och emot får möjlighet att se The Life Aqautic.

Steven Zissou är en dokumentärfilmare som tycks ha sett sina bästa dagar. Hans senaste filmvisning hälsas inte med mycket mer än en gäspning och det faktum att hans närmaste medarbetare Esteban uppges ha blivit uppäten av en ”jaguarhaj” under själva inspelningen renderar fler fniss än upprörda utrop.

Zissou är dock fast besluten hämnas på hajen och ger sig iväg med sitt film- och forskningsfartyg Belafonte tillsammans med sin besättning (minus Esteban, då, men inklusive två kameraförsedda albinodelfiner). Med på färden finns också piloten Ned Plimpton, en ung man som hävdar att han är Zissous son och som Zissou gillar eftersom Ned ser upp till honom, samt den gravida och ständigt tuggummituggande journalisten Jane Winslett-Richardson.

Som synes finns här de sedvanliga kluriga och lätt snurriga Anderson-karaktärerna i övermått men som så ofta annars i Andersons filmer får jag liksom inte känslan av att de interagerar. Det kan se ut som om Ned och Jane pratar med varandra (ja, de gör faktiskt lite mer än bara pratar) men hela tiden är det som om de säger sina repliker ut i tomma luften istället för att skapa en dialog.

Och det är inte som i Color of Night där fenomenet verkar vara ett misstag på grund av filmens själva uselhet. Nej, hos Wes Anderson känns detta som en mycket medveten stil, vilket dock inte gör upplevelsen av förbipratandet särskilt mycket bättre. Cate Blanchett är också en alldeles för bra skådespelerska för att av misstag låta så fruktansvärt tillgjord och krystad som hon gör här, vilket får mig att dra slutsatsen att även detta är högst medvetet från regissörens sida.

The Life Aquatic… är full med bisarra små och stora infall och det är mycket meta och min hjärna säger att jag egentligen borde tycka att det hela är fantastiskt underhållande. Men mitt hjärta är inte med och det får mig att fundera över om det kanske ändå ligger något i de som i Anderson-diskussionerna lyft synpunkten att regissören är mycket yta men lite hjärta.

Å andra sidan kan jag inte låta bli att nog få ut mer av mötet med Steve Zissou än någon annan Andersonfilm och det av två anledningar. Den första är Michael Gambon som bara behöver öppna mun för att motivera existensberättigandet hos nästan vilken undermålig soppa som helst. Den andra är bilden av Bill Murray som iförd ett berömligt snyggt trimmat skägg, flaxande turkos morgonrock och elektriskt blå speedos ger sig hals över huvud in i en våldsam eldstrid med elaka pirater.