The Life Aquatic with Steve Zissou (2004)

Wes Anderson, ständigt denne Wes Anderson! Åtminstone känns det så när jag snart efter den rejäla genomgång av filmskaparens produktion på Addepladdes j-vla filmblogg och vad som känns som otaliga diskussioner för och emot får möjlighet att se The Life Aqautic.

Steven Zissou är en dokumentärfilmare som tycks ha sett sina bästa dagar. Hans senaste filmvisning hälsas inte med mycket mer än en gäspning och det faktum att hans närmaste medarbetare Esteban uppges ha blivit uppäten av en ”jaguarhaj” under själva inspelningen renderar fler fniss än upprörda utrop.

Zissou är dock fast besluten hämnas på hajen och ger sig iväg med sitt film- och forskningsfartyg Belafonte tillsammans med sin besättning (minus Esteban, då, men inklusive två kameraförsedda albinodelfiner). Med på färden finns också piloten Ned Plimpton, en ung man som hävdar att han är Zissous son och som Zissou gillar eftersom Ned ser upp till honom, samt den gravida och ständigt tuggummituggande journalisten Jane Winslett-Richardson.

Som synes finns här de sedvanliga kluriga och lätt snurriga Anderson-karaktärerna i övermått men som så ofta annars i Andersons filmer får jag liksom inte känslan av att de interagerar. Det kan se ut som om Ned och Jane pratar med varandra (ja, de gör faktiskt lite mer än bara pratar) men hela tiden är det som om de säger sina repliker ut i tomma luften istället för att skapa en dialog.

Och det är inte som i Color of Night där fenomenet verkar vara ett misstag på grund av filmens själva uselhet. Nej, hos Wes Anderson känns detta som en mycket medveten stil, vilket dock inte gör upplevelsen av förbipratandet särskilt mycket bättre. Cate Blanchett är också en alldeles för bra skådespelerska för att av misstag låta så fruktansvärt tillgjord och krystad som hon gör här, vilket får mig att dra slutsatsen att även detta är högst medvetet från regissörens sida.

The Life Aquatic… är full med bisarra små och stora infall och det är mycket meta och min hjärna säger att jag egentligen borde tycka att det hela är fantastiskt underhållande. Men mitt hjärta är inte med och det får mig att fundera över om det kanske ändå ligger något i de som i Anderson-diskussionerna lyft synpunkten att regissören är mycket yta men lite hjärta.

Å andra sidan kan jag inte låta bli att nog få ut mer av mötet med Steve Zissou än någon annan Andersonfilm och det av två anledningar. Den första är Michael Gambon som bara behöver öppna mun för att motivera existensberättigandet hos nästan vilken undermålig soppa som helst. Den andra är bilden av Bill Murray som iförd ett berömligt snyggt trimmat skägg, flaxande turkos morgonrock och elektriskt blå speedos ger sig hals över huvud in i en våldsam eldstrid med elaka pirater.

13 reaktioner till “The Life Aquatic with Steve Zissou (2004)”

  1. Det här är min favorit bland Andersons luriga rullar!
    Precis det du skriver om bisarra infall stämmer precis, och till slut vet man inte riktigt hur man ska ta filmen…men rejält kul är den! 🙂

  2. Som sagt, ständigt denne Wes.. Ligger mycket i att man egentligen borde tycka det är roligt. Hela filmen är ju fyllda v galenskaper som i sig är hur roligt som helst.

    Tack för länkningen! 🙂

  3. @Steffo: Det kan jag hålla med om, att Anderson verkligen håller en på sträckbänken när det gäller i vilken riktining filmen ska gå, både story- och stämningsmässigt. Får väl också säga att detta är min favorit eller åtminstone den jag tycker minst illa om 😉

    @Pladd: Det är klart att man länkar till en så föredömlig genomgång.

  4. Och jag tycker givetvis… precis likadant! 😉 Håller helt med. Ett utdrag ur min recension:

    ”Allt borde ju vara bra egentligen – udda karaktärer, snygga 60-talsinspirerade miljöer, och så då det perfekta ljudspåret till råga på allt. Nja, jag vet inte, jag berörs inte det minsta. När filmen är slut känner jag ett stort jaha, och?”

    Däremot gillade jag Darjeeling Limited…

  5. @Jojjenito: Det tycks som att detta är filmen där Andersonofiler och -fober kan mötas i ett ljumt betyg 😀

  6. @Sofia:
    Innan jag gjorde om köket hade jag kunnat ställa Bill Murray där (i den outfitten) och han hade smält in i väggarna likt en kameleont. MED den röda mössan på givetvis ;D

  7. @Fiffi: Aha, ett havsinspirerat kök med röd bård mao? 😉 Vem kan smälta in där nu då? Förutom Sly…

  8. Hehe, ständigt denna Anderson. ”The Life Aquatic” var en film jag ogillade, nästan avskydde, första gången jag såg den. Tyckte den kom ingenvart och som ett litet Cousteau-fan tyckte jag snarare att man klankade ner på den berömda oceanografen, snarare än att hyllade honom med filmen. Dessutom kom jag ihåg att jag inte uppskattade den platta scenografin, som är så typisk för Wes filmer.

    Jag har däremot på senare tid för omvärdera mitt omdöme på filmen och jag tycker nog att där finns vissa storheter med den. Humorn, som gick mig helt förbi första gången, har jag nu insett tjusningen med. Kanske har och göra med någon form av mognad från min sida (eller tvärtom ;)). Det visuella, med scenografin, kan jag nu också uppskatta och tycka om. Men precis som alla de filmer jag har sett från Wes Anderson (förutom Fantastic Mr. Fox) finns där något som saknas för att jag ska kunna ge dem ett bättre omdöme och högre betyg. Samtidigt finns där ändå något som gör de sevärda och jag tyckte du sammanfattade det ganska väl med din beskrivning på Bill Murray till den här filmen. Bra text 🙂

  9. @Martin: Vad roligt att du gillade texten! Och det känns väl som att vi ändå står och vacklar på ungefär samma ben, det finns liksom alltid ett ”men” med i leken när man har sett Andersons filmer. Intressant med dina referenser till Costeau, du är nog den förste Life Aquatic-tittaren som jag läser som tycks vara lite mer välbekant med fransosen…

  10. Kom ihåg att jag prenumerade på en tidning när jag var liten som handlade om havet och alla runtomkring som var skapad i Costeaus anda. Han kanske till och med var med och skapade den? Så han har betytt mycket för mig när det kommer till min fascination för havet i stort och i synnerhet hajar.
    Så när man då i filmen gör en parodi på honom och framför idén att det han gjorde inte var så viktigt så grämer det mig lite. Jacques Cousteau har bidragit med mycket när det kommer till att vi människor ska förstå en del av havets hemligheter.

    Hade gärna sett att man kunde göra en kombinerad parodi/hyllning (likt Ed Wood), men nu tyckte jag att det blev lite väl lite hjärta och för mycket ironi över det hela. Fast det problemet har jag i och för sig med alla Wes Andersons filmer och det känns typiskt att han kör med sin ”platta scenografi”, för den symboliserar för mig mina tankar kring hans filmer. Intressant på ytan, men ganska ytliga filmer överlag. Varje hipsters önskefilmer alltså 😉

  11. @Martin: Och jag som inte har någon särskild uppfattning om Costeau upplevde ändå filmens tema som något av en hommage om än inte en lika förstående sådan som ditt exempel med Ed Wood. Kärleksfullt men ännu lite mer skruvat och framförallt ironiskt på ett sätt som kanske inte är helt idealiskt när man ska framställa något i lite mer positiv dager.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: