The Eyre AffairJag har en mycket snäll make. Inte bara fixar han te när helst jag önskar, han ger mig också trevliga och överraskande bokpresenter.

En tripp till Stockholm och hustemplet SF-bokhandeln resulterade i att jag helt plötsligt satt med författaren Jasper Ffordes debutroman The Eyre Affair i knät. Fforde var en sådan där typ som liksom funnits med i periferin ett bra tag, men utan att jag egentligen varit medveten om exakt vad för typ av böcker karln skrev. Men nu skulle allt alltså bliva uppenbarat.

Specialagenten Thursday Next är anställd som litteraturpolis inom det brittiska Special Operations Network (SpecOps). En yrkeskategori som kan tyckas märkligt långt ned i den rättsskipande hierarkin (27 av 30) med tanke på att Thursday lever i ett England där litteratur i allt väsentligt ersatt religion.

Hennes äventyr börjar med stölden av ett värdefullt originalmanus av ingen mindre än Charles Dickens. Trots rigorösa säkerhetsarrangemang har någon helt fräckt promenerat in i författarens bevarande bostad och plockat med sig nationalklenoden Martin Chuzzlewit. Inblandning av SpecOps-avdelningar så högt upp som 5 antyder att det är något stort i görningen.

Thursday blir temporärt rekryterad till de högre echelonerna eftersom hon är en av de få som känner igen det famösa kriminella geniet Acheron Hades, vilken misstänks för stölden. Men ingen har kunnat förutse vilken djävulsk utpressningsplan Hades har kokat ihop. När Thursday och hennes kollegor väl listar ut det finns det en stor risk för att det redan är alldeles för sent.

Eftersom utgåvan jag läste är en sentida pocketdito är de första sidorna smockfulla med entusiastiska blurbs om både The Eyre Affair och Ffordes senare böcker. Den kanske mest imponerande är Terry Pratchett som säger att han ska ”watch Jasper Fforde nervously”.

Och Pratchett har all anledning att vara nervös, för The Eyre Affair gav i alla fall mig en rejäl mersmak för Ffordes frejdiga och respektlösa stil. Av någon anledning påminner den mig om en mer vuxen version av de mittersta Harry Potter, innan allt blev doom and gloom och döda faderssurrogat. The Eyre Affair är inte bara mycket rolig och välskriven, med kluriga ordvitsar och mer eller mindre påhittiga namn (Jack Schitt är kanske det minst fantasifulla), utan också tryfferad med en massa litteraturreferensgodis.

Därtill har han skapat en tuff hjältinna i sin Thursday Next, en Krimkrigsveteran som inte tar skit från varken chefer, kollegor eller före detta älskare. Men vänta nu, Krimkriget?! Japp, Fforde nöjer sig inte med lite utan har dessutom förlagt handlingen till ett slags parallell-England där Krimkriget fortfarande rasar mellan England och Ryssland, samtidigt som Wales brutit sig ur samväldet och nu är en eldfängd egen republik som det inte är helt lätt att smuggla sig in i för engelsmännen. Lägg till det att tidsresor är möjliga och därmed en förlupen fader som eventuellt har en kärleksaffär med Lord Nelsons älskarinna Emma Hamilton.

Dessutom har som sagt religion (och i viss mån även både politik och popkultur) ersatts av litteratur, vilket får till följd att Baconister ständigt knackar på dörren för att försöka prångla ut pamfletter som hävdar att Shakespeares pjäser egentligen skrevs av Francis Bacon, sammandrabbningar mellan neo-surrealister och relister och att uppföranden av Richard III mer liknar visningar av Rocky Horror Picture Show med en medmässande publik.

Jag har tur i det att Fforde tycks vara en produktiv jäkel. I The Eyre Affair får jag känslan av att han bygger upp en värld som han ska kunna fortsätta att röra sig i och utforska vidare. Läsaren får exempelvis bara småglimtar av vissa delar av både SpecOps och den allsmäktiga Goliath Corporation vilka kittlar nyfikenheten och som lätt skulle kunna utvecklas till helt egna plotelement. Vilket han naturligtvis redan har gjort, det finns inte mindre än sex ytterligare böcker om Thursday. Titlar som The Well of Lost Plots lovar gott, så det är bara att dyka ned i härligheten!

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser