Tolkien (2019)

Ta en nypa ungdomlig kärlek till naturen och en tesked språkbegåvning, bägge uppmuntrade av en älskad moder. Blanda sedan in en portion ur-brittisk skolgång (Oxford, inte Cambridge) som uppmuntrar kamratskap och bildning, samt en till synes hopplös förälskelse. Vad får vi då? Jomen, Sagan om ringen förstås! Eller snarare dess upphovsman, John Ronald Reuel (JRR) Tolkien.

I alla fall om man ska tro biopic:en Tolkien. En film som Tolkiens dödsbo var snabba att påpeka att de inte stödde det allra minsta. Det är förstås svårt att veta hur stor roll det spelade för kassakistorna, men Tolkien försvann från biorepertoaren lika snabbt som den råkat trä Saurons ring på fingret. 9 inspelade miljoner mot 20 utpytsade talat sitt tydliga språk.

Möjligen lite orättvist kan jag tycka, i mina ögon är inte Tolkien särskilt mycket sämre än det stora flertalet biopics. Nicholas Hoult är ingen storslagen skådis men gör heller inte bort sig som slätkindad, brittisk yngling med akademiska ambitioner. Jag tycker till och med att han får till en rätt hygglig dynamik med Lily Collins som spelar det stora kärleksintresset Edith Bratt.

Tolkiens välsignelse och förbannelse är föga förvånande att filmen inte kan låta bli att rama in i princip allt som händer den unge JRR utifrån de böcker som vi vet ligger i hans framtid (filmen avslutas med att han påbörjar The Hobbit, or There and Back Again som en berättelse för sina barn). Visuellt ligger många scener så nära Peter Jacksons LOTR man rimligtvis kan komma utan att åka dit för upphovsrättsbrott.

Det gör det enkelt att plocka ut psykologiskt viktiga ögonblick och teman – brödraskapet, naturkärleken, mod, skyttegravsskräcken – vilka i samma slag förvandlas till något närmast trivialt i sin övertydlighet. Tolkien har också uttryckligen liknat Edith vid en av sina alvprinsessor (något som filmen plockat upp) och med tanke på hur författarens få kvinnliga romanfigurer gestaltas kan man ju undra om JRR och Ediths förhållande verkligen var så passionerat som filmen antyder.

Andra delar i Tolkiens tankevärld, kanske alldeles särskilt hans djupt kända katolicism, får å andra sidan inte särskilt stor plats. Sannolikt eftersom religiositet både är svårt att visualisera och passa in på ett lika tydligt sätt i hans mer kända författarskap. Den finske regissören Dome Karukoski (vilken enligt sin Wikipedia-sida är en av Finlands mest framgångsrika regissörer. Frågan är om han kommer att få några fler internationella chanser efter Tolkien?) menar i och för sig att det finns scener där Hoult exempelvis får titta upp i skyn, vilket då ska tolkas som att han vänder sig till Gud, men det känns ärligt talat ganska långsökt.

Det blir också lite märkligt att JRR:s bror, Hilary Arthur Reuel Tolkien, knappt har en enda replik i hela filmen. Det är dessutom högst oklart om Tolkiens ungdomsvän Geoffrey Bache Smith verkligen var förälskad i JRR eller om han ens var gay. I vanlig ordning tar sig Tolkien en hel del friheter med kronologi och vissa yttre omständigheter – JRR och brodern var inte riktigt så solo efter moderns död som det antyds och han vann inte Ediths hjärta med ena foten på båten som skulle ta honom till Frankrike och skyttegravarna. Det faktum att JRR i verkligheten försökte skjuta upp sin värvning görs inte heller särdeles tydligt.

Som sagt, alltså ingen film som skiljer sig från mängden när det kommer till biopics (utom möjligen det ekonomiska fiaskot). När det kommer till den genren förväntar jag mig knappast att den ska vara helt sanningsenlig. Ibland är ju det halva nöjet, att först se en film och sedan snoka rätt på vad den har micklat med i samband med sitt raison d’être, eller, med andra ord, sin huvudperson. Tolkien var en fullt acceptabel biopic. Sett till rent produktionsvärde kanske till och med lite mer än så. Dessutom, alla filmer som i så stor utsträckning tilldrar sig i vördnadsbjudande bibliotek och fascineras av språk har redan några pluspoäng hos mig. Är du nyfiken, låt inte de skrala intäkterna avskräcka dig.

Dark Places (2015)

Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.

X-Men: Days of Future Past (2014)

Läget är kritiskt. Inte bara för våra X-Men, utan för alla mutanter. De är jagade till utrotningens gräns av de ondsinta väktarna (sentinels) som så småningom också tagit sig an både människor med muterade gener som ännu inte kommit till uttryck och människor som försökt hjälpa de utsatta.