Smarta män och kvinnor som vill hålla saker och ting hemliga skaffar inte vänsterprassel. I alla fall inte vänsterprassel som sover över, för vem vet vad man kan kläcka ur sig i sömnen även om man är alldeles så försiktig med vad man håller för sig själv när man är vaken. Så vad händer när någon har möjlighet att ta sig in i ens drömmar och där göra rent hus, oavsett hur noga du har låst om dina hemligheter?

Denna aktivitet är något Dom Cobb och Arthur (efternamn okänt) har specialiserat sig på. Tillsammans ser de till att få en ostörd stund med det stackars rånoffret och försätter både denne och sig själva i ett drömtillstånd där målet är att forcera de säkerhetsperimetrar som offrets undermedvetna byggt upp runt hemlisarna.

Det blir snabbt uppenbart att framförallt Cobb inte lever något lyckligt liv, han ringer från ett avlägset hotellrum hem till sina barn som glatt meddelar att ”Grandma says you’re not coming home”. Så när han får erbjudande om en sista stöt som skulle garantera honom fri lejd hem till familjen tvekar han inte många sekunder och för Arthurs del är det bara att haka på, vare sig han vill eller inte. Det kniviga är bara att det den här gången inte handlar om att ta något, ”extraction”, utan att plantera något, ”inception”. Att plantera en tanke hos någon, utan att denne inser att tanken har ett främmande ursprung, anses av alla vara omöjligt. För Cobb handlar det bara om att skaffa rätt team.

Så har jag då äntligen sett denna extremt hyllade film och jag måste säga att Nolan inte gör mig besviken. Trots en speltid på drygt 140 minuter och icke-biomiljö (TV-soffan) sugs man snabbt in i Cobbs värld som eventuellt skulle kunna utspela sig i framtiden men lika gärna inte. Jag känner inte minst en enorm tacksamhet mot regissören/författaren för att han inte tycks känna den minsta lust att ge tittaren någon bakgrund till varför Cobb kan göra det han gör.

Hans far tycks på något sätt vara forskare och lärare inom drömområdet och man får en känsla av att konceptet med olaglig extraction är väletablerat men så mycket mer är det inte. Inte heller serveras vi meningslösa bihistorier om exakt hur Cobb och Arthur får sina uppdrag eller hur de brottas moraliskt med det faktum att det de gör inte bara är olagligt utan också en otrolig personlig kränkning. Grejen är ju att det inte behövs eftersom Inception i grund och botten är en last heist-historia. Och vi vet väl alla vid det här laget att den där sista stora stöten aldrig går så smärtfritt som man har tänkt sig.

Med samma lätta handlag guidar Nolan oss genom de olika drömvärldarna med en beundransvärd självsäkerhet. Det är alltid tillräckligt klurigt för att man hela tiden ska känna ovisshetens kittlingar i hjärnvindlarna, samtidigt som man sällan riskerar att tappa bort sig. Framförallt de avslutande (en avslutning som tar i princip nästan halva filmen) lager-på-lager-historierna skapar en nästintill olidlig spänning.

Nolan lekte med ett uppbrutet tidsnarrativ redan i Memento och även här görs detta med stor skicklighet. Förklaringen är att allt går så mycket snabbare i drömmen, varför tio verkliga timmar kan sträckas ut till tio år. Det här gör att den oändliga slow motion som ibland kan bli så frustrerande – ”men nu måste det väl ändå ha gått två minuter?!” – bara understryker den ovan nämnda spänningen. Den får också rejäl hjälp på traven av ett ovanligt fräscht Hans Zimmer-score som är både intensivt och mustigt.

I likhet med Memento fokuserar Inception också på minnen och det undermedvetna, men i sin visuella artikulering av medvetande påminner filmen betydligt mer om Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Detta syns kanske allra tydligast i Cobbs stadigt sönderfallande drömlimbo, där modernistiska skyskrapor likt kalvande isberg smulas sönder av en vidsträckt ocean. Nolan tycks också ha funderat en hel del på tankens virala kapacitet och även om det inte uttryckligen nämns känns det som om meme-konceptet (ungefär: kulturella gener) ligger och flyter alldeles under ytan. Cobbs idé-plantering hjälper förvisso tankefröet rejält på vägen, men när det väl slagit rot utvecklas det av sig självt med en beundransvärd livskraft. I slutänden påminns vi också om Shutter Island (eller varför inte eXistenZ) – klarar vi verkligen av skilja mellan dröm och verklighet, mellan tro och vetande?

Som så ofta i heist-filmer ligger i princip allt fokus på huvudpersonen och dennes yttre och inre strider, gruppen runt omkring honom får vi inte veta så mycket om. Joseph Gordon-Levitt och Tom Hardy spelar kompetenta side-kicks och Ellen Pages Ariadne är lika bra på att skapa drömlabyrinter som hennes grekiska motsvarighet var på att överlista de verkliga motsvarigheterna. Lite extra kul blir det i sammanhanget därför när man upptäcker att Tom Hardy 2006 var med i en skräckfilm som hette…just det, Minotaur. Marion Cotillard är inte dålig, men kunde ha fått lite mer att jobba med tycker jag. Hon borde ha varit ännu mer olycksbådande och skrämmande än som nu var fallet, för att riktigt kunna leva upp till sitt namn – Mal.

Kvaliteten på filmer som Batman Begins, The Dark Knight och The Prestige har höjt ribban avsevärt men Nolan glider med Inception över utan synbarlig ansträngning och med centimetrar till godo. Filmen är ruggigt snygg, vilket sannolikt bland annat beror på att Nolan inte har CGI:at sönder den. Mycket har gjorts med modeller och när datorn används är det så sömlöst att man hisnar, i det sammanhanget känner jag mig fortfarande helt knäsvag när jag tänker på Arthurs tyngdlösa hotellkorridorsfighter.

Trots lovorden kammar Inception dock inte hem full pott. Slutet upplever jag som lite för tillrättalagt och Cobbs katharsis-moment blir aningens för smörigt. Men vem vet, jag kanske bara har drömt det?

Annonser