Eragon (2006)

Att en tonåring som större delen av sitt läsbara liv varit fascinerad av fantasy modellerar sin första fantasybok utifrån en tydlig Tolkien-mall torde vara både förståeligt och ursäktligt. Hur det nu än var fick ju den unge Christopher Paolini till en rätt frejdig äventyrsbok där hans hjälte, den likaledes unge Eragon, lär sig om livet och hittar sin identitet som drakryttare tillsammans med sin Saphira.

Däremot blir det problematiskt när en förhållandevis högprofilerad filmadaption av samma bok kommer tre år efter Peter Jacksons The Return of the King och helt uppenbart inte lagt två bredsvärd i kors för att vara något mer än en fattigmans-LOTR. Exempelvis inleds det hela med Jeremy Irons berättarröst som guidar oss fram till ett nuläge efter ett förödande krig och med en despotisk kung under vars ok befolkningen lider svårt.

Rent filmiskt är även Paolinis andra influens, Star Wars, så övertydlig att det är förvånande att George Lucas inte hörde av sig och krävde royalties. Debutregissören Stefen Fangmeier har till och med lagt in en scen där vår unge hjälte drömmande får sitta vid en röd solnedgång.

Till skillnad från Luke Skywalker har dock bondpojken Eragon (vi kan också notera bondekläder i detta fantasyland är till förvillelse lika de hos en viss Owen Lars på Tatooine) ingen som helst önskan att ge sig iväg från sin morbrors gård. Men snart kommer han att bli så illa tvungen, för den blå sten han hittade ute i skogen är ingen blått piller à la Matrix (det ser bara ut så. Fast av lite bamsigare stolpillerstorlek) som låter honom återvända till den gamla tryggheten.

Stenen visar sig nämligen vara ett drakägg och snart är Eragon på flykt undan kung Galbatorix underhuggare i sällskap med den bistre Brom. Brom berättar att det band som skapats mellan Eragon och draken Saphira gör honom till en drakryttare och att det enklaste sättet för Galbatorix att döda den sista draken i landet (förutom hans egen) är att döda hennes ryttare.

Jag såg Eragon när den kom och hade en minnesbild av en halvdan film. Men hade jag nu läst om Paolinis böcker kunde jag ju lika gärna se om filmen också. Den hade kanske åldrats med värdighet?

Mja, om något bekräftar väl denna adaption att en dålig film är en dålig film är en dålig film… Allt eftersom den fortskrider läggs bara bevis till bevis på högen som i slutänden resulterar i en film som å ena sidan är märkligt undermålig men som å andra sidan har så många problem att jag knappt vet var jag ska börja reda i härvan.

Om vi tar det enkla först, anledningar till att Eragon borde ha varit en i alla fall helt ok film: (1) Budgeten på 100 mille är ekvivalent med valfri LOTR-film. Allt blir förvisso dyrare med tiden, men ändå… (2) Rollistan innehåller ändå namn som Jeremy Irons, John Malkovich, Robert Carlyle, Garret Hedlund, Djimon Hounsou och Rachel Weisz. Särskilt Malkovich i rollen som den onde konungen antyder att det från början absolut fanns planer på att göra mer än en film. Plus det faktum att slutet är en slags rumphuggen cliffhanger. (3) Kompositören Patrick Doyle är förvisso ingen John Williams men måste ändå ses som ett respektabelt val med filmer som Gosford Park och Harry Potter and the Goblet of Fire i ryggen.

Men en sådan trippel har inte mycket att sätta emot en film vars manus aldrig går på djupet, med rollfigurer som vi aldrig bryr oss ett vitten om, som i slutänden känns platt och själlös och som tar en del rejält sunkiga make up-beslut när det gäller stackars Robert Carlyle. Han ska spela en riktigt läskig typ, Galbatorix handgångne man, men når aldrig bortom Robert-Carlyle-i-risigt-Julianne-Moore-hår-och-Michael-Jackson-blek-hy.

Den debuterande Ed Speelers är tackom och lovom inte riktigt lika hård och stum som Hayden Christiansen men är i grund och botten i slutet av filmen exakt samma snälle bondpojke som han var när vi träffade honom första gången. Han får för syns skull slänga ur sig några “Why me”-repliker (varieras ibland med ”I didn’t ask for this!”) men det är ingen identitetskris som går fram till oss som tittar. Garret Hedlund får inte tillräckligt många minutrar på sig för att överhuvudtaget motivera existensen av sin Murtagh, en person som i böckerna på sant Brian de Bois-Guilbert-manér är mer intressant än den rättrådige hjälten.

Miljömässigt är Ungern en helt ok ersättning för Nya Zeeland men vad gör det när man samtidigt petat in Galbatorix i vad som mest av allt liknar en däven Batmangrotta med några neofascistliknande banér i rött och svart på väggarna? Orkade inte Malkovich ställa upp med mer tid än att de fick bygga just den installationen i hans källare?

Även om rustningar och vapen kändes lite plastiga i Narnia-filmerna jämfört med Jacksons brutalrealism accepterade jag dem eftersom de ändå fick mig att köpa hela sagokonceptet. Här gör jag det inte – det fruktade drakdödarsvärdet Zar’roc ser ut att ha kostat 100 spänn på närmsta leksaksbutik.

Kanske lades större delen av kosingen på effekter (regissör Fangmeier har ett förflutet som visual effects-snubbe)? Men medan Saphira i sig självt är rätt snygg påminner Eragon tyvärr allt för mycket om en Asylum-rulle där hyfsad CGI förstörs av dålig inkompning mot bakgrunder och skådespelare. Filmen lider absolut av att den velat göra mer än vad som var riktigt tekniskt möjligt vid pass mitten av 00-talet.

Ett fantasymagplask alltså. Se hellre om någon av de gamla klassikerna om ni är sugna på en saga. Varför inte Willow?