Jag är inte särskilt välbekant med undergenren screwballkomedier men Howard Hawks välkända His Girl Friday kändes som ett bra ställe att börja. Inte minst eftersom filmen efter en miss i copyright-förnyelsen numera kan ses gratis på många olika plattformar.

Det torde vara fler tittare än jag som är födda efter det famösa 40-talet och som därmed funderat på filmens märkliga titel. Inte ens när jag får veta vad den ska anspela på kan jag tycka att den är särskilt bra. En ”girl Friday” är egentligen precis vad det låter som, en kvinnlig Fredags-roll. Fredag då i Robinson Crusoe-Fredags-betydelsen. Det vill säga allt mellan en slav och mer jämbördig medhjälpare.

I His Girl Friday skulle Cary Grants redaktör Walter alltså vara ”his” och Rosalind Russells snabbsnackande reporter Hildy vara hans ”girl Friday”. Men det antyder att Walter skulle ha huvudrollen och som jag såg filmen tillhör den äran absolut Hildy. Jag skriver inte heller under på att Hildy skulle vara en slags medhjälpare till Walter – hon är en högst självständig karriärkvinna.

Fast det där sista är förstås en sanning med modifikation, vi snackar ju ändå 1940 här. När vi träffar Walter och Hildy är de skilda sedan ett tag tillbaka och Hildy har bestämt sig för att sluta som Walters skjutjärnsreporter för att kunna påbörja ett lugnt hemmafruliv tillsammans med försäkringsagenten Bruce.

Men vi som tittar är förstås med en gång på det klara med att det är Hildy och Walter hör ihop, som crêpes och nutella. Den mesige Bruce är ingen karl för den företagsamma Hildy och trots att Walter aktivt försöker lura tillbaka sin ex-fru i tidningens garn är hon ärligt talat inte särskilt svårövertalad. Lockropen från Det Stora Scoopet visar sig vara oöverstigliga för Hildy. Det finns ingen tågbiljett som inte kan bokas om till en senare avgång för att hon ska hinna med att skriva en sista story om polismördaren Earl Williams.

Att låta ”Hildy” vara en Hildegarde och inte en Harold (eller vad rollen hette i sin ursprungliga pjäsversion) ska tydligen ha varit Hawks eget påhitt och själv tycker jag att det funkar alldeles utmärkt. Jag vet inte om det är den här till synes enkla förändringen som gör att Hildy ändå känns som en rätt ovanlig kvinnoroll. Hon tillåts åtminstone stötvis vara totalt fokuserad på det egna jobbet och sina egna karriärambitioner. I en scen kan Walter exempelvis locka tillbaka henne med löftet om att staden kommer att uppkalla gator efter reportern som lyckades knäcka scoopet de har nos på.

Bruce och deras framtida liv tillsammans blir i de scenerna endast till en petitess som hon gladeligen kan ignorera till förmån för storyn. Hon går uppenbarligen igång betydligt mer på spänningen i jobbet och jakten på en bra historia än tanken på ett modest hemmafruliv i Albany. Det känns också ovanligt att hon sällan framstår som särskilt cynisk eller bitter över likhögarna som reportrarna gladeligen klänger över för att komma åt den där sista informationssnutten.

Den klassiskt anklagande kvinnopositionen intas istället av den fattiga Molly Malone, den enda som bryr sig om den dödsdömde mördaren som en person och inte ett verktyg för att mejsla fram en journalistisk eller politisk karriär. Men hennes belöning för den ståndaktigheten är i sanning dyster.

För här finns det inte särskilt många uppoffrande eller moraliskt högtstående personer. Reportrarna framför önskemål om att tajma in avrättningarna så att de bättre ska passa upplageschemat medan både sheriffen och borgmästaren gladeligen offrar Williams liv för sina egna omvalsambitioner. Alla slickar uppåt och sparkar nedåt, inklusive redaktören Walter. Han får bara göra det lite roligare och med mer finess än politikerna.

Att screwballkomedier gärna innehåller ett stort mått av snabba replikskiften är ingen hemlighet, så också His Girl Friday. Här går det så fort undan att personerna inte sällan pratar i munnen på varandra, en detalj som ändå ger en viss realism till den annars komiskt överdrivna historien. På Wikipedia kan man läsa sig till att eftersom Hawks tillät ett visst mått av improvisation på inspelningen hyrde Russell in en privat replikförfattare för att kunna matcha Grant, ett initiativ som av resultatet att döma slog väl ut. Inom ramen för filmen och tidsperioden upplever jag dem som otroligt både sam- och jämspelta med ett härligt bitskt utbyte.

Är alla screwballkomedier så här välspelade och roliga säger jag bara: bring it on!

Annonser