Willow (1988)

Som av en ren händelse följde jag själv upp drakmagplasket Eragon med Willow. Jag kände mig rätt trygg i förvissningen att ett oräkneligt antal omtittar skulle borga för att filmen skulle hålla för ännu en men helt säker kan man ju aldrig vara. 1988 ligger ju trots allt snart 30 år bakåt i tiden. Hur bra tyckte jag att filmer från slutet av 50-talet var 1988?

Kopplingen mellan Eragon och Willow är dock lite större än att jag bara har bägge filmerna i ett dubbel-DVD-fodral. Eragon ville väldigt gärna vara en George Lucas-film men Willow är en George Lucas-film. Bona fide!

Lucas hade tydligen länge funderat på att göra en sagofilm och hade under flera års tid samlat på sig idéer och uppslag på lämpliga utförare. Ron Howard var ute efter att göra något inom fantasygenren efter Cocoon och hade vid det här laget bevisat att han var en riktigt kompetent regissör med en fin fingertoppskänsla för mänskliga relationer.

Under inspelningen av Return of the Jedi träffade Lucas också på en då 13-årig engelsk grabb vid namn Warwick Davis. Davis måste ha imponerat under den där ewok-pälsen för Lucas verkar ha varit rätt bestämd på att det var just Davis som han ville ha till huvudrollen för sin sagofilm.

Eftersom jag såg filmerna back-to-back blev det svårt att inte sitta och jämföra Willow med Eragon och grunna på vad som gör en bra fantasyfilm. För det är väl ingen större idé att gå som katten runt het gröt i det här fallet: Willow höll alldeles utmärkt för ännu en omtitt!

Varför inte börja från början? Med ett lätt handlag och några väl valda nyckelscener etableras hjälten Willow Ufgood snabbt som både en kärleksfull far, god make och underdog (han står i skuld till den påstridige byledaren Burgelkutt men drömmer också om att bli magiker). Till det kommer att jag blir golvad när jag för första gången på alla tittar inser att Warwick Davis var 18 år (read my lips: 18 år!!!) när han spelade in det här. I det perspektivet är det nästan ett helgerån att Davis sällan fått mer utmanande roller än en Leprechaun eller Professor Flitwick.

Som hans mänskliga motpart finner vi den oförliknelige Val Kilmer, en skådis som åtminstone jag skulle vara lite nervös för att hyra in. Han kan ju vara outhärdligt torr och träig när planeterna står i fel linje. Men här radar hela solsystemet upp sig i föredömlig ordning – Kilmer presterar närmast över förväntan med en fin komisk tajming och precis lagom mycket överspel för den här typen av film. Under Willows gång utvecklar dessutom han och Davis en härlig odd couple-dynamik. Det man kan reflektera över är att hade filmen varit gjord idag hade Kilmer bisarrt nog antagligen inte ansetts som tillräckligt vältränad. Visst har han muskler, men det sjukligt deffade utseende enligt dagens standard saknas helt.

När vi ändå är inne på skådisar och rollfigurer hade i alla fall jag totalt (och orättvist) glömt bort att innan vi fick se Gandalf och Saruman i episkt gubbslagsmål hade vi Fin Raziel och Bavmorda i episkt tantslagsmål. Inte heller här har man snålat på skådiskompetensen och jag tippar att stort cred bör gå till veteranerna Patricia Hayes och Jean Marsh. Deras fajt skulle nämligen ha kunnat bli olidligt fjantig men är istället fortfarande riktigt spännande.

Överhuvudtaget är det väl alla ingående faktorer – bra manus, bra regissör, bra kompositör (Patrick Doyle i alla ära, men James Horners score äger fantasyrumpa!) och bra skådisar – som gör att jag accepterar och tror på Willows historia trots att den i vissa lägen kan vara lite barnslig. Jag blir engagerad och glad på ett sätt som kändes helt främmande vid den själlösa Eragon-titten. Jag som inte ens gillar barn måste erkänna att de ungar som spelar Elora Danan är närmast obscent söta med ovanligt uttrycksfulla ansikten.

Det som föga förvånande hållit sämst i sammanhanget är förstås effekterna men med 30 år på nacken kan man ursäkta rätt mycket. Till och med den anskrämliga tvehövdade draken har antagit en slags Harryhausen-charm på ett sätt som jag inte tror att den blå Saphira kommer att ha gjort när det börjar lacka åt mitten av 2030-talet.

Jag hade ju bara tänkt titta lite grann på Willow, något att förströ tankarna med medan jag åt middag. Men en bra film är en bra film är en bra film och till slut sitter jag där med en klump i halsen när Willow återförenas med sin familj samtidigt som Horners underbara musik flöjtar för fullt. Toppklass!