alt. titel: Harry Potter och den flammande bägaren

HP and the Goblet of FireEleverna på Hogwarts är fyllda av spänd förväntan. Skolan ska stå värd för den anrika Triwizard Tournament och välkomnar därför Bauxbaton Academy och Durmstrang Institute. Endast en tävlande vardera från de tre olika skolorna ska utses av den magiska Goblet of Fire.

Men när tre förkämpar utsetts är bägaren ännu inte riktigt klar. Ut spottas även namnet Harry Potter, vilket alltså förvandlar tävlingen till en Quartwizard (möjligen Tetrawizard) Tournament. Kollegiet med professor Dumbledore i spetsen är upprörda eftersom det inte var meningen att någon under 17 år skulle kunna ställa upp, tack vare att tävlingen kan innebära att deltagarna förolyckas å det våldsammaste. Men som den nye läraren i Defence against the dark arts, Alastor ”Mad-Eye” Moody, påpekar måste någon som inte bara har åldern inne också ha kunnat lura bägaren att acceptera fyra skolor. Det är lite för avancerad magi för att någon ska tro på att Harry själv har fixat det.

Någon vuxen, vill säga. Harrys skolkamrater, med Ron i spetsen, är övertygade om att han kommit på något klurigt sätt att ta sig runt reglementet i gammal god stil. Nu är det bara Hermione som står vid Harrys sida när han kämpar med att lista ut hur han ska klara av tävlingens första utmaning. Inte helt lätt, särskilt inte med den rovgiriga tabloidreporten Rita Skeeter och hennes quick-quotes quill i hasorna.

Inlaga numero 4 är Harry Potter-seriens hittills maffigaste och banne mig kanske också den bästa (mja, får nog backa här. Det kommer mera, om vi säger så…). Boken, vill säga. Tyvärr är den så maffig och fylld med en massa parallellhandlingar av vilka exakt noll får plats i filmmanuset. Mike Newells film är så illa piskad att fokusera uteslutande på tävlingen, vilket gör det tydligt att just den delen av boken mest av allt fyller funktionen av handlingsdrivare. Det är det som pågår vid sidan av som är det intressanta, men det märker vi som sagt inte så mycket av i filmen.

HP and the Goblet of FireGör jag en kraftansträngning att vara riktigt rättvis (rättvisa är ju viktigt för unge herr Potter) måste det erkännas att filmens plot absolut hänger ihop. Mitt filmsällskap hade inte läst boken och tyckte inte att händelseutvecklingen blev rörig eller obegriplig. Men till skillnad från Prisoner of Azkaban kan jag den här gången inte lika lättsinnigt bortse från att jag upplever framställningen som otroligt stressig. De nedslag vi får se håller ihop, men bara med de svagaste av spindeltrådar. Här hade det behövts kraftigare doningar, kanske med benäget bistånd från Aragog och hans barnaskara?

Dessutom går det inte att jämföra Goblet of Fire med Prisoner of Azkaban vad gäller stämning. Efter Cuaróns gråtintade berättelse känns det länge nästan som om vi är tillbaka tillsammans med myssagofarbrorn Columbus. Det hjälper heller inte till att John Williams är ersatt av Patrick Doyle på musiksidan. Doyle är absolut ingen dålig kompositör, men det score han har totat ihop här låter alldeles för generiskt när man jämför med Williams tre föregångare.

Rowling tycker jag har lyckas bra med att bygga upp en ödesmättad stämning till sitt avslutande crescendo men hon tar alltså lite mer tid på sig för den saken. Jag gissar att de ganska radikala förändringarna i labyrintscenen är tänkta att grunda för en liknande stämning i filmen, för innan dess har den känts nästan lika barnvänlig som Sorcerer’s Stone eller Chamber of Secrets.

Rons comic relief-status har nu övertagits av tvillingarna Fred och George. För egentligen första gången blir det för mig tydligt vad problemet är med just comic relief-moment eller -karaktärer. De är tänkta att ge en kortvarig humorinjektion i ett sammanhang som egentligen inte alls är komiskt i sig. Vilket får till följd att de väldigt lätt upplevs som övertydliga, förenklade och påklistrade. En riktigt bra comic relief kräver mycket arbete och det har man inte lagt ned här. Jag tycker också att det är synd att filmen har renodlat Bauxbaton som en flickskola och Durmstrang som en pojkdito eftersom det känns rätt gammalmodigt med följsamt finlemmade franska flickor mot muskelknuttigt marscherande östeuropeiska pojkar.

Eftersom filmen ger mig anledning att fundera över vad som inte finns med blir jag än en gång påmind om hur otroligt duktig Rowling är på att bygga sin historia. I boken planteras det exempelvis ledtrådar både till Room of Requirements och slutet på den nästkommande Order of the Phoenix. Vi stöter för första gången på namnet Lovegood. Författarinnan blåser dessutom ytterligare liv i gnistan mellan Ron och Hermione samt börjar så smått förbereda glöden mellan Harry och Ginny.

Den inledande världscupmatchen i Quidditch är sprudlande och fantastiskt rolig, dess efterspel spännande och väcker vår nyfikenhet om vad som komma skall. Matchen utgör dessutom en fin kontrast till turneringens avslutande tävlingsmoment i labyrinten. Och med ett illavarslande krigsmuller i horisonten markeras det att det definitivt är dags att lägga bort allt vad barnsligt är för våra 14-åringar.

Det kan vara värt att nämna att det ju egentligen bara är de två första böckerna som slutar i en (nästan) hundraprocentigt positiv ton. När allt kommer omkring innebär ju ändå slutet på läsåret alltid att Harry måste åka tillbaka till Privet Drive och den hemska Dursley-familjen. Och redan i Prisoner of Azkaban droppas det ytterligare en smula malört i Harrys skolavslutningsbägare när det står klart att Sirius inte alls kan bli den gudfars-fristad som Harry under en ljuvlig timme hann föreställa sig. Men från och med Goblet of Fire slutar alla böckerna med att Harry och vi läsare måste hantera en hel del förlust och sorg.

Den här gången är det dessutom dags för ytterligare uppväxt-insikter för Harry. Den hårdhjärtade mr. Crouch visar att en person inte per definition måste vara god eller snäll bara för att hen inte står på Voldemorts sida. Boken målar en bild avsevärt tydligare än filmen av karaktären som en hårdhudad paragrafryttare. Återigen blir vi påminda om Dubledores credo att det viktiga är vad man gör, inte vad man är, och Harrys good guy-status understryks av hans sinne för fair play och omsorg om andra före enkelspårigt vinstbegär. Dessutom undrar jag om inte karaktären Rita Skeeter är en reflektion av att det runt Rowling själv började spekuleras en hel del i och med den osannolika framgången med de tre första böckerna och att Sorcerer’s Stone var på G som film.

Slutomdömet är som följer: en av de bästa böckerna men en av de sämsta filmerna. Det ska bli spännande att se om det inte kommer att kännas rimligare att Goblet of Fire skulle ha spritts ut på två olika filmer istället för Deathly Hallows.

Edit: Mja, Goblet of Fire hade absolut kunna tjäna på att bli två filmer fast då gjorda av någon annan än Mr. Newell, thank you very much… Men jag är tveksam om ifall Deathly Hallows hade kunnat klämmas in i en enda film, det är nästan så jag saknar så mycket från boken att jag hade velat ha tre installationer istället för futtiga två.

Harry Potter and the Goblet of Fire (2000)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Harry Potter and the Goblet of Fire (2005)

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser