Mot slutet av 90-talet hade något börjat röra sig i fantasyvärlden. Sett till gemene man är frågan om man inte måste lägga en hel del cred vid J.K. Rowlings fötter, kvinnan som fick en stor del av (väst)världen att börja känna sig välbekanta med magiska kritter som jättar, drakar och gripar.

På böckerna följde filmerna och under 2001 fick Harry Potter and the Philosopher’s Stone dessutom celebert sällskap i form av Peter Jacksons The Fellowship of the Ring. Fantasy var plötsligt inte bara en genre för Drakar och demoner-nördarna.

Början av 00-talet var alltså fruktbar mark för fantasy men ännu inte fullkomligt övervuxen med vampyrromantik, varulvsdetektiver och zombies i empireklänningar. Därför var det sannolikt helt rätt tid för en klassisk high fantasy/sword and sorcery-roman som fick lite extra uppmärksamhet tack vare sin författare.

Under en period kändes det nämligen som om ”alla” pratade om underbarnet Christopher Paolini, killen som växte upp i Paradise Valley och hölls hemma av sina föräldrar under hela skoltiden. Vad gör en sådan kille? Läser Tolkien och hittar på en egen fantasyvärld förstås. Det sades att Paolini börjat skissa på Eragon redan när han var 15 bast men när boken nådde övriga världen var han 20. Vilket fortfarande måste sägas vara rätt ungt med tanke på den enorma popularitet som mötte hans verk.

Men Paolini vore inte en äkta fantasyförfattare om han gjort halt vid en futtig bokusling (eller underlåtit att hitta på nya språk till sina dvärgar och alver). I slutänden har det blivit fyra delar i hans Inheritance Cycle, var och en tjockare än den andra. Romancykeln börjar med den lilla byn Carvahall och den unga pojken Eragon. En dag hittar han en mystisk sten som visar sig vara ett drakägg. Ur det kommer den blå draken Saphira och hon och Eragon blir för evigt bundna till varandra.

Men Carvahall ligger i landet Alagaësia där den onde Galbatorix härskar. Han är inte bara en elak diktator som styr folket med hjälp av fruktan (en Percy Nilegård utrustad med svärd, magi och en drake skulle man väl kunna säga) utan är också ute efter att utrota alla drakar. Därför blir Eragon och Saphira snart hett byte för Galbatorix hemska underhuggare och enda sättet för dem att överleva är att liera sig med moståndsrörelsen Varden vars mål är att besegra Galbatorix och bringa fred till Alagaësia.

Jag tror att Eragon vann på att publiceras i det där tidiga 00-talet. Hade boken kommit nu hade den antagligen bara avfärdats som ännu en Chosen One-YA (och dessutom fått skit för att huvudpersonen var pojke) samt en skamlös Tolkien/Star Wars-rip off. Som det var nu kändes temat fortfarande nymornat och den enda riktigt välkända förlagan var som sagt Harry Potter.

Men visst, Eragon är en skamlös LOTR/Star Wars-rip off. Bokens huvudperson (som är en ”chosen one” både av arv och genom att Saphira väljer honom) måste resa genom ett fientligt landskap vägledd av en äldre, vis man med magiska kunskaper (Gandalf/Obi Wan). Denne man visar sig ha varit medlem i en drakryttarorden (The White Council/Jedis) som korrumperats av en av deras egna (Saruman/Darth Vader). Först finns det ett tydligt mål: ta sig till Varden och dvärgaberget Farthen Dûr. Men när de väl kommit dit efter sju sorger och åtta bedrövelser visar det sig bara vara den första anhalten på en mycket lång resa. Just det, Eragon räddar också en ung kvinna från fångenskap som visar sig vara en prinsessa…

Denna första bok är som synes dessutom en rätt typisk coming of age-historia, en utveckling som egentligen fortsätter genom hela cykeln när Eragon också ska försöka att omfamna drakryttarnas kunskaper, credon och förmågor. Här utvecklas det hela till att lukta mycket av mindfullness, new age, zen, nirvana eller vad man nu väljer att kalla det med betoning på exempelvis ”sanna” namn samt en djupt sinnlig och känslomässig förbindelse med allt liv.

Cykelns andra tydliga element är krigföring och fältslag. Ganska snart tappar jag räkningen på alla städer som måste intas, alla fiender som måste bekämpas och allt blod som spills när motståndsrörelsen trappar upp sin kampanj mot Galbatorix.

Jag läste Eragon relativt omgående när den publicerades och tyckte nog att den hade hållit hyfsat vid denna omläsning. Trots sina tydliga influenser är den en rätt underhållande, om än något simplistisk, rövarhistoria. Paolini lyckas kanske inte skapa något större djup hos sin hjälte i denna första bok men däremot en del sympati för honom och det är inte det sämsta.

De påföljande delarna blir förstås inte bara längre utan också successivt allt intrikatare. Det märks tydligt att Paolini under resans gång blir bättre på att bygga personligheter och berätta sin historia. Tyvärr tenderar han i detta lärande också gå en smula vilse i sin egen skapelse. Det är helt uppenbart att han inte bara är nyfiken på exakt hur det går till att smida ett svärd (och sedan gärna också berättar exakt hur det går till för sina läsare) utan också att utforska det Alagaësia som han bygger allt eftersom. Den finns en hel del älsklingar som inte borde ha sett dagens ljus om vi säger så.

Är man inte lika sugen som författaren själv att hänga med på den resan blir det dock ganska snart både väl detaljerat och en smula repetitivt. På det hela taget funkade Inheritance Cycle helt ok som en hyfsat underhållande fantasyserie att slölyssna sig igenom, men någon fulländad läsupplevelse var det knappast.

Eragon (2003)

Eldest (2005)

Brisingr (2008)

Inheritance (2011)

Annonser