Edge of Tomorrow (2014)

Än en gång täcks Normandies stränder av blod men slaget står inte mellan mänskliga kombattanter. Jorden är under attack från de till synes oövervinnerliga mimics och mänskligheten har gått samman i en United Defense Force för att åtminstone försöka försvara sin egen överlevnad.

När det handlar om hot finns det (minst) två vägar att gå: fienden som blir skrämmande i sitt främlingskap eller fienden som blir skrämmande i sin närhet. Den främmande fienden är den som rent psykologiskt blir enklast att hantera eftersom den innebär att människan aldrig behöver konfrontera sina egna mörka sidor. Det är kanske också anledningen till att den är betydligt vanligare inom blockbusterunderhållningen.

Science fiction är i det fallet en tacksam genre så till vida att den kan tillhandahålla en fiende som är fullkomligt obegriplig och främmande. Det är som Tom Cruises major William Cage säger: varför öda tid på spekulationer? Fienden är här och nu återstår bara att slå tillbaka.

Attackerna från yttre rymden kommer oväntat och oprovocerat. Tiden för utomjordiska ambassadörer som genom en universaltranslator hörs säga ”Take us to your leader” är sedan länge förbi. Detsamma gäller försiktig infiltrering och kopieskapande för att mänskligheten inte ska ana vad som är på gång. Invasionen från mimics är naken och fullskalig, fienden har inget att dölja, ingen komplott som kan avslöjas av de rättrådiga. Den är inte ute efter något mer konkret än mänsklighetens lebensraum och det enda val som återstår är att gå samman för att förhindra total utrotning. Döda eller dö. Edge of Tomorrow visar än en gång på invasionsrädslans bärkraft som vi sett tidigare i exempelvis The War of the Worlds, Starship Troopers och Ender’s Game.

Fienden i Edge of Tomorrow är inte bara främmande, utan omänskliga i ordets sämsta bemärkelse. Utseendemässigt tycks de sakna en grundläggande biologi, de påminner mer om maskiner. De ingår dessutom i ett klassiskt hive mind – de har ingen individualitet utan svärmar fram som ödeläggande ohyra över Europas försvarslösa befolkning. Medan de enorma MUTO:s i Godzilla förvisso inte förärades med namn och knaprade kärnvapenladdningar som non stop, utrustades de icke desto mindre med identifierbara känslor. De blev individer med en insats, ett ”stake”, som gick utöver ren förstörelselusta eller jävelskap.

Men det främmande hotet kan allt som oftast besvärjas eller motas bort med information, man måste göra det obegripliga begripligt. Det måste reduceras till hanterbar kunskap som kan utstaka en väg till lösning, även om den vägen ibland visar sig vara ett rent bländverk. Liksom elden är kunskapen i de här fallen emellertid en god tjänare men en dålig herre. Du måste lära känna din fiende tillräckligt väl för att besegra den, men inte så väl att du börjar få förståelse för dess bevekelsegrunder eller omständigheter (big mistake, Ender…).

H.G. Wells valde att bekämpa ohyra med ohyra, människan fick bakteriella allierade i kampen mot marsianerna. Under 1900-talet (sannolikt under USA:s kulturimperialistiska influenser) har det emellertid varit betydligt populärare att låta det anonyma kollektivet bekämpas av en mer eller mindre heroisk individ. Tom Cruise har i Edge of Tomorrow fått en chans att kasta sig ut från åskådarläktarna dit han blev förvisad under remaken av Wells historia och in i stridens hetta. Även om han inledningsvis sannolikt skulle ha känt sig mer bekväm med att få producera ett eller ett par av de där patriotismreklamsnuttarna från Starship Troopers.

En rätt vanlig fråga är vad man skulle ta med sig till en öde ö. Jag kan tycka att det är intressantare att fundera på vem man skulle ta med sig. Jack Sparrow? Stanley Ipkiss? Wolverine? En ännu intressantare fråga är vem man skulle vilja ha med sig in i framtiden. Jag känner att just Tom Cruise skulle kunna vara ett bra val i det läget. Han har navigerat sig fram i diverse trixiga framtidsscenarier, allt från tidigare nämnda The War of the Worlds, Minority Report, Oblivion och nu senast Edge of Tomorrow.

Filmen bygger på den japanska ungdomsroman All You Need is Kill från 2004 och bekräftar vad jag länge har misstänkt – jag är vansinnigt lättflörtad när det gäller den här typen av genre (sci-fi/action). Släng in ett lagomt tungt score (den här gången från Seth Rogen-lookaliken Christophe Beck), lite häftiga exoskelett och coola moves  samt ett par skjutglada fajter och jag står på perrongen tre timmar innan avgång. Eller varför inte ett monster eller två? I både Pacific Rim och Godzilla fanns det stora luckor men jag svalde dem med hull och hår. Handlar det däremot om exempelvis romcoms får filmerna jobba betydligt hårdare och innehålla betydligt mer än de standardiserade genreelementen för att jag ska vara nöjd. Så då var det ju tur att det inte var en sådan film vi såg den här gången…

Edge of Tomorrow är en mer än stabil blockbusteraction, både Tom Cruise och Emily Blunt levererar bra prestationer och har dessutom fått karaktärer som reagerar psykologiskt trovärdigt (inom historiens ramar ska kanske tilläggas) att jobba med. Spännande när det krävdes och samtidigt riktigt rolig på sina ställen. Genusmässigt var den dessutom avsevärt mer tillfredsställande än exempelvis Oblivion, men om man vill kan man förstås notera att det skiljer 21 år mellan Cruises major Cage och Blunts Verdunängel.

Och så det kriterium varmed alla filmer inom den närmaste framtiden kommer att mätas – skulle jag vilja se den på IMAX? Hell yes!

Den här gången känns det som om vi var många (kanske till och med rekordmånga?) filmspanare som såg månadens film. Trots det är frågan om våra åsikter skiljer sig så värst mycket åt. Varför inte ta reda på det?

Har du inte sett den? (blogg)
The Velvet Café
Filmparadiset
Fredrik on Film
Har du inte sett den? (pod)
Movies-Noir
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
The Nerd Bird
Fripps filmrevyer