Stalin: The Court of the Red Tsar (2003)

Nära 700 sidor tunga diktatorsbiografier hör inte till min vanliga sänglektyr. Men när två pålitliga läsare, oberoende av varandra, rekommenderade Cambridgehistorikern Simon Sebag Montefiores Stalin: The Court of the Red Tsar var det bara att ställa sig i givakt. Huvudfokus ligger på utvecklingen efter 1932 och för att inte lämna några luckor har författaren därför också skrivit en volym med titeln Young Stalin.

Edge of Tomorrow (2014)

Än en gång täcks Normandies stränder av blod men slaget står inte mellan mänskliga kombattanter. Jorden är under attack från de till synes oövervinnerliga mimics och mänskligheten har gått samman i en United Defense Force för att åtminstone försöka försvara sin egen överlevnad.

Komodo (1999)

När man började importera komodovaraner (eller “komododrakar” som de kan heta på engelska) till västerländska djurparker visades ibland en film av deras beteende i frihet vid inhägnaden. De fantasieggande gigantiska ödlorna var nämligen så orörliga i fångenskap att det bästa sättet att uppamma lite intresse för dem hos djurparksbesökarna var att visa hur de ”egentligen” betedde sig.

Independence Day (1996)

”Today we celebrate our Independence Day!” Skulle kunna ha varit en film om det amerikanska inbördeskriget, men det är det naturligtvis inte. Den här gången slåss inte en nation mot en annan för frihet, istället går hela mänskligheten samman (under ledning av USA förstås) för att undvika total utrotning, alternativt förnedrande slaveri (om man inte är en vindflöjel av Kent Brockman-mått — ”And I, for one, welcome our new insect overlords”).

Det är nästan så man misstänker att mein herr Emmerich i all hemlighet planerar att så småningom ställa upp som förste utländske kandidat i amerikanska presidentvalet och Independence Day ska vara filmen som ser till att invändningarna inte blir allt för stora. Som vanligt använder han den nästintill bisarrt stora penseln och det är ingen större risk för att man ska missa vad det är som pågår. Kvinnor, barn och gamla får vackert vänta med tårar i ögonen medan Männen (inte minst i form av Militären) i luften och rymden räddar planeten.

H.G. Wells’ The War of the Worlds (2005)

Spielbergs version av det kosmiska kriget fick inte bara sin sedvanliga konkurrens från en Asylum-produktion som försökte rida på den stora filmens popularitetsvåg, utan också från det kanske mer okända Pendragon Pictures.

Men till skillnad från Asylums produktioner är Pendragons The War of the Worlds inget hastverk, något man slängt ihop på en tre-fyra månader för att kunna göra en hyfsad vinst. Nej, här har man lagt sig vinn om både kostymer, miljöer och brittisk engelska. Tyvärr gör det ingen som helst skillnad, Pendragon-versionen är lika usel som någonsin Asylum-filmer kan vara och tyvärr dessutom helt renons på det förra bolagets ibland ofrivilligt humoristiska poänger.

War of the Worlds (2005)

Alt.titel: Världarnas krig

Efter inte mindre än två lättsamma BOATS på raken (Catch Me If You Can och The Terminal) tyckte Steven Spielberg tydligen att det återigen var dags att lösgöra sig från vardagen. Valet föll på terroristhot i H.G. Wells-version i form av ytterligare en nyinspelning av The War of the Worlds (faktiskt den tredje som kom samma år).

The War of the Worlds (1953)

Alt. titel: Världarnas krig

Som så många andra av femtiotalets skräckfilmer börjar The War of the Worlds i den trygga lilla småstaden, här i Kalifornien. Över kyrkan och biografen far en kväll en meteorit och alla är genast på fötter för att se vad det kan vara för något. Någon kommer på att tre campare i närheten nog är ”scientists” och därför säkert skulle kunna vara bra att ha i ett läge som detta (när är de inte bra att ha till hands?).

The War of the Worlds (1898)

Millenierädsla kan ta sig många uttryck. Inför 2000 var det totalt och globalt datorhaveri som utbasunerades. Inför 1900 drämde Herbert George Wells i med en invasion från Mars.

Under tio dagar i sträck observerar brittiska astronomer en slags flammande eruption från vår röda grannplanet. Himlafenomenet röner ett visst intresse men det är inte förrän gigantiska utomjordiska cylindrar börjar falla i sydvästra England som man kopplar ihop de två. Kopplar gör man emellertid ganska snabbt, så det är aldrig någon tveksamhet om att föremålen, vad de nu än månde vara, kommer från just Mars.