”Come on you apes, you wanna live forever?!”

Starship TroopersNä, Johnnie Rico och hans infanterikompisar räknar verkligen inte med att leva ens bortom det senaste skärmytslingen med sin fiende. Jorden ligger i krig med ”bugs” och de fruktade arachnidkrigarna är bara början på de problem som möter soldaterna när de släpps ned på en planet på andra sidan galaxen. Fienden har dock visat att man inte tvekar inför att attackera civila jordinvånare. Och med en hel familj utplånad är attityden ”A good bug is a dead bug!” kanske inte så sympatisk, däremot lättbegriplig.

Omvandlingen av Starship Troopers, Robert A. Heinleins omdebatterade militärscience fiction, till film kom i slutet av 90-talet och regissörsjobbet gick till holländske Paul Verhoeven. Ett logiskt val med tanke på klassikerna RoboCop och Total Recall, men kanske lite mer chansartat om man ser till den övriga 90-talsproduktionen: Basic Instinct och Showgirls.

Manusförfattaren Edward Neumeier hade förvisso gjort ett bra jobb med RoboCop men var i allt övrigt ett oprövat kort. Han och Verhoeven tog dock fasta på de som kallat Heinleins förlaga för en ”book-length recruiting poster” och skruvade det hela ytterligare några varv. Samtidigt passade man på att inte direkt hymla med funderingarna på bokens eventuella fascistoida anstrykningar och gav vissa uniformer tydliga SS-vibbar. För som Verhoeven ska ha sagt: ”War makes fascists of us all.”

Om man läst Heinleins bok innan filmen och gillat den har jag full förståelse för att man inte uppskattar Verhoevens vision. Den militära organisationen och hierarkin som utgjorde själva basen för romanen har förpassats till baksätet med blott ett par mer känslomässigt laddade månader i ett Full Metal Jacket-liknanade boot camp samt en korthuggen befordran i fält. Den tankemässiga överbyggnaden har reducerats till en parodi på krigiskt flåshurtig propaganda, vilken blottlägger sin egen orimlighet. Omsorgsfullt planerade attackstrategier och Heinleins kärleksfullt konstruerade kroppspansar har ersatts med panikslagna reträtter och betydligt mer lättviktiga skydd utan vare sig raketer eller VR-visir.

Nu var jag inte helsåld på Heinleins manly-man-beskrivning och hade förstås sett filmen redan när den kom på 90-talet. Personligen tycker jag att Verhoeven därför har gjort ett bra jobb med förändringar som innebär en mer dramaturgisk plot och mer känslomässigt laddade relationer. Det säger sig självt att en bokstavstrogen adaption hade blivit ganska trist om det inte är så att man tycker att befordranshierarkier är det mest spännande som finns.

Jag föredrar alltså helt klart filmen framför boken och har inget emot de förändringar som är gjorda eftersom de fungerar i sammanhanget. Övervägande delen av effekterna håller fortfarande en förvånansvärt hög klass och de instoppade propaganda- och nyhetssegmenten tillhandahåller både information och möjligheter att driva med Heinleins propagandistiska syften.

Skådespelarmässigt är filmen förstås mumma med veteraner som Clancy Brown och Michael Ironside på rollistan. Neil Patrick Harris gör en av sina första spelfilmsroller och en då rätt okänd Amy Smart är söt flygkadett. Varken Casper Van Dien eller Denise Richards kommer någonsin att vinna en Oscar, men i det här sammanhanget funkar faktiskt bägge två helt ok. Särskilt Casper backas också upp bra av både Jake Busey och Dina Meyer, även om Dina som alltid ger mig klara Michelle Rodriguez-vibbar. Denise får inte riktigt samma hjälp från den lätt sliskige såpaskådisen Patrick Muldoon, men till och med han funkar i sammanhanget with that juicy, juicy brain…

Men det jag vid den här titten, med boken i ryggen, blir mest imponerad av är hur lätt och ledigt Verhoeven och Neumeier har uppdaterat Heinleins rätt typiska femtiotalsvärderingar när det kommer till män och kvinnor. Heinleins soldat tycks inte kunna nämna Carmen Ibanez mentala förmågor utan att samtidigt, närmast tvångsmässigt, också påpeka att hon är en hot piece of ass. Kvinnor är till för att uppskattas och blir en påtaglig påminnelse om varför Männen måste ge sig ut i krig och försvara sin planet och dess värderingar.

I denna 90-talsversion strider och duschar män och kvinnor sida vid sida. Just den gemensamma duschscenen minns jag att man reagerade på redan ’97 och kravet för att den skulle göras var tydligen att regissören skulle vara lika spritt språngades som alla skådisarna när den spelades in. Scenen är briljant just för att den understryker, utan att skriva publiken på näsan, att många skillnader mellan män och kvinnor har suddats ut. När gemensamma duschar och omklädningsrum är så naturliga att de överhuvudtaget inte behöver kommenteras av de som använder dem har vi i sanning kommit långt.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser