Pacific RimDet nya hotet mot jorden, eller snarare mänskligheten, kommer inte utifrån. Istället öppnas en dimensionell portal på Stilla havets botten, vilken med jämna mellanrum kräks ur sig gigantiska monster. Till en början står man handfallen och kan bara åse förstörelsen som varelserna åsamkar kuststäderna.

Men efter ett tag är det dags att slå tillbaka och vad är väl en mer naturlig havsmonsterbekämpare än en enorm, tvåbent robot? Vad är väl mer mänskligt än att kontra överjordiska bestar med en rejäl nävfajt, robotvisir mot monsteransikte? Det smidigaste hade förstås varit om dessa robotar kunnat fjärrstyras, men vem har sagt att saker och ting ska vara enkelt? Självklart måste de bemannas av inte bara en, utan två, mentalt sammanlänkade, piloter, vilka befinner sig i robothuvudet.

Raleigh Becket var en sådan pilot, men utan sin mentala partner har han inte mycket att komma med för tillfället. Ledaren för robotprojektet, Stacker Pentecost, hotas emellertid av nedläggning och i sina försök att arrangera en desperat last stance fiskar han upp Raleigh ur det hål av självömkan (samt lika meningslöst som simpelt byggnadsarbete) som han befinner sig i. Ska Raleigh kunna återgälda Pentecosts förtroende för honom? Ska han kunna komma överens med sin nya partner? Ska mänskligheten en gång för alla kunna göra sig kvitt monsterhotet? Spänningen är olidlig…

Mnja, spänningen är väl snarare rätt uthärdlig vad gäller just dessa element i Guillermo del Toro och Travis Beachams historia. De har knappast gått in för att överraska sin publik med avseende på händelse- och karaktärsutveckling (i den mån man överhuvudtaget kan tala om en sådan). Eventuellt metafysiska implikationer av den mentala kopplingen mellan organismer utforskas inte, utan blir bara en detalj som för handlingen framåt. Trots att alla länder som gränsar till Stilla Havet rimligtvis är implicerade, ligger fokus på amerikanerna och australiensarna.

Det bästa sättet att få någon att göra något Pacific Rim är naturligtvis att utmana dem: ”Someone I don’t know or don’t care about said I couldn’t do that thing I’m not particularly interested in. Suddenly I care enormously about proving them wrong. Watch me do that thing!” Det kryllar dessutom av final speeches: “Today we face the monsters that are at our door. Today, we are cancelling the apocalypse!”

Testosteronet sprutar ur alla tillgängliga kroppsöppningar, trots (eller kanske tack vare) infogandet av Rinko Kikuchis Mako Mori. Del Toro visar i alla fall mer omdöme än J.J. Abrams och låter henne behålla kläderna på. Istället är det Charlie Hunnams Raleigh som under ett par sekunder får vara objektet för publikens uppskattande blick. Jag misstänker att tanken med scenen är att hans fysiskt ärrade kropp också ska ge en bild av hans sargade själ. Det tydligaste budskapet är dock att Raleigh under sin självömkande nedgångsperiod uppenbarligen inte försummat en endaste gymsekund. Eller också är framtidens byggnadsarbete en avsevärt mycket mer kroppsskulpterande sysselsättning än vad som gäller i nuläget.

Det är nästan väl enkelt att raljera över Pacific Rim, det finns liksom så många öppna dörrar att sparka på att man blir som en bolltokig jycke nedslängd i McDonalds bollhav. Och ändå… Pacific Rim var kul. Apsnygga effecter, en trovärdig (inom historiens ramar givetvis) tyngd hos både robotar och monster och ett (inte heller det särdeles överraskande men i sammanhanget synnerligen välfungerande) tungt score från Ramin Djawadi grundade för en rätt mäktig bioupplevelse. Pacific Rim är långt ifrån någon stor film, men den har pretentioner på att vara storslagen. Med tanke på omständigheterna skulle jag ljuga om jag påstod annat än att del Toro den här gången, till skillnad från Hellboy II, gjorde ett bra jobb med att kursa sitt koncept.

Den här gången arbetade nämligen även de yttre omständigheterna mot Pacific Rim. Jag brukar vanligtvis inte vara en särskilt lättstörd biobesökare eller också har jag bara haft tur. Nu fick filmen tävla med tre smågrabbar som verkade tycka att det var värt 125 pix att springa ut och in från salongen och lägga mer tid på att pladdra sinsemellan än att titta på filmen. Kanske tyckte de också att det var värt 125 pix för möjligheten att lägga minst lika mycket pengar till på dricka, snacks och godis. Scout’s honor, på en av sina utflykter provianterade de ytterligare påsar… Dessutom hade jag vid min sida en öm fader, vars förtjust högljudda reaktioner antydde att han eventuellt tagit sin, inte alls lika entusiastiske, son som gisslan för att kunna se filmen.

Men med en plot som krävde minimalt med koncentration, högljudda slagsmål och Djawadis musik lyckades faktiskt Pacific Rim hålla min uppmärksamhet till mesta delen, vilket får ses som en merit i sig. Betyget är dock naturligtvis influerat av att filmen sågs på storduk, hemmavid tror jag att den skulle kännas lite…plattare (heh).

Idag samordnar jag, Filmitch och The Velvet Café (förhoppningsvis) våra åsikter om Pacific Rim — vilken dom har fallit från de andra bloggarna? Tidigare har även Fiffi och Another Bughunt skrivit om filmen.

Annonser