Ender’s Game (2013)

Frågan är om sydafrikanen Gavin Hood, som så många före honom (senast landsmannen Neill Bloomkamp?), ljutit Hollywwoddöden? Efter den hyllade Tsotsi står ytterligare tre filmer på CV:n. Rendition (välspelad och välmenande men hittade aldrig de rätta triggerpunkterna), X-Men Origins: Wolverine (Hugh Jackman i polisonger räcker långt, men inte hur långt som helst) och så nu senast Ender’s Game, baserad på Orson Scott Cards populära bok från 1985.

Mänskligheten lider fortfarande av sviterna från attacken av insektslika utomjordingar. För att säkerställa att man aldrig någonsin ska bli så tagen på sägen igen pågår ett intensivt arbete för att träna jordens unga förmågor i krigföringens ädla konst. De bästa och smartaste handplockas till den rymdbaserade stridsskolan och ingen är smartare än Ender Wiggin.

Han har den tvivelaktiga äran av att hamna i den råbarkade överste Hyrum Graffs synfält och Graff har tänkt sig att Ender ska bli den perfekte överbefälhavare som arméerna behöver. Men för att komma dit måste pojken härdas och tränas genom diskreta (och en del mindre diskreta) knuffar i rätt riktning.

Frågan är bara hur långt Ender kan knuffas innan han säger stopp. När allt kommer omkring är det ju ändå det faktum att grabben inte är en hänsynslös krigsmaskin som gör honom så perfekt för sin uppgift.

Historien i Ender’s Game försöker ställa viktiga frågor om det är rätt att försöka försvara sig själv till vilket pris som helst och om priset ska betalas av kollektivet eller individen. Det som gör den så svårfilmad är att Scott Card valde att berätta Enders historia som en process. Hur han genom hårt arbete, mycket träning samt en hel den funderande och självrannsakande till slut blev mänsklighetens främste försvarare. Det säger sig självt att en sådan utveckling är svår att trycka in på knappa två timmar, nu blir det mycket mer av en rätlinjig successtory.

Filmen går därför i mångt och mycket ut på att karaktärerna måste tala om för oss i publiken vad som händer och vilken betydelse det eventuellt kan få, med resultatet att den ibland känns väl onyanserad.

Även om boken inte är skriven i ett förstapersonsperspektiv ligger fokus (nästan) hela tiden på Ender själv. Jag kan inte låta bli att tycka att det är en klar skillnad mellan att få beskrivet för sig hur Ender exempelvis genom trial and error inser att träningsdräkterna ”fryser” när de träffas av ett skott jämfört med att Asa Butterfield måste säga (typ) ”Wow, I can’t move my leg”. En nyansskillnad möjligen, men en viktig sådan.

Å andra sidan är det full möjligt att jag inte ens skulle bry mig om att allt mer eller mindre måste artikuleras istället för att ageras eller förstås av sammanhanget om jag inte hade haft boken i ryggen. Jag hade ju exempelvis inga större problem att acceptera betydligt (betydligt!) mer endimensionella karaktärer i Pacific Rim, utan såg det som en del av genren (megastora robotar som slåss mot exakt lika stora monster).

Ender’s Game är nämligen ingen filosofitung sci-fi. Mycket krut (heh…) är lagt på stridsscenerna i träning och simulation och i dessa delar är jag helt med på det kontrakt som filmen försöker skapa med sina mottagare. Det är roligt, det är häftigt och det är (förstås) inte minst riktigt jäkla apsnyggt. Särskilt det sista och (förstås) avgörande slaget gör en helt andlös. Även valet av kompositör antyder vartåt Ender’s Game lutar: bombastiske Transformersslaven Steve Jablonsky.

Om man tar i beräkningen att det inte alltid finns så mycket i manuset att arbeta med gör de huvudsakligen inblandade ett gott dagsverke. Med undantag för vissa tendenser till teatraliskt överspel kan jag inte tycka att det är Asa Butterfields fel att jag inte alltid blir helt övertygad av hans Ender. Kanske handlar det bara om det faktum att Asa i sin unisexuniform ibland blir kusligt lik en ung men mindre vattenkammad Wesley Crusher.

Harrison Ford är bra som överste Graff, medan Ben Kingsleys Mazer Rackham kanske är lite väl tunn. Detsamma gäller Abigail Breslins syster Valentine. Hailee Steinfelds Petra Arkanian ges mer utrymme än i förlagan men förblir märkligt anonym, hon står vid Enders sida i vått och torrt och så är det inte så mycket mer med det.

I det här fallet tror jag definitivt att det kan vara en poäng att se filmen först, opåverkad, och först därefter läsa boken. Eftersom jag själv gjorde tvärtom och därmed befinner mig i tveksamhetsträsket väljer jag att hellre fria än fälla den här gången.