The War of the Worlds (1953)

Alt. titel: Världarnas krig

Som så många andra av femtiotalets skräckfilmer börjar The War of the Worlds i den trygga lilla småstaden, här i Kalifornien. Över kyrkan och biografen far en kväll en meteorit och alla är genast på fötter för att se vad det kan vara för något. Någon kommer på att tre campare i närheten nog är ”scientists” och därför säkert skulle kunna vara bra att ha i ett läge som detta (när är de inte bra att ha till hands?).

Men medan invånarna funderar på hur man skulle kunna tjäna pengar på fenomenet (T-shirts och godisförsäljning vid nedslagsplatsen) och har en högst oskyldig square-dance, pågår ondsinta saker inne i himlastenen. De tre män som är satta att vakta den under natten hör konstiga ljud samt ser ånga och något slags periskop resa sig ur kratern. De bestämmer sig genast för att visa att de är vänligt inställda och har uppenbarligen inte en tanke på att viftandet med en vit flagga kanske inte är en kosmisk signal för ”We come in peace”.

Vit flagg eller inte, marsianerna (rätt snabbt och smärtfritt har man kommit fram till att meteoriten kommer från den röda planeten) har inga som helst fredliga avsikter och desintegrerar de tre fredsmäklarna omgående. Samtidigt blir staden helt mörklagd och alla klockor stannar. Ganska snart blir man på det klara med marsianernas ovänliga attityd (de skjuter en präst!) men inte ens militären biter på utomjordingarna. De har nämligen förskansat sig i något slags flygmaskiner (eller kanske snarare tripoder med osynliga jetstråleben spekulerar Dr Forrester) som dessutom är skyddade av ett kraftfält. Som om detta inte vore nog kommer det oroande rapporter från andra delar av världen – fler meteoriter har fallit och man har förlorat kommunikationen med bland annat delar av Frankrike.

Som synes ligger denna filmversion till ramen förhållandevis nära H.G. Wells original, men man har förflyttat historien till Kalifornien istället för ett idylliskt Sydvästengland. I det blir det också rätt uppenbart att The War of the Worlds, i likhet med många andra invasions-scifi från femtiotalet, försöker bearbeta två olika trauman: andra världskriget och den än så länge ofullbordade rädslan för en invasion av främmande makt på amerikanskt territorium. Och trots att man klassificerar detta världarnas krig som en naturlig påföljd av de två världskrigen är det ändå inte frågan om rädslan för det som ännu inte hänt, invasionen, är svårare eftersom det är ett aldrig realiserat hot (än så länge i alla fall).

Skillnaden jämfört med Wells är dock att filmens fokus hela tiden också är händelsernas fokus. Våra huvudkaraktärer, fysikern Clayton Forrester och hans älskade, universitetsläraren Sylvia Van Buren, befinner sig först mitt i det militära huvudkvarteret utanför den lilla staden. Där diskuterar Clayton strategi med de andra männen medan Sylvias magisterexamen i library science raskt renderar henne det ansvarsfulla uppdraget att servera kaffe (om hon får förtroendet att koka det också framgår inte). På plats får de inte bara veta vad som planeras här och nu utan också ta del av olika militära underrättelser om hur marsianerna håller på att ta över övriga världen.

När militären har misslyckats är det upp till vetenskapen att göra sin stora insats och Clayton och hans kollegor vid Pacific Tech sätter igång att med liv och lust hitta utomjordingarnas svaga punkter (nu tycks inte ens Sylvias kaffe behövas). Den lilla forskargruppen verkar vara de enda som är involverade i denna typ av arbete och står därför fortfarande i direktkontakt med Washington som snart är den enda kvarvarande staden av strategiskt värde i världen.

Som i så många filmer av den här typen ligger den verkliga skräcken inte i den förkroppsligade faran. Marsianernas skepp är mest lite söta där de far omkring på stadens gator och blastar allt de kan få syn på och försöken att realisera Wells gigantiska hjärnor är inte lyckade för att uttrycka det milt. Snarare ligger den i den stupida hordmentaliteten hos rädda människor. The War of the Worlds bränner till när Clayton blir attackerad och bestulen på sin lastbil med ovärderlig vetenskaplig utrustning. Först då tycks allt hopp vara ute.

Men det är det naturligtvis inte. Filmen jobbar hyfsat, om än rätt övertydligt, med treenigheten militären, vetenskapen och Gud. Och av dessa tre vet vi ju vem som är the Head Honcho…

7 reaktioner till “The War of the Worlds (1953)”

  1. Kan vara en av de första rejäla sci-fi-filmerna jag fick se för föräldraskapet, och hu vad spännande det var då! (jag var ju inte så jättegammal och bevandrad i filmens ädla konst ännu)

    Galet spännande (och lite otäckt) var det iaf kommer jag ihåg. Sedan dess har jag väl sett den ett par gånger och det är precis som du skriver en rätt illa dold liknelse vid inavsionshotet från öst som lyser igenom…men lite löjligt underhållande är det allt fortfarande..

    Och tyckte jag texten igår var toppklass så är dagens lika enastående bra..och rolig!

  2. Nä, för småttingar kan jag tänka mig att den kan vara lite skrajsen. Å andra sidan hade det varit trevligt med lite nostalgiskimmer, nu såg jag den ju egentligen alldeles för ”sent”. Oj, tack, vad roligt att du tycker det! Nu fick en vanlig onsdag lite guldkant i alla fall 🙂

  3. Kul recension, speciellt stycket om den där magisterexamen som gav det ärofulla kaffeuppdraget. Själv såg jag filmen för några år sen och tyckte den hade charmiga effekter att den var ganska usel i övrigt. Har en recension liggande. Kanske hakar på ditt trevliga invasions-tema och postar den.

  4. @Jojjenito: Tack, kul att den uppskattades. Ja, gör det, det skulle vara roligt att se vad du skrev men det låter som om vi hade ganska sammalunda upplevelse av den. Charmig men annars sådär.

  5. Såg den här får ett antal år sedan men inte ens då tyckte jag den var speciellt bra och minns i ärlighetens namn inte så mycket.

  6. Bra recension, Sofia.

    Skrev en kommentar hos Jojje kring filmen som jag klistrar in här också:

    ”Jag gillade faktiskt ”The War of the Worlds” när jag såg den för något år sedan och det mycket tack vare hur väl den lyckades charma mig. Som du säger har den många skönhetsfläckar, men tack vare specialeffekterna, det speciella 50-tals ”technicolorfiltret” och kitschen som filmen i någon form besitter idag så kunde jag ändå uppskatta den.”

    Kom inte ihåg det tidigare, men när du nämnde ”kaffe”-sekvensen så tyckte jag också det var lite tragikomiskt när jag såg filmen. Det gäller förövrigt majoriteten av alla amerikanska invasionsfilmer att man till synes inte vill ta emot hjälp ”utifrån”, utan det ska vara en liten grupp som ska ta hela bördan. När de sen lyckas hitta någon lösning vidarefodras givetvis detta till resten utav världen som tacksam tar emot hjälp 🙂

  7. @filmitch: Jag skulle tro att den behållit sin status snarare tack vare klassiska bilder av exempelvis de små tefaten än rent innehållsmässigt.

    @Martin: Tack så mycket. Ja, man ser den mer som ett tidsdokument än en genuint bra film. Rent berättarmässigt är det naturligtvis enklare att fokusera på en liten grupp, jag tycker det exempelvis blir tydligt i Contact där det inte alls blir samma känsla med väldigt många olika aktörer inblandade trots att det naturligtvis är mer korrekt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: