OblivionMänskligheten har vunnit det intergalaktiska kriget, men i allt väsentligt förlorat jorden. Större delen av alla de överlevande har fraktats till en av Saturnus månar och kvar finns nu bara teknikerteam som ska övervaka att man kan rädda vad som räddas kan av Tellus sista resurser, främst vatten.

Ett sådant team är Victoria och Jack, ett mycket effektivt team. Hon är kommunikationslänken mellan honom och huvudkvarteret Tet i omloppsbana kring jorden medan han skitar ned händerna på den övergivna jordytan. Framförallt består hans jobb av att reparera och leta rätt på de drönare som ska beskydda vattenbärgningsmaskinerna.

Beskydda från vad, kan man fråga sig? Tja, när allt kommer omkring är jorden kanske inte helt övergiven och det man fruktar är sabotage av de värdefulla maskinerna från ondsinta utomjordingar vilka kanske må vara besegrade men definitivt inte ute ur leken. De har med åren blivit allt fräckare i sina framstötar och lyckas en dag krascha en farkost som dittills befunnit sig i omloppsbana.

Först på plats är dock Jack själv och döm hans förvåning när farkosten visar sig innehålla just den kvinna som han börjat drömma om. Drömmar som egentligen borde vara omöjliga med tanke på att hans minne ska vara rensat sedan fem år tillbaka. För att kunna utgöra den andra delen av ett effektivt team…

I likhet med andra påkostade och effektstunga sic-fi-filmer är Oblivion en fest för ögat och en film som jag är glad över att jag passade på att se på bio. För utan stor duk och maffigt ljud är risken stor att jag inte hade kunnat hitta särskilt många försonande drag i den. Som det är nu blev Oblivion ändå en rätt underhållande film, alldeles lagom för en söndagsmatiné.

Storymässigt håller den post-apokalyptiska dystopin (finns det några andra dystopier?) absolut ihop, däremot undrar jag om detta är en film ämnad främst för en yngre målgrupp som ännu inte hunnit bli så bevandrad i filmhistorien. Oblivion tycks nämligen ha tagit rejäla mängder ”inspiration” (det låter i alla fall trevligare än ”stal”) från exempelvis The Matrix, T2, Blade Runner, Moon, Minority Report, Total Recall, Alien Resurrection, The Island, Demolition Man och Independence Day.

Och inget fel med det, problemet är bara att filmen inte gör något av allt detta lånade till sitt eget. Den är dessutom föga överraskande och ibland direkt övertydligt på det där irriterande amerikanska sättet som inte vågar satsa ett ruttet lingon på publikens egen slutledningsförmåga. Till exempel hade man helt kunnat skära bort den lilla förklarande flashbacken som kommer i slutet, den var helt onödig.

Och hade detta (jämsides med lite väl mycket romantiskt slisk) varit min enda invändning hade jag nog kunnat klämma dit en hyfsat välförtjänt betygstrea. Det vill säga trivsamt, men inget storartat.

Tyvärr sätter genus-o-metern P för denna trea. Ju mer jag tänker på det, desto mer skaver den faktiskt riktigt unkna könsmaktordningen i Oblivion. Vi ska ändå befinna oss i Framtiden och efter en total samhällelig kollaps, allt borde rimligtvis kunna vara möjligt. Istället får vi ta del av the Manly Man Jack som fixar och donar och springer och skjuter medan Victoria i och för sig får kalla Jack för ”my technician” men på det hela taget servar honom med information, mat och sex, ständigt iförd en prudentlig liten 60-tals inspirerad klänning. Interiören i deras luftslott ser ut att vara en upphottad version av familjen Jetsons futuristiska amerikanska dröm. I workout-rummet är det han som löptränar med långa, vägvinnande steg medan hon står orörlig i gracila yogaposer.

Jack får visa sig mänsklig genom att vilja bryta mot reglerna, vara lite rebellisk och skapa sig en undanskymd Thoreau-idyll. Victoria är den som håller på reglementet in absurdum utan att ifrågasätta, en duktig liten idiot. Enda gången hennes robotlika perfektion krackelerar är när hon känner sig känslomässigt hotad av ”den andra kvinnan” och då reagerar hon sårat, småsint och barnsligt.

Sedan kan man inte heller låta bli att fundera över när Tom Cruise ska börja spela roller som bättre matchar hans fysiska. Jag är den förste att erkänna att han tycks vara en femtioettåring i absolut fysiskt topptrim och att hans ålder i Oblivion sannolikt ska ligga runt max 35-40. Samtidigt är det svårt att blunda för det faktum att hans motspelerskor faktiskt är 34 och 32 år, och inte bara låtsas vara så unga. Hade det inte varit mer intressant att matcha Tompa med motskådespelerskor som är lika gamla som han själv men som med samma lätthet skulle passera för 10-15 år yngre? Demi Moore, Gina Gershon, Michelle Yeoh, Virginia Madsen, Joan Chen? Rosie O’Donell? Det hade varit ett nytänkande castingval.