War of the Worlds (2005)

Alt.titel: Världarnas krig

Efter inte mindre än två lättsamma BOATS på raken (Catch Me If You Can och The Terminal) tyckte Steven Spielberg tydligen att det återigen var dags att lösgöra sig från vardagen. Valet föll på terroristhot i H.G. Wells-version i form av ytterligare en nyinspelning av The War of the Worlds (faktiskt den tredje som kom samma år).

Storymässigt ligger Spielbergs version betydligt närmare Wells original (inklusive Wells inlednings- och avslutningsord), men inte när det gäller vår protagonist. Inte ska Tom Cruise spela någon nördig författare som sitter och klurar på moral dagarna i ända. Nej, en riktig underdog är vad Ray Ferrier är. Han är förvisso skicklig på sitt jobb, men det är ett manuellt jobb. Han bor i New Jersey och är givetvis frånskild. Just den här dagen är han dessutom sen för att möta upp exfrun (med ny och rikare man såklart) som ska droppa ungarna för en helg.

Relationen är rätt ansträngd, inte bara mellan ex-paret när hon noterar närvaron av motorblocket i köket men frånvaron av mjölk i kylen, utan också mellan far och barn. Särskilt den tonårige sonen som vägrar besvara pappas bondningsförsök över lite baseball. Vet ni vad, allt det här följer nästan punkt för punkt Saras beskrivning av Familjen i Katastrofen på Glory Box och hon gör det hundra gånger bättre. Hoppa gärna över dit och läs, så förstår ni vart jag vill komma.

Nåväl, aliens kommer med blixten, börjar värmezappa allt i närheten och paniken är ett faktum. Ray fortsätter att vara rätt svajig i sin papparoll, pendlar mellan att vara handlingskraftig nog att sno den enda fungerande bilen (Spielberg tog idén med en EMP från femtiotalsversionen) och i frustration slänga jordnötssmörsmackor på fönstret.

Nu är målet att ta sig helskinnad till Boston där Ray hoppas att åtminstone det hemska barnansvaret ska kunna lyftas från hans axlar (ex-frun sade förmanande ”Take care of our kids” innan hon åkte). Men hotet kommer inte bara från skräckslagna människor som gärna dödar för den enda fungerande bilen utan också från det faktum att tonårssonen tycks ha gripits av den ursprunglige berättarens ”warfever” och inget hellre vill än gå med i armén och blasta lite alien ass.

Mjna, får man tyvärr nog lov att säga om denna uppdaterade remake. Vissa saker gör Spielberg (eller snarare hans film) helt klart bättre. Effekterna från ILM är naturligtvis otroliga; tripoderna är inga steampunk-skapelser à la Verne eller Wells men otvetydiga maskiner.

Det kunskapsmässiga vacuum som filmens huvudpersoner befinner sig i känns trovärdigt. Har i princip alla möjligheter till kommunikation slagits ut besitter man mycket begränsade möjligheter att få veta vad som verkligen pågår och rykten börjar istället grassera. Ray vet egentligen ingenting och har ingen plan, utöver att ta sig till Boston, en svaghet som sonen också snabbt siktar in sig på. Här har varken religionen eller vetenskapen något vettigt att erbjuda, de enda som synes göra något är militären.

Man har också tagit fasta på originalets ofrivilliga husarrest och relationen mellan Tom Cruises Ferrier och Tim Robbins Ogilvy är det tajtaste i hela filmen. Robbins karaktär är ett hyfsat kompilat av originalets olidligt irrationelle kyrkoman och orealistiske soldat. Också deras namn är en rolig blinkning till föregångarna – Ferrier från femtiotalets filmversionshjälte Dr. Forrester och Ogilvy från en av bokens astronomer (som är en av de första på grillen).

Men minussidan är beklagligtvis mer diger än plussidan. Introduktionen av två ungar, en hysterisk och en revolterande, som ständigt ska hanteras och så uppenbart endast finns på plats för att publiken ska Bry Sig och Ray ges en chans att Växa stör mer än de tillför. Dakota Fannings neurotiska skrikande är säkert en inte helt osannolik reaktion men icke desto mindre fruktansvärt irriterande. Hon är dessutom ett sådant där filmbarn med ett OCD-beteende som av någon anledning ska tas för charmigt istället för patologiskt.

För amerikaner anno 2005, mindre än fyra år efter 9-11, kändes säkert terroristimplikationerna mer än relevanta men de är påklistrade, det går inte att komma ifrån. Det är som om manusförfattarna först tänkt göra en vanlig adaption av förlagan och sedan någonstans i slutänden kommit på att” Hey, aliens, muslims, what’s the difference?!”. De två perspektiven är inte sammangjutna på något vettigt sätt och den triumfatoriska känslan som tittaren tvångsmatas med när mänskligheten äntligen börjar Slå Tillbaka blir totalt ihålig eftersom man utifrån originalet vet att fienden vid det här laget egentligen redan är på fallrepet.

Möjligen av hänsyn till traumatiserade amerikaner, men sannolikt för att man helt enkelt ville attrahera en större publik (11-årsgräns i Sverige) är alla potentiellt otäcka bitar ordentligt upputsade (utom den obligatoriska hordscenen som faktiskt är riktigt otrevlig). Utomjordingarnas värmestråle skapar inga mänskliga facklor (vilket till och med femtiotalsversionen bjöd på) utan tycks ha blivit så effektiva att de förvandlar en människa till aska i ett nafs. Törsten efter mänskligt blod tillfredsställs sedesamt bakom en traktor; det enda som syns är ett par sprattlande ben.

Men det största problemet är att man trots alla snygga effekter hela tiden är medveten om att man sitter och tittar på en film, jag blir aldrig riktigt indragen i historien. Jag vet inte om problemet är att den är lite för snygg, att man hela tiden ser Tom Cruise istället för Ray Ferrier, att den saknar nerv eller det så svårdiagnostiserade Hjärtat. Ett symptom på detta problem är just Tim Robbins som Ogilvy. Inte egentligen för att han är ett känt ansikte utan för man inte basunerade ut hans deltagande i trailers och håller hans ansikte lite i skymundan till dess att han plötsligt lyfter på lyktan och man riktigt känner hur tvingad man blir att tänka ”Fan, vad kul, där var ju Tim Robbins!”.

Nej, jag tror inte att det är någon slump att den här filmen försvann ganska snabbt från både Spielbergs och Cruises radar. Förvisso storymässigt bättre än femtiotalsversionen men betydlig mer opersonlig.