War of the Worlds (2005)

Alt.titel: Världarnas krig

Efter inte mindre än två lättsamma BOATS på raken (Catch Me If You Can och The Terminal) tyckte Steven Spielberg tydligen att det återigen var dags att lösgöra sig från vardagen. Valet föll på terroristhot i H.G. Wells-version i form av ytterligare en nyinspelning av The War of the Worlds (faktiskt den tredje som kom samma år).

Storymässigt ligger Spielbergs version betydligt närmare Wells original (inklusive Wells inlednings- och avslutningsord), men inte när det gäller vår protagonist. Inte ska Tom Cruise spela någon nördig författare som sitter och klurar på moral dagarna i ända. Nej, en riktig underdog är vad Ray Ferrier är. Han är förvisso skicklig på sitt jobb, men det är ett manuellt jobb. Han bor i New Jersey och är givetvis frånskild. Just den här dagen är han dessutom sen för att möta upp exfrun (med ny och rikare man såklart) som ska droppa ungarna för en helg.

Relationen är rätt ansträngd, inte bara mellan ex-paret när hon noterar närvaron av motorblocket i köket men frånvaron av mjölk i kylen, utan också mellan far och barn. Särskilt den tonårige sonen som vägrar besvara pappas bondningsförsök över lite baseball. Vet ni vad, allt det här följer nästan punkt för punkt Saras beskrivning av Familjen i KatastrofenGlory Box och hon gör det hundra gånger bättre. Hoppa gärna över dit och läs, så förstår ni vart jag vill komma.

Nåväl, aliens kommer med blixten, börjar värmezappa allt i närheten och paniken är ett faktum. Ray fortsätter att vara rätt svajig i sin papparoll, pendlar mellan att vara handlingskraftig nog att sno den enda fungerande bilen (Spielberg tog idén med en EMP från femtiotalsversionen) och i frustration slänga jordnötssmörsmackor på fönstret.

Nu är målet att ta sig helskinnad till Boston där Ray hoppas att åtminstone det hemska barnansvaret ska kunna lyftas från hans axlar (ex-frun sade förmanande ”Take care of our kids” innan hon åkte). Men hotet kommer inte bara från skräckslagna människor som gärna dödar för den enda fungerande bilen utan också från det faktum att tonårssonen tycks ha gripits av den ursprunglige berättarens ”warfever” och inget hellre vill än gå med i armén och blasta lite alien ass.

Mjna, får man tyvärr nog lov att säga om denna uppdaterade remake. Vissa saker gör Spielberg (eller snarare hans film) helt klart bättre. Effekterna från ILM är naturligtvis otroliga; tripoderna är inga steampunk-skapelser à la Verne eller Wells men otvetydiga maskiner.

Det kunskapsmässiga vacuum som filmens huvudpersoner befinner sig i känns trovärdigt. Har i princip alla möjligheter till kommunikation slagits ut besitter man mycket begränsade möjligheter att få veta vad som verkligen pågår och rykten börjar istället grassera. Ray vet egentligen ingenting och har ingen plan, utöver att ta sig till Boston, en svaghet som sonen också snabbt siktar in sig på. Här har varken religionen eller vetenskapen något vettigt att erbjuda, de enda som synes göra något är militären.

Man har också tagit fasta på originalets ofrivilliga husarrest och relationen mellan Tom Cruises Ferrier och Tim Robbins Ogilvy är det tajtaste i hela filmen. Robbins karaktär är ett hyfsat kompilat av originalets olidligt irrationelle kyrkoman och orealistiske soldat. Också deras namn är en rolig blinkning till föregångarna – Ferrier från femtiotalets filmversionshjälte Dr. Forrester och Ogilvy från en av bokens astronomer (som är en av de första på grillen).

Men minussidan är beklagligtvis mer diger än plussidan. Introduktionen av två ungar, en hysterisk och en revolterande, som ständigt ska hanteras och så uppenbart endast finns på plats för att publiken ska Bry Sig och Ray ges en chans att Växa stör mer än de tillför. Dakota Fannings neurotiska skrikande är säkert en inte helt osannolik reaktion men icke desto mindre fruktansvärt irriterande. Hon är dessutom ett sådant där filmbarn med ett OCD-beteende som av någon anledning ska tas för charmigt istället för patologiskt.

För amerikaner anno 2005, mindre än fyra år efter 9-11, kändes säkert terroristimplikationerna mer än relevanta men de är påklistrade, det går inte att komma ifrån. Det är som om manusförfattarna först tänkt göra en vanlig adaption av förlagan och sedan någonstans i slutänden kommit på att” Hey, aliens, muslims, what’s the difference?!”. De två perspektiven är inte sammangjutna på något vettigt sätt och den triumfatoriska känslan som tittaren tvångsmatas med när mänskligheten äntligen börjar Slå Tillbaka blir totalt ihålig eftersom man utifrån originalet vet att fienden vid det här laget egentligen redan är på fallrepet.

Möjligen av hänsyn till traumatiserade amerikaner, men sannolikt för att man helt enkelt ville attrahera en större publik (11-årsgräns i Sverige) är alla potentiellt otäcka bitar ordentligt upputsade (utom den obligatoriska hordscenen som faktiskt är riktigt otrevlig). Utomjordingarnas värmestråle skapar inga mänskliga facklor (vilket till och med femtiotalsversionen bjöd på) utan tycks ha blivit så effektiva att de förvandlar en människa till aska i ett nafs. Törsten efter mänskligt blod tillfredsställs sedesamt bakom en traktor; det enda som syns är ett par sprattlande ben.

Men det största problemet är att man trots alla snygga effekter hela tiden är medveten om att man sitter och tittar på en film, jag blir aldrig riktigt indragen i historien. Jag vet inte om problemet är att den är lite för snygg, att man hela tiden ser Tom Cruise istället för Ray Ferrier, att den saknar nerv eller det så svårdiagnostiserade Hjärtat. Ett symptom på detta problem är just Tim Robbins som Ogilvy. Inte egentligen för att han är ett känt ansikte utan för man inte basunerade ut hans deltagande i trailers och håller hans ansikte lite i skymundan till dess att han plötsligt lyfter på lyktan och man riktigt känner hur tvingad man blir att tänka ”Fan, vad kul, där var ju Tim Robbins!”.

Nej, jag tror inte att det är någon slump att den här filmen försvann ganska snabbt från både Spielbergs och Cruises radar. Förvisso storymässigt bättre än femtiotalsversionen men betydlig mer opersonlig.

12 reaktioner till “War of the Worlds (2005)”

  1. Håller med om betyget, men gillar den nog lite mer än dig. Det har nog med min obegränsade kärlek till Cruise att göra mer än filmens faktiska kvalitet.

  2. Skulle ge den ännu lägre, i allafall en tvåa. Jag kommer verkligen inte ihåg nånting alls av den, vilket inte är ett gott betyg. Den gamla filmklassikern tyckte jag om för den ruiggiga stämningens skull.

  3. Jag blev positivt överraskad av den här. Tyckte den hade en härligt jobbig och deprimerande känsla av utsatthet under en ganska stor del av filmen. Tyckte faktiskt även Cruise funkade. Sen håller jag faktiskt inte med om Dakota Fanning, jag tyckte hon kändes rädd på riktigt, övertygande (ok, charmig är väl att ta i ;))

  4. Jag tyckte den här var en medeltrea när jag såg den på premiären, jag hade väl förväntningar i Globen-size men nu när jag sett den 4-5 gånger på DVD måste jag säga att den bara blir bättre och bättre. Mörk och läskig och välgjord och den tokskrikande Dakota Fanning skriker lika jävla högt även den femte gången men nu har jag vant mig 😉

  5. Förresten, en grej till. 11-årsgräns, känns inte det lite galet? Det betyder att sjuåringar såg filmen (i sällskap med föräldrar). Hmm, jag vet inte, temat och stämningen i filmen, hmm, är det bra för en sjuåring? Känns väl läskigt, just det mörka.

    Och just det, håller om när Tim Robbins dök upp. Jag tappade lite av känslan jag hade då av att vara totalt uppslukad av filmen.

  6. @Pladd: Jag börjar inse att din Tompa-crush verkligen är _o_begränsad 😉

    @DRL: Mnja, kanske 2,5 men annars tycker jag nog att produktionsvärdet på den här är så pass högt att den inte förtjänar ett lägre betyg. Men visst är den fullkomligt förglömlig i övrigt.

    @Jojjenito: Kul att den funkade för dig. Dakota är en duktig skådespelerska så i det här fallet var det snarare karaktären än henne som jag störde mig på. Och jag tror faktiskt aldrig att jag har kunnat se förbi Tom Cruise som just Tom Cruise i någon film han varit med i. Det blir liksom bara bättre och sämre Tompa 😉

    Japp, för sjuåringar känns den väldigt tuff måste jag säga

    @Fiffi: Ok, då har jag en tre-fyra gånger kvar till riktig uppskattning mao? 😉

  7. Förutom de fantastiska specialeffekterna och stämningen de lyckas frambringa när utomjordingarna ”smyger på” (”båtscenen” bland annat), fanns här inte mycket i Spielbergs nyinspelning som jag gillade. Tyckte filmen var alldeles för seriös för sitt eget bästa, vilket gjorde att den blev tråkigt som i sin tur gjorde den inte lika spännande som har fanns potential till.

    Gillar Tom Cruise när han får bra material att jobba med (”Eyes Wide Shut” och ”Magnolia” till exempel), men i ”War of the Worlds” kommer jag aldrig ifrån att det är Cruise som spelar en karaktär.

  8. @Martin:Haha, du nämner just de filmerna där jag inte är särskilt trakterad av Cruise 😀 Magnolia är ok men Eyes Wide Shut funkade inte alls för mig. Och jag kunde inte i någon av dem se förbi ikonen ”Tom Cruise”.

  9. Jag minns filmen så som du beskriver den. Snygg yta, men oengagerande. Jag tyckte dessutom att den blev seg ungefär halvvägs in och ärligt talat såg jag färdigt den enbart för att jag inte hade något bättre för mig.

  10. Helt ok film och det mesta har nog redan sagts. Men två små observationer från din fina text:
    Barn på film ett koncept som jag oftast avskyr. Jag hör till de som hejar på inbrottstjuvarna i Home Alone. Ungar är inte och kommer aldrig att bli charmiga i amerikanska filmer.
    Åldersgränsen: För att citera Dag Vag det är pengarna som styr. I USA satsar man på PG-13 på det mesta som produceras då det betyder större publik. Det betyder att man går än mer mot urvattnade koncept. Detta är en anledning till att Lovecrafts Mountain of madness hamnat i Development hell. Svår att göra för en stor publik och då vill ingen satsa på filmen.

  11. @filmitch: Helt sant, barn på film är oftast ett djävulens påfund. Jag hör till de som inte ens sett Home Alone 😉 Och det faktum att industrin medvetet siktar på att kunna klämma in en så pass stor publik som möjligt känns väl inte helt osannolikt som man säger så. Synd bara att det resulterar i lite utslätade filmer. Och så tackar och bockar jag för berömmet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.