Äntligen! Dags för herr Guillou och hans läsare att sätta punkt för det stora århundradet, 1900-talet. Tio maffiga volymer (alla med en uppläsningstid på minst 15 timmar om jag minns rätt) där berättelsen i de fyra sista delarna gick en smula långsammare än i de första. Författaren väljer nämligen att ägna de sista böckerna åt max ett decennium, medan de första spände över kanske två eller till och med tre.
Vart och ett av dessa senare decennier har dessutom fått utmärkas av ett par-tre distinkta skeenden eller arketyper, vilket gör att de absurt detaljerade men på samma gång översiktliga eller till och med ytliga. 1968 (som jag skrivit om i ett tidigare inlägg) är vad den heter skulle man kunna säga, då den handlar om ett politiskt uppvaknande. De som dödar drömmar sover aldrig har förflyttat sig till 70-talet och vad händer då om inte en viss IB-affär?! Den andra dödssynden rör 80-talets ekonomiska bubbla med allt vad den innebar av axelvaddar och extravaganta bostadsaffärer medan Slutet på historien förflyttar sig till 90-talet med sin motsvarande it-bubbla. På vägen hinns det också med en hel del juridiska härjningar eftersom vår huvudperson genom alla tre romanerna fortsätter att vara advokaten Eric Letang.
Vilken efter att ha utbildat sig hos “Henning Sjöstrand” öppnar egen brottsmålsfirma med namnet Spartacus. Dessförinnan har han dock hunnit både skaffa sig barn och bli ensamstående pappa. Vilket förstås gör honom alldeles särskilt uppmärksam på frågor som annars brukar tillhöra den kvinnliga sfären, exempelvis dagisfrågan. En modern man i ordets allra bästa bemärkelse. Han flankeras lite nu och då (men främst i den första boken förstås) också av journalisten Erik Ponti som först avslöjar den så kallade IB-affären och sedan bland annat blir programledare för det populära “Reportermagasinet”.
Jag kan bara konstatera att serien fortsätter att tappa mig successivt som läsare ju närmare millennieskiftet vi rör oss. Det som började anas redan i 1968 blir allt tydligare i dessa tre sista böcker — Det stora århundradet transformeras till ett allt större klaviatur varmed författaren Guillou kan hamra fram de politiska och juridiska budskap som ligger honom allra varmast om hjärtat. Som av en ren händelse råkar Eric Letang vara en advokat som gärna använder sarkasmer och underdrifter i sina pläderingar, särskilt när han ska argumentera mot övergreppsmässiga terroristlagar eller vittnespsykologer som under ed intygar att barn aldrig ljuger om att ha blivit kidnappade till sataniska mässor. Han blir också utsatt för diverse kvällstidningsdrev, alla iscensatta av den förhatliga blaskan Expressen.
Dessa sista tre romaner slank ärligt talat ned mest för att jag kunde lyssna på dem och för att jag trots allt var lite nyfiken på vad Guillou skulle sålla fram för händelser och trender att infoga i sitt övergripande narrativ. Men på det hela taget blir framställningen så pass mästrande, återupprepande, förebådande och partikulär att mycket av nöjet gått ur den vid det här laget. Uppdykandet av en viss Carl Hamilton vid ett par tillfällen smakar direkt illa.
I Slutet på historien (jag slutade efter ett tag att räkna hänvisningarna till Francis Fukuyama i själva texten) plockar Guillou dessutom in den gamle nazisten Harald Lauritzen på ett sätt som jag inte riktigt förstår vad det ska tillföra. Förutom att en redan hyfsat rik familj kan klå städerna Berlin och Dresden på schysst mycket pengar. Vad det i förlängningen kommer att innebära för städernas nutida invånare nämns inte. Däremot att Eric Letang, godheten själv, skänker miljontals kronor till Röda halvmånen från sin bit av kakan.
Nej, avslutet på det här stora århundradet blev ganska beskt. Vilket väl i och för sig kan vara passande. Men jag tror att man nog får ut mer både av information och i bästa fall objektivitet av att läsa en biografi om Jan Guillou. Till och med hans självbiografi, Ordets makt och vanmakt. Det är ju om inte annat en bok som har en tydligare varudeklaration än dagens verk.
De som dödar drömmar sover aldrig (2018)
Den andra dödssynden (2019)
Slutet på historien (2020)
Tidigare inlägg om böckerna i Det stora århundradet:
Rörliga bilder och tryckta ord 
Tror jag nämnt det tidigare för dig. Gillar Jan men han är bättre på fakta än fiktion – han skriver ganska klumpigt och finlir är inte hans starkaste sida. Tog mig aldrig helt igenom Hamilton serien.
Ah, Hamilton… Jag har alla böckerna men har nog aldrig läst mer än Coq Rouge 🙂