X4: Det stora århundradet (2011-2014)

Jan Guillous romanserie ”Det stora århundradet” har forsat igenom Europa (samt Afrika i Brobyggarna icke att förglömma) och historien. I den näst senaste delen, Att inte vilja se, har författaren hunnit fram till 40-talets andra världskrig (femte boken Blå stjärnan på på g). Än så länge påminner den lite om Star Trek-filmserien, fast tvärtom. Inte så att den förekommer en uppsjö av rymdskepp och aliens hos Guillou, inte alls. Generellt är dock de Star Trek-filmer med jämna nummer i titlarna betydligt bättre än de med ojämnt nummer – Guillou har istället satsat på del ett och tre med dippar i del två och fyra. Om jag får säga mitt förstås och det får jag ju eftersom det här är min blogg…

Fortfarande in i del fyra hänger dock de tre norska och tidigt faderlösa fiskarbröderna Lauritzen med, även om storebror Lauritz ser anledning att kalla både sig och mellanbrodern Oscar för ”gubbstruttar”. Brobyggarna beskrev hur Lauritz och Oscar byggde sina järnvägsbroar i Norge och Östafrika, Dandy följde minstingen Sverre när han frotterade sig med Englands kulturella elit, Mellan rött och svart saxade mellan mellankrigstidens (häpp, tre “mellan” på rad!) Saltsjöbaden och Berlin. I Att inte vilja se är det som sagt det tidiga 40-talet som gäller men ur perspektivet Saltsjöbaden och Ångermanländska Lunde (Lauritz gör ett försök med Sandöbron 2.0).

De två starkaste böckerna tycker jag som sagt är Brobyggarna och Mellan rött och svart. I den första märks Guillous intresse och fascination för teknikhistorien tydligt och han lyckas levandegöra den på ett riktigt bra sätt, samtidigt som han väver in trådar om kvinnoemancipering, klasskamp och kolonialism. Mellan rött och svart har å sin sida en fin balans mellan den ekonomiska och politiska utvecklingen i Tyskland där den pragmatiske och apolitiske Oscar får spegla ekonomin och brorsonen Harald det politiska. Samtidigt som vi fortfarande får trådarna av kultur och litteratur genom sammankomsterna som lockar bland andra vännen Bert(hold Brecht).

Varje gång Guillou har kommit med en ny del i serien har fler än en recensent påpekat att karaktärsdjupet på hans olika personer är milt sagt grunt. Grejen är ju att alla hans bröder och hustrur och barn egentligen bara ska vara kärl eller kugghjul i den historia som han vill berätta om det stora 1900-talet. Något som får till följd att de flesta barnen i det närmaste blir icke-existerande, vaktade av en lång rad norska barnflickor, tills dess att de är så pass gamla att de kan börja uttrycka åsikter. Jag skulle kunna tänka mig att det bland annat är det här som gör del ett och tre bättre eller mer livaktiga, för i Brobyggarna och Mellan… är bröderna aktörer i de händelser som Guillou använder som prismor för större skeenden.

Lauritz är direkt delaktig i ett tekniskt framskridande som antagligen var så formidabelt att det kan ses som den nya tidens religion. Oscar skjuter elefanter och engelsmän med samma bistra beslutsamhet. Efter första världskriget deltar de i byggandet av det nya Sverige, både i Saltsjöbaden och på andra ställen runtom i Stockholm, medan särskilt Oscars familj samtidigt i Berlin måste tampas med först en galopperande tysk inflation och sedan brutala SA-män. Lauritz-sonen Harald får vara en viktig aktör vid både De långa knivarnas natt och OS 1936.

Att jämföra då med Dandy där Sverre förvisso målar sina tavlor men annars i mångt och mycket är hänvisad till att åhöra eller själv delta i samtal som ska visa på Bloomburygruppens spiritualitet eller det brittiska hatet mot antingen tyskar eller homosexuella. Det kan förstås också vara så att Guillou själv tycker att det är svårare att ingjuta liv i sin berättelse när den ska handla om de sköna konsterna till skillnad från påtagliga ting eller företeelser som broar, båtar, politik eller ekonomi. Den bokens bästa scener är när Sverre och hans Albie träffar svensken Starke Arvid på hans världsturnéer där han slår världsrekord på löpande band.

Det har förekommit en del klagomål på just Dandy när det handlar om kärleken. Att förhållandet mellan Sverre och Albie inte skulle vara beskrivet lika innerligt eller något sådant i den stilen som det mellan hetero-Lauritz och hans Ingeborg. Men ska jag vara helt ärlig är ömsinta beskrivningar av kärlek överhuvudtaget, vare sig den är straight eller gay, inte det som Guillou gör allra bäst. Hans prioriteringar ligger i tankens och händernas arbete, inte i hjärtats längtan.

Detta är dock inte problemet med Att inte vilja se och på pappret skulle jag säga att författaren gjort ett smart val när han återigen sätter Lauritz i förgrunden. En man som ska visa sig ha en enastående förmåga att bortse från det som är jobbigt (sjukdom hos närstående) eller inte passar in i hans världsbild (en allierad seger). Av det som glimtar till i ögonvrån (karlns skygglappar är av bibliska proportioner) förstår läsaren ändå vad det är som händer och hur totalt världen är på väg att gå åt helvete.

Men Lauritz avstånd till något slags händelsernas centrum (det är istället dottern Johanne och sönerna Harald och Karl som får det tvivelaktiga privilegiet) skapar en lätt fadd känsla, vilken för min del förstärks av att Guillou verkar ha gjort något slags försök till en psykologisk utveckling hos sin storebror som för min del inte funkar alls. Snarare får det honom att framstå som en okänslig douche.

Förutom Star Trek går mina tankar också till Dead Poets Society efter dessa fyra första delar av 1900-talets historia. Där tvingas ju gossarna först ta itu med läroboken Understanding Poetry av Dr. J. Evans Pritchard, Ph.D, vilken beskriver en slags bedömningsskala för poesi. Hur perfekt framställd är dikten och hur viktig är dess ämne? Uti från dessa frågor kan man sedan skapa en x- och y-axel där man sedan enkelt och smidigt kan plotta in allt från snuskiga limerickar till Shakespearesonetter och Karin Boye.

På samma sätt skulle man nästan kunna skapa en Pritchadskala för Guillou – betydelsen av den idéströmning eller händelseförlopp vill han förmedla och hur väl han lyckas. Då kan man kontrastera den rätt påklistrade tidningsannonseringen för skotten i Ådalen mot Haralds roll i De långa knivarnas natt. Lytton Stracheys kommentarer om spermafläckade klänningar mot Oscars krypskyttetaktik.

Som dramatiserade historieböcker funkar Guillous serie dock alldeles utmärkt och eftersom det tycks vara det mål han siktat mot är det inte annat än att åtminstone applådera ambitionen i projektet. Vore jag historielärare på högstadiet eller gymnasiet är det mycket möjligt att jag skulle applådera ännu högre.

Brobyggarna (2011)

Dandy (2012)

Mellan rött och svart (2013)

Att inte vilja se (2014)

Annons