X4: Det stora århundradet (2011-2014)

Jan Guillous romanserie ”Det stora århundradet” har forsat igenom Europa (samt Afrika i Brobyggarna icke att förglömma) och historien. I den näst senaste delen, Att inte vilja se, har författaren hunnit fram till 40-talets andra världskrig (femte boken Blå stjärnan på på g). Än så länge påminner den lite om Star Trek-filmserien, fast tvärtom. Inte så att den förekommer en uppsjö av rymdskepp och aliens hos Guillou, inte alls. Generellt är dock de Star Trek-filmer med jämna nummer i titlarna betydligt bättre än de med ojämnt nummer – Guillou har istället satsat på del ett och tre med dippar i del två och fyra. Om jag får säga mitt förstås och det får jag ju eftersom det här är min blogg…

Fortfarande in i del fyra hänger dock de tre norska och tidigt faderlösa fiskarbröderna Lauritzen med, även om storebror Lauritz ser anledning att kalla både sig och mellanbrodern Oscar för ”gubbstruttar”. Brobyggarna beskrev hur Lauritz och Oscar byggde sina järnvägsbroar i Norge och Östafrika, Dandy följde minstingen Sverre när han frotterade sig med Englands kulturella elit, Mellan rött och svart saxade mellan mellankrigstidens (häpp, tre “mellan” på rad!) Saltsjöbaden och Berlin. I Att inte vilja se är det som sagt det tidiga 40-talet som gäller men ur perspektivet Saltsjöbaden och Ångermanländska Lunde (Lauritz gör ett försök med Sandöbron 2.0).

BrobyggarnaDe två starkaste böckerna tycker jag som sagt är Brobyggarna och Mellan rött och svart. I den första märks Guillous intresse och fascination för teknikhistorien tydligt och han lyckas levandegöra den på ett riktigt bra sätt, samtidigt som han väver in trådar om kvinnoemancipering, klasskamp och kolonialism. Mellan rött och svart har å sin sida en fin balans mellan den ekonomiska och politiska utvecklingen i Tyskland där den pragmatiske och apolitiske Oscar får spegla ekonomin och brorsonen Harald det politiska. Samtidigt som vi fortfarande får trådarna av kultur och litteratur genom sammankomsterna som lockar bland andra vännen Bert(hold Brecht).

Varje gång Guillou har kommit med en ny del i serien har fler än en recensent påpekat att karaktärsdjupet på hans olika personer är milt sagt grunt. Grejen är ju att alla hans bröder och hustrur och barn egentligen bara ska vara kärl eller kugghjul i den historia som han vill berätta om det stora 1900-talet. Något som får till följd att de flesta barnen i det närmaste blir icke-existerande, vaktade av en lång rad norska barnflickor, tills dess att de är så pass gamla att de kan börja uttrycka åsikter. Jag skulle kunna tänka mig att det bland annat är det här som gör del ett och tre bättre eller mer livaktiga, för i Brobyggarna och Mellan… är bröderna aktörer i de händelser som Guillou använder som prismor för större skeenden.

DandyLauritz är direkt delaktig i ett tekniskt framskridande som antagligen var så formidabelt att det kan ses som den nya tidens religion. Oscar skjuter elefanter och engelsmän med samma bistra beslutsamhet. Efter första världskriget deltar de i byggandet av det nya Sverige, både i Saltsjöbaden och på andra ställen runtom i Stockholm, medan särskilt Oscars familj samtidigt i Berlin måste tampas med först en galopperande tysk inflation och sedan brutala SA-män. Lauritz-sonen Harald får vara en viktig aktör vid både De långa knivarnas natt och OS 1936.

Att jämföra då med Dandy där Sverre förvisso målar sina tavlor men annars i mångt och mycket är hänvisad till att åhöra eller själv delta i samtal som ska visa på Bloomburygruppens spiritualitet eller det brittiska hatet mot antingen tyskar eller homosexuella. Det kan förstås också vara så att Guillou själv tycker att det är svårare att ingjuta liv i sin berättelse när den ska handla om de sköna konsterna till skillnad från påtagliga ting eller företeelser som broar, båtar, politik eller ekonomi. Den bokens bästa scener är när Sverre och hans Albie träffar svensken Starke Arvid på hans världsturnéer där han slår världsrekord på löpande band.

Mellan rött och svartDet har förekommit en del klagomål på just Dandy när det handlar om kärleken. Att förhållandet mellan Sverre och Albie inte skulle vara beskrivet lika innerligt eller något sådant i den stilen som det mellan hetero-Lauritz och hans Ingeborg. Men ska jag vara helt ärlig är ömsinta beskrivningar av kärlek överhuvudtaget, vare sig den är straight eller gay, inte det som Guillou gör allra bäst. Hans prioriteringar ligger i tankens och händernas arbete, inte i hjärtats längtan.

Detta är dock inte problemet med Att inte vilja se och på pappret skulle jag säga att författaren gjort ett smart val när han återigen sätter Lauritz i förgrunden. En man som ska visa sig ha en enastående förmåga att bortse från det som är jobbigt (sjukdom hos närstående) eller inte passar in i hans världsbild (en allierad seger). Av det som glimtar till i ögonvrån (karlns skygglappar är av bibliska proportioner) förstår läsaren ändå vad det är som händer och hur totalt världen är på väg att gå åt helvete.

Men Lauritz avstånd till något slags händelsernas centrum (det är istället dottern Johanne och sönerna Harald och Karl som får det tvivelaktiga privilegiet) skapar en lätt fadd känsla, vilken för min del förstärks av att Guillou verkar ha gjort något slags försök till en psykologisk utveckling hos sin storebror som för min del inte funkar alls. Snarare får det honom att framstå som en okänslig douche.

Att inte vilja seFörutom Star Trek går mina tankar också till Dead Poets Society efter dessa fyra första delar av 1900-talets historia. Där tvingas ju gossarna först ta itu med läroboken Understanding Poetry av Dr. J. Evans Pritchard, Ph.D, vilken beskriver en slags bedömningsskala för poesi. Hur perfekt framställd är dikten och hur viktig är dess ämne? Uti från dessa frågor kan man sedan skapa en x- och y-axel där man sedan enkelt och smidigt kan plotta in allt från snuskiga limerickar till Shakespearesonetter och Karin Boye.

På samma sätt skulle man nästan kunna skapa en Pritchadskala för Guillou – betydelsen av den idéströmning eller händelseförlopp vill han förmedla och hur väl han lyckas. Då kan man kontrastera den rätt påklistrade tidningsannonseringen för skotten i Ådalen mot Haralds roll i De långa knivarnas natt. Lytton Stracheys kommentarer om spermafläckade klänningar mot Oscars krypskyttetaktik.

Som dramatiserade historieböcker funkar Guillous serie dock alldeles utmärkt och eftersom det tycks vara det mål han siktat mot är det inte annat än att åtminstone applådera ambitionen i projektet. Vore jag historielärare på högstadiet eller gymnasiet är det mycket möjligt att jag skulle applådera ännu högre.

Brobyggarna (2011)
star_full 2star_full 2star_full 2

Dandy (2012)
star_full 2star_full 2star_half_full

Mellan rött och svart (2013)
star_full 2star_full 2star_full 2

Att inte vilja se (2014)
star_full 2star_full 2star_half_full

4 reaktioner till “X4: Det stora århundradet (2011-2014)”

  1. Vilken ambitiös läsning och recension. Well done!! Jag har undrat vad grejen med Jan Guillous ”Brobyggar”-epos är, själv har jag inte varit det minsta sugen på att läsa själv. Kanske för att jag mest har funderat över omslaget till den första boken, som kan vara typ det fulaste jag sett. Why oh why ser den ut på det där sättet? Förmedlar känslan av nån tv-film om tja, den tekniska utvecklingen samt kolonialism i slutet på 1800-talet … 😉

    Nej, men allvarligt talat, det känns mer värt att läsa din text än Guillous tetralogi. Nu nådde ju inte bokserien högre på betygsskalan än 3 för dig, så jag fattar att du inte tokgillar böckerna, men jag reagerade ändå på två saker i din text. Det här med att du tycker att de skulle passa bra i skolan i undervisningssyfte …

    1) Varför är det OK att böcker med utbildningssyfte för unga har huvudpersoner med grunda karaktärsdjup?

    2) Är inte negligerandet av t.ex barnflickor i historieböckerna ett typexempel på en patriarkal och eg. tvivelaktig historiesyn – där allt ljus riktas mot dem som står på toppen av hierarkin, medan fruar, tjänstefolk och arbetare som möjliggör karriärer och (teknisk) framgång – glöms bort helt och hållet? Känns INTE ok i en modern historiebok – särskilt i en dramatiserad variant då alla möjligheter finns att vidga vyerna.

    Ha det så gött i Malmö!! Avis.

  2. Tack, för en matig kommentar och kul att i alla fall texten gick hem 🙂 Så mycket jobb var det nu inte eftersom jag lyssnade på hela klabbet. Men du ställer bra och relevanta frågor!

    1. Kanske inte bara för unga, men det är ju den målgrupp man mest tänker på när det handlar om undervisning. Jag skulle inte ställa samma krav på karaktärsdjup osv i dramatiserade läroböcker jämfört med ”vanlig” skönlitteratur, oavsett vilka som skulle använda dem.

    2. Alltså, jag tänker att ingen lärobok kan innehålla ALLT. De företeelser och tankegångar som Guillou vill visa på genom hela serien skulle vara svårt att göra ur ett lägre perspektiv än det han låter sina bröder inta. Men samtidigt återkommer han då och då till att detta i grunden är en slags rags-to-riches-historia och låter bröderna reflektera över de som är eller har varit mindre lyckligt lottade än de själva. Sedan kan man förstås ifrågasätta att det han vill visa på är ”de stora skeendena”, det handlar som du säger väldigt ofta om teknisk utveckling och storkulturella karriärer.

    På väg till Malmö i detta nu!

  3. Jag finner JG var en underhållande person och hans krönikor och faktaböcker läser jag med stor behållning. Hans skönlitterära verk är jag dock kallsinnig inför av tre anledningar:
    Dialogen är oftast bedrövlig
    Han är lite väl förtjust i att visa upp sin gedigna research mao han har svårt av väva in den naturligt i sina böcker
    Av och till skriver han läsaren lite väl mycket på näsan
    Kort och gott hans stil är lite väl yxig för min smak..
    F.n läser jag boken OM Guillou en intressant liten bok.
    Däremot var ditt inlägg både läsvärt och intressant och det läste jag med avsevärt större behållning än JG:s skönlitteratur 😀

  4. @Filmitch: Kul att du gillade det! 🙂 Håller helt med om alla dina tre invändningar till JGs skänlitteraturstil. Dessa är nog de enda av hans böcker jag klämt i sin helhet innan det begav sig med Coq Rouge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: