BrobyggarnaGenom en (eller snarare flera) ödets nyck(er) utbildas strax efter det näst senaste sekelskiftet tre norska och faderlösa fiskarbröder vid den prestigefyllda ingenjörsakademin i Dresden. Men vid själva kulmen av deras ansträngningar, examinationsdagen, sprids de för världens vindar. Sverre åker till London för att leva ett omoraliskt pederastliv med en älskare han träffat i Tyskland. Oscar flyr mot okänd ort efter att ha blivit bedragen och avlurad alla sina blygsamma tillgångar av en prostituerad som han trodde sig älska.

Återstår alltså bara äldste brodern Lauritz, som nu inte har något annat val än att rädda familjehedern genom att börja arbeta på den norska Bergensbanen. En järnvägslinje mellan Olso och Bergen, tvärs över Hardangervidda, vilken bjuder på både topografiska och klimatologiska utmaningar. Framförallt handlar det om att bygga broar.

Även Oscar blir brobyggare i ordets bokstavliga bemärkelse, men i tyska Östafrika. Han kommer att arbeta med kolonins järnvägslinjer, vilka bjuder på en smula annorlunda klimatologiska utmaningar jämfört med Lauritz norska effort.

Brobyggarna är Jan Guillous senaste mastodontverk, eller åtminstone grundstenen i ett. Författaren lovar nämligen i inledningen ett än så länge okänt antal delar (nummer två och tre, Dandy och Mellan rött och svart, har redan publicerats) som ska berätta det europeiska 1900-talets historia. Det torde vara upp till läsaren att uppfatta det som ett hot eller ett löfte.

Guillou proklamerar också att det inte finns utrymme för en självändamålsenlig litteratur. Skriva ska man bara göra om man vill förmedla ett budskap eller berätta en historia. Vilket budskapet är i just Brobyggarnas fall känner jag mig lite osäker på, det handlar snarast om att Guillou velat berätta en historia.

Och bland allt som 1900-talet har att erbjuda har författaren valt att fokusera på tekniken, eller möjligtvis vetenskap, och rationaliteten. Lauritz och Oscars äventyr på två olika kontinenter ses hela tiden genom primärt järnvägen och dess konstruktion, även om det prismat framemot slutet av boken ersätts av krigets. Det krig som, enligt de vilka berusat sig på framtidsoptimism (må vara tack vare tekniska landvinningar eller ideologiska förändringar), skulle vara en omöjlighet i det civiliserade århundradet.

Och visst är Guillou en kompetent historieberättare. Jag blir absolut underhållen av de två brödernas vedermödor. Möjligen beror det på att jag upplever att han hittat en hel del inspiration hos en av mina gamla skämsfavoriter: Wilbur Smith. Några djuplodande psykologiska karaktärsporträtt kan vi glömma, här handlar det om mandom, mod och m(n)orske män!

Både Lauritz och Oscar navigerar sig med osviklig precision genom livet tack vare tur och skicklighet. De är bägge två på sitt håll den skickligaste ingenjör som deras omgivning har skådat (på samma sätt som jag misstänker att Arn var en jäkel till korsriddare) och bröderna imponerar på så väl enkla rallarbasar som administrativa högdjur.

Även deras andra talanger är oöverträffade. Oscars skjutskicklighet (bland annat uttryckt i en händelseutveckling kopierad från lejonincidenten som beskrivs i filmen The Ghost and the Darkness) låter honom stiga till oanade höjder inom det tyska kolonialväldet, medan Lauritz sjökunskaper inte bara tillåter honom att kappsegla ifrån självaste Kaisern utan också vinna sitt hjärtas kär.

Ibland märks det dock tydligt att det inte bara handlar om att berätta Lauritz och Oscars historier, utan ett helt århundrade. Guillou har valt att låta Lauritz älskade Ingeborg hysa kontroversiella åsikter kring både kvinnors möjligheter till röstsätt och utbildning. Fästmannens funderingar kring dessa frågeställningar blir tyvärr ofta rätt påklistrade LästPå-kvitton. Då är kommersialismen och turismens ankomst till det i många avseenden avlägsna norska västkusten betydligt elegantare inkorporerade i berättelsen. Man skulle kunna säga att männens rent fysiska brobyggande är bättre och mer levande beskrivet än de tankemässiga kopplingar som de ska slå mellan ideologier, samt ett 1800-talets då och ett 1900-talets nu.

Å andra sidan lyser förutom Ingeborg kvinnorna med sin frånvaro i det Guillouska 1900-talet, så man får väl vara tacksam för att han åtminstone försökte skapa en stark kvinnlig karaktär bland alla testosteronbroarna.

Brobyggarna avslutas 1918, så ett visst fokus på det första världskriget är förstås oundvikligt. Här kan jag i och för sig tycka att Guillou gjort bra val genom att låta huvudrollen övertas av Oscar och det kolonialkrig som ägde rum på den afrikanska kontinenten istället för att gå ned sig i den europeiska ingenmanslandsleran. Det ger också Guillou goda möjligheter att låta Oscar svära över barbariska engelsmän och därmed försöka anlägga ett perspektiv som man kanske inte är så van vid. Som bekant är det ju oftast vinnarna som skriver historien.

Språkmässigt är Guillou givetvis tillräckligt driven för att det inte ska finnas mycket att klaga på. Det enda skulle då vara att även han tyvärr övergett det fullt adekvata ”smutta” för det anglifierade ”sippa”, vilket dessutom känns högst anakronistiskt i sammanhanget. Så med tanke på att jag inte ens orkade mig igenom den första boken om Arn och sade upp bekantskapen med Carl Hamilton för länge sedan, var Brobyggarna helt ok.

Annonser