Musikalvecka: The Greatest Showman (2017)

Under en period av mitt liv kände jag mig faktiskt rätt nära bekant med P.T. Barnum. Den sensationellt lagde showmannen som kunde klämma några cents ur varenda publik han attraherade. För att inte tala om vad han klämde ur varenda artist, vartenda nummer och vartenda djur. Mannen som aldrig myntade uttrycket ”there’s a sucker born every minute”.

Det säger sig självt att en person som 1835 skapade sig ett namn genom att släpa runt på en åldrig svart slavkvinna och hävda att hon tagit hand om George Washington (vilket dessutom skulle göra henne till 160 bast) knappast var välkommen i östra USA:s finare kretsar. En ryktbarhet som förstås blev än mer herostratisk när han inte lät sig nedslås av den vördade damens död utan istället anordnade en publik obduktion till vilken han givetvis tog inträde.

Det är på detta tema (klassperspektivet alltså, inte obduktioner…) som The Greatest Showman spinner vidare. Phineas Taylor Barnum växer upp som en fattig och svältande skräddarson, ständigt suktande efter de fina familjerna som hans pappa jobbar för.

Hans sociala status är dock inget som avskräcker rikemansflickan Charity Hallett, för de unga tu är det enda viktiga att de älskar varandra. Men Phineas är nu en gång för alla en entreprenöriellt lagd man som sprutar ur sig idéer, den ena galnare än den andra. Genom att inte vara helt sanningsenlig i mötet med sin bankman lyckas han låna nog med pengar för att köpa ett ”museum” vid Broadway. Ordet museum måste absolut sättas inom citationstecken eftersom det snarare handlar om ett slumpartat kuriosakabinett.

Men vaxdockor och uppstoppade djur lockar ingen publik i det sensationslystna New York under 1800-talets första halva. Till slut kläcker dock Phineas den lysande idén att slänga upp levande kuriositeter på scenen istället. Och i den stora metropolen finns det gott om kortvuxna, skäggiga damer, svarta trapetsartister och orimligt håriga män. Men kommer de verkligen att ge Barnum den respekt som han längtat efter hela sitt liv?

Som musikal måste The Greatest Showman få mer än godkänt. Låtarna är medryckande och rytmiska med ett jäkla driv (och Oscarsvinnaren ”This is me” är klart bättre i filmen – live på scen blev den en snoozefest), koreografin arbetar bra med både rytmiken och miljön som dansnumren utspelar sig i, må det sedan vara cirkusringen eller en bar. Än en gång betalar sig taktiken att lyssna igenom soundtracket ett par gånger innan jag väl ser filmen. Hugh Jackman är ju en veteran i de här sammanhangen och matchas väl av Zac Efron som den yngre partnern Phillip Carlyle.

Filmens själva yta är också mycket tilltalande, med en animerad känsla som förstärker det sagomässiga snarare än det realistiska. Irländske fotografen Seamus McGarvey har förövrigt en högst fascinerande CV som spänner över allt från Atonement, Nocturnal Animals och We Need To Talk About Kevin till Avengers och Godzilla.

Så, inga problem med ytan alltså. Problemet man blir sittande med i slutänden är emellertid att innehållet inte klarar av att leverera i samma nivå. Jag förväntade mig verkligen ingen trovärdig BOATS eller biopic om P.T. Barnum (även om det blev lite svårsmält med en 22-årig filmisk Charles Stratton, aka Tom Thumb, när artisten i själva verket bara var fyra år när Barnum hade honom i sitt “stall”). Men ingen av rollfigurerna blir någonsin något mer än sin stereotyp, sin exkludering eller sin dröm. När jag läser på om Barnum började han förvisso på äldre dagar att agitera mot både prostitution och alkoholmissbruk men det var en utveckling som skedde över 80 år, inte tre veckor som det framstår i filmen.

Det blir alltså problematiskt när Barnum börjar sjunga om hur han trampat på sina drömmar när han kastade alla sina vänner överbord i försöken att ta revansch och vinna kulturelitens respekt, när den respekten ju var det enda han drömde om som barn. Filmen försöker därmed låtsas som om Barnum hade större eller vackrare drömmar än han från början verkade ha, att han hela tiden var en stjärnögd idealist som bara ville ge samhällets utstötta en familj och ett hem. Det här blir förstås knepigt när det är filmen som grundlagt de ursprungliga drömmarna och alltså säger emot sitt eget historieberättande.

Samma problem uppstår när The Greatest Showman mot slutet tillåter sin huvudperson att utan kommentar acceptera att hans showgärning tolkas som en paroll för jämlikhet och “celebration of humanity”, inte sensationslystnad och en önskan att tjäna grova pengar. Den här motsättningen understryks när det hela avslutas med citatet ”The noblest art is that of making others happy” när det kommer från en man som också ska ha sagt ”Every crowd has a silver lining”, ”Advertising is to a genuine article what manure is to land – it largely increases the product” samt började producera bästsäljande självbiografier vid blott 45 års ålder.

Samtidigt blir musikalen kanske sitt egen bästa exempel – dess innehåll må vara humbug men den underhållning som musik- och dansnumren levererar är äkta.

Häpp, ingen dålig avslutning på musikalveckan om jag får säga det själv. Hoppas bara Filmitch har fått sluta i samma stil. Och som vanligt får jag tacka för härligt samarbete med en massa nya musikaltips, vilken annan genre kan bjuda på så väl zombies som tecknade sjöjungfrur?!

The Greatest Showman blev också så pass mycket av en snackis att jag redan har med mig några filmspanarkollegor som skrivit om den. Närmare bestämt Filmitch, Fiffi och Flmr.