Vi lyckliga som fick chans att åka till London mellan åren 1985 och 2004 minns säkert banderollerna utanför Palace Theatre i ena änden av Shaftesbury Avenue. Tricoloren och ett utmärglat barnansikte.

Själv såg jag aldrig scenversionen av den numera klassiska musikalen, jag var allt för snål för att hosta upp de rejäla summor som krävdes för en biljett. Men med streamingtjänster nära till hands blir det ju en helt annan grej med filmatiseringen från 2012.

För ett par år sedan lyssnade jag mig igenom Victor Hugos voluminösa praktverk och såg dessutom en av dess adaptioner från slutet av 90-talet. Läsningen var en minst sagt blandad upplevelse och filmen ingen större hit. Men redan då var jag nyfiken på musikalfilmatiseringen och nu var jag äntligen framme! Slow and steady wins the race…

Musikalen har valt helt rätt när den mejslat fram de två berättelsemässiga huvudspåren i Hugos ibland röriga framställning. Först och främst har vi tvekampen mellan straffången Jean Valjean och den OCD-strikte polismannen Javert. Valjean är en man som omvänds från bitterhet och hat mot ett samhälle och en lag som vägrar ge honom en andra chans (han är i sanning ett samhällets olycksbarn) medan Javert är en man som inte tror på vare sig nåd eller andra chanser. Bägge lutar de sig mot en Gud, men medan Valjeans är förlåtande är Javerts fördömande. Något så in i helvete. Föga förvånande blir Javert och hans moraliska kval, i likhet med exempelvis Ivanhoes Brian de Bois-Guilbert, betydligt mer intressant än Valjean.

Valjean spenderar andra halvan av sitt liv med att gottgöra för den första. En del i detta gottgörande är att ta hand om den lungsjuka horan Fantines dotter Cosette som han uppfostrar som sin egen. När hon träffar den revolutionärt lagde Marius (rättelse: SER honom tvärs över gatan) är det kärlek vid det första, förstulna ögonkastet. Marius å sin sida blir omedelbart så förälskad i Cosette att han nästan struntar i sina revolutionära bröder och deras frihetskamp. Med tanke på att Marius dessutom föredrar den väna och bleksiktiga Cosette framför skarpingen Éponine kan jag bara komma till en slutsats om den unge idealisten: Marius be crazy.

Mot bakgrund av Juniupproret anno 1832 kommer bägge dessa delar av berättelsen att tvinnas ihop under krutos och explosioner.

Ingen som läst ens en bråkdel av texterna på den här bloggen lär bli särskilt förvånad över att jag fann Valjean vs Javert betydligt mer intressant än Cosette+Marius=Sant. Till det kommer förstås det faktum att jag fann även låtarna som hörde till det första spåret som betydligt bättre än de andra. Den ”arga” revolutionsmusiken är också bra, annars är även de låtarna lite småtrista.

I det här sammanhanget blir det dock svårt att tala om enskilda ”låtar” eftersom det är en klassisk scenmusikal i bemärkelsen att i princip ALLT (utom enskilda, korta repliker) sjungs fram. Dock har vissa moment eller personer sina egna, distinkta teman och här fäste jag mig främst vid introt med de bittra straffångarna som återkommer hos de missnöjda parisarna nästan 20 år senare (”Look down”), Javerts ständiga självhävdelse (”I’m Javert!”) samt lilla Cosettes spröda melodi (”Castle on a cloud”).

Les Miserables är en tillräckligt gammal musikal för att inte ha haft kändisar, utan musikalartister, i huvudrollerna när den spelades på scen i Paris, London och New York. Filmen (för övrigt regisserad av Tom Hooper som tydligen är på g med en filmatisering av Cats) brassar dock på med Hugh Jackman, Russell Crowe, Anne Hathaway, Sacha Baron Cohen, Helena Bonham Carter, Amanda Seyfried och Eddie Redmayne.

Särskilt de tre första är helt med på Victor Hugos ursprungliga känsla i historien – detta är melodramatiskt och blodigt allvar. Och de gör det bra. Samtidigt tror jag att musikalen vinner på att göra paret Thénardier (Baron Cohen och Bonham Carter) till betydligt mer komiska figurer. Numret där krogägarna klår sina kunder på allt från slantar till hattar och glasögon med utspätt vin och fingerfärdighet är otroligt underhållande.

Les Miserables är ingen dålig musikal men blir både långrandig och trist under sin andra halva. De religiösa anspelningarna i den första delen, med Valjean som en orättfärdigt dömd Jesus, är dessutom så övertydliga att det blir en smula märkligt att de mer eller mindre försvinner i den andra. Som film är den påkostad vad gäller både miljöer och antal statister som febrilt viftar med den franska fanan. Jag tror att jag i fortsättningen är fullt nöjd med att lyssna på soundtracket.

Frågan är om Filmitch kan matcha mig idag med en annan klassiker?