Robbie Turner och Cecilia Tallis. Kanske inte direkt ”two statcross’d lovers”, men i alla fall kvinnan av börd (pengar) och mannen vars mor är familjen Tallis hushållerska. Detta i ett trettiotals-England där det för en ministerieanställd nog gick för sig att betala en begåvad men fattig ung mans utbildning men knappast att gifta bort sin äldsta dotter med honom.

Men i botten är Atonement inte bara historien om Robbie och Cecilia, utan historien om Briony, Cecilias yngre syster. Briony, som länge har varit dödligt kär i den snälle Robbie, men som under en olidligt varm sommardag 1935 får se händelser som hon missuppfattar (eller gör hon det?) och sedan agerar utifrån med katastrofalt resultat för de alla tre.

När jag såg Atonement första gången var jag lite tveksam, jag förstod inte riktigt vad regissör Joe Wright ville ha sagt med det hela. Filmen gjorde mig i alla fall tillräckligt nyfiken för att jag skulle stifta bekantskap med Ian McEwans förlaga, vilken i sin tur ledde mig vidare i dennes författarskap. När jag nu gör ett återbesök gör jag det alltså med McEwans ord i ryggen samt mentalt förberedd på vad kommer att erbjudas och Atonement tjänar på bägge.

Filmen är i många avseenden en lång räcka av minutiöst arrangerade och extraordinärt vackra scenögonblick. Favoriter är Robbies hand svävande precis ovanför vattenytan i den fontän som Cecilia precis stigit ur likt en najad, kompositionen av hans rygg och nacke i kvällssolen — en symmetrisk trekant av svart hår mot en vit nacke som övergår i en lika svart kavaj — eller varför inte Cecilia som nästintill korsfäst mot en mörk bibliotekshylla iförd en remarkabel grön klänning. Men det är först efter att ha läst boken som man förstår vilket hästjobb det måste ha varit att ”översätta” McEwans fantastiska språk till visuella bilder.

Narrativet är lätt uppbrutet. Inte så att vi likt Fight Club får slutgiltiga pusselbitar som sätter hela berättelsen i ett annat fokus men filmen glider fram och tillbaka mellan flera olika perspektiv som vart och ett fördjupar historien; gör den, inte mer begriplig, men mer nyanserad. Egentligen är det inte narrativet, så mycket som bildspråket, som inte är helt linjärt.

Särskilt tydligt blir detta i det avsnitt där vi får följa en allt mer feberyr Robbie mot evakueringen vid Dunkerque. I det avseendet är Atonement en ovanlig film om andra världskriget, för den handlar egentligen inte om kriget i sig utan använder sig snarare av känslan och stämningarna som krigssituationerna på stranden och i Londonsjukhusen skapar. Första gången jag såg filmen kunde jag inte riktigt vila i de surrelistiska scenerna vid den franska Atlantkusten utan såg dem mer som rätt tröttsamma försök att beskriva krigets kaos. Denna andra gång flöt jag med, lyckades se dem som visuell poesi och förundrades över effekten av skjutna hästar, sjungande soldater och det strandade skeppet. Scenerna blir både en beskrivning av de engelska soldaternas utsatthet i den historiska situationen och av Robbies alltmer (inser vi så småningom) futila önskan att ta sig hem till sin älskade.

Två saker kan inte förbigås i Atonement. Det första är Dario Marinellis hänförande score (som han också fick en rättmätig Oscar för). Redan i filmens första scen, en kamera panorerar långsamt ut i en påkostad men ändå märkligt färgmässigt urtvättad barnkammare för att till slut vila på en författande Briony, där skrivmaskinsklattret fraktas över i musiken och sedan matchas av Brionys snabba steg när hon ska leta upp sin mamma i det stora huset, känner man att det här är något alldeles speciellt. Sällan har jag sett en film där scoret är så sammangjutet med handlingen – skrivmaskinsknatter blir till musik som blir till steg, ett knäppande på en pianosträng bryter både musik och stämning och bakgrundsmusik som övergår till att ackompanjera en soldatkör för att därefter återgå till att vara just bakgrund.

Det andra är skådespelarna. Jag skulle gärna vilja säga att Kiera Knightley och James McAvoy är det mest perfekta kärleksparet sedan…tja, Leo och Kate i Titanic, men det skulle vara att ta i. När de interagerar utan dialog är de riktigt bra; jag tror på deras kärlek när de skrattande springer i vattenbrynet, men så fort de ska prata med varandra försvinner gnistan. Var för sig visar däremot framförallt James McAvoy varför han, trots faunben och kulor-runt-husknutar, är en av de mer intressanta skådespelarna just nu.

Men Atonement handlar som sagt minst lika mycket, om inte mer, om Briony och här är det inte mindre än tre skådespelerskor som ska samsas om kakan. Det fascinerande är att det är den yngsta, trettonåriga Saoirse Ronan (Oscars-nominerad), som med sin lysande prestation sätter tonen för både artonårs-Briony spelad av Romola Garai och, kanske mest förvånande, Vanessa Redgrave som åldrande författarinna. Bildmässigt har Cecilia och mest av allt Robbie fått godbitarna (även om Garais rödfodrade sjuksköterskekappa känns uppfläkt på ett obehagligt och nästan obscent sätt när hon viker upp den på axlarna) men karaktärsmässigt är det Briony, på gränsen till vuxenlivet, som hänger kvar.

Annonser