YouTube är oerhört förtjust i författaren Jeffery Deaver. Alternativt är Deavers (ljudboks)förläggare inte intresserade att med ljus och lykta jaga efter olovliga uppspelningar av deckarförfattaren. Jag kunde nämligen utan några större besvär lyssna mig igenom närmare hälften av hans imponerande produktion, med fokus på brottsbekämparen Lincoln Rhyme.

Jag vet inte hur tydlig Deaver själv har varit med den influensen, men för min del är det helt uppenbart att han velat skapa en modern Sherlock Holmes. Lincoln Rhyme är nämligen en strikt logisk och metodisk typ. Han är i typ världens bäste brottsplatsundersökare och kommer alltså in när själva brottet redan är ett fullbordat faktum.

I likhet med Holmes blir han både frustrerad över att alla inte tänker lika snabbt som han själv och uttråkad när han inte utmanas av ett mysterium. Kanske finns här också ett stänk av Stephen Hawking? En av Rhymes mest framträdande egenskaper är nämligen att han är paralyserad från halsen och nedåt efter en olycka och därmed tvingas använda sin hjärna på ett annat sätt när han inte kan använda sin kropp.

Mot denne kalla rationalist står förstås Dr. Watson, som i det här fallet heter Amelia Sachs. Hon är i den första boken The Bone Collector (1997) en vanlig polis som visar sig ha en oanad fallenhet för brottsplatsundersökningar och kommer så småningom att bli Rhymes partner både privat och professionellt. Hård och tuff som få, så det går det knappast att hävda att hon är en känslostyrd kvinna mot Rhymes logiske man. Däremot har hon en fallenhet för ”street cop psychology”, något som Rhyme allt som oftast fnyser åt men som icke desto mindre hjälper dem i mer än ett fall.

Visst kan man sucka lite över att Amelia måste vara tuffare än tuffast med sina vapen och bilar (hennes bästa barndomsminnen är när hon mekade i garaget med sin polispappa) men Deaver har ändå gjort sig någon möda att relativisera hennes roll. Amelia är rödhårig och modellsnygg men har ett tufft jobb att motverka alla fördomar om kvinnliga poliser. Trots att hon både kör och skjuter bättre än majoriteten av sina manliga kollegor är det inte sällan som hon stöter på problem för att hon hanterat en manlig kollega eller chef på ”fel” sätt. Det vill säga gjort sitt jobb eller betett sig på ett sätt som aldrig skulle ha renderat i ens ett höjt ögonbryn om hon vore man.

Den här pedagogiska ambitionen återkommer i många aspekter av Rhyme-böckerna. Exempelvis är de skrivna över en period som innefattar 9-11 och eftersom Lincoln och Amelia är baserade i New York blir de förstås intressanta tidsdokument. Jag upplever en tydlig vilja hos författaren att efter 2001 gärna plocka upp terrorist-skurkar, men då inhemska sådana. Under romanernas gång kan det ofta finnas misstankar om elaka muslimer men de kommer alltid på skam. Inte sällan är det uppenbart att personerna som framför sådana teorier är helt ute och cyklar och därmed blir närmast löjeväckande i sin fanatism.

Ännu mer uppenbart är att Deaver för varje bok valt ett tema som han fördjupar sig i och som får vara huvudfokus för själva handlingen. Det kan röra sig om så vitt skilda ämnen som New Yorks historia, flygning, informationsteknologi, insekter, elektricitet eller trolleri. Visst kan det här resultera i avsnitt som blir mer föreläsande än något annat men jag tycker författaren oftast lyckas bra med att gömma en närmast populärvetenskaplig framställning under deckarrocken.

To be continued…

Annonser