Crimson Peak (2015)

Ett kortare avbrott i vampyrtemat för att servera oktober månads filmspanarfilm. Men det blir inte ett så brutalt avbrott som man skulle kunna tro eftersom Guillermo del Toro åtminstone levererar rejäla mängder blod i sin senaste film Crimson Peak. Och ser inte Jessica Chastain lite ut som en fladdermus i sin voluminösa morgonrockskappa när hon hastar ned för den imposanta trappan i sitt Allerdale Hall?

Om nu andar faktiskt försöker vara lite hyggliga och varna sina kvarvarande nära och kära skulle man kanske kunna tycka att det vore smart av dem att framföra sina budskap i något mindre fasansfulla uppenbarelser. Samt uttrycka dem något mindre kryptiskt.

Edith Cushing får exempelvis besök av sin döda mor, men blir fullt begripligt fullkomligt vettskrämd av den ohyggligt kolsvarta och kranieprydda uppenbarelsen. Och varningen “Beware of Crimson Peak” säger henne ingenting.

Vilket förstås är synd eftersom det kanske skulle ha fått henne att vara lite mer på sin vakt mot den unge Sir Thomas Sharpe som besöker Ediths hemstad Buffalo för att ragga pengar till sin lergrävaruppfinning som står hemma i England. Ediths pappa är en amerikanskt klassisk “self made man” och ser därför med viss skepsis på förhållandet mellan dottern och “old money”. Så då är det ju tur för Sir Thomas att Carter Cushing snart dör en våldsam död eftersom han då (tillsammans med systern Lucille, vilken knappast siktar på en nominering till priset för Svägerska of the year) inte bara kan plocka med sig Edith till arvegodset Allerdale Hall utan också alla hennes ärvda pengar. Vad Edith inte får veta förrän det är för sent är att Allerdale Hall i folkmun kallas för Crimson Peak.

Guillermo del Toros senaste film är i mångt och mycket en pastisch på klassiska spökhistorier där en ung, oskyldig och utlämnad flickkvinna snart befinner sig omgiven av dödligt ondsinta ränksmidare och spökerier. Filmens associationer leder föga förvånande till så väl Ambrose Bierce, Algernon Blackwood, Joseph Sheridan Le Fanu, Charles Dickens, M.R. James och Edith Wharton (är månne vår hjältinnas namn en nickning till författarinnan?) som till Shirley Jackson, Daphne du Maurier och Ira Levin (åtminstone när det gäller påtvingat vätskeintag. Säg hej till satanist-publiken, Rosemary).

Och så lite uttryckliga hänvisningar till den gamle spiritualisten Arthur Conan Doyle för att liksom knyta ihop spöksäcken. Det roliga med just den kopplingen är att hotet eller ondskan i Conan Doyles Sherlock-skriverier ofta kommer från de brittiska kolonierna (gärna USA eller Australien), medan del Toro här har vänt på kuttingen – det gamla fäderneslandet kommer för att röva från den pragmatiska och naivt oanande före detta kolonin.

Regissörens stora styrka har dock alltid varit det visuella och den här gången kan man se nästan hela Crimson Peak som en enda stor Memento mori-målning. Väl på plats i Allerdale Hall sparas det inte på symboler som ska antyda det jordiska livets förgänglighet och flyktighet (vissnande växter, snö, döda insekter, kranier, you name it). Byggnaden känns som något som kunnat komma från en mindre stollig och nyckfull Tim Burton (jag har inte tänkt på det förut, men i Crimson Peak slår det mig att del Toro trots all sin fantasirikedom egentligen är en extremt allvarsam regissör och manusförfattare).

Med sina elaborerade dörröppningar (nyckelhålets tjuvlyssnande form går igen) och slitna möblemang får huset i del Toros händer en helt fantastisk tyngd som sveper in Edith i en ruttnande, murknande historia med sitt trasiga tak (från vilket det ständigt tycks falla något, må det sedan vara döda löv eller snö) och sina lerblödande väggar. Edith skriver på en spökhistoria där hon försöker göra spökena till en metafor för det förflutna. Men i hennes eget liv och Allerdale Hall blir spökena till en högst påtaglig och manifesterad historia som nu hotar att ta livet av henne.

Tar jag fasta på del Toros förtjusning i att dessutom späcka Crimson Peak med levande och döda fjärilar är det heller inte svårt att se själva historien som en illustration av symboliken i deras fascinerande livscykel.

Så länge Edith är kvar i USA, under överinseende av fadern, är hon fortfarande en larv. Oskyldig, i stort sett ovetande om världens ondska och därmed ett lätt byte för de rovgiriga syskonen Sharpe. På plats i Allerdale Hall blir hennes totala isolering ett slags förpuppande. Redan när hon kliver över tröskeln på det förfallna godset med sitt trasiga tak är hon i allt väsentligt döende, det är bara en fråga om tid innan hon möter sitt oundvikliga öde.

Men här finns också möjlighet att bryta sig ur puppan. Att möta världen som en starkare person, en som har trotsat och överkommit stora svårigheter och därmed förvandlats till en fjäril. Visuellt upplever jag också att man kan hitta igen fjärilstemat i Ediths klänningar som många är utrustade med puffärmarna från helvetet. För att vara del Toro finns det däremot ovanligt lite övertydlig katolsk symbolik i Crimson Peak men visst får vi aningar om stigmata, en snabb Pietàscen och ett par blödande hjärtan.

Crimson Peak är som sagt en klassisk spökhistoria men berättad med en modern tydlighet som ibland tyvärr blir lite klumpig (just de delarna minner om en, återigen, mer allvarlig Sam Raimi och utan Raimis humoristiska touch mister de sin lätthet). Crimson Peak har inget av den historiemässigt ambivalenta finessen hos The Haunting, här ligger istället vad finesser som finns i den värld som del Toro bygger upp.

Men trots den här otympligheten samt att jag absolut inte är något fan av Mia Wasikowska (som spelar Edith) tyckte jag ändå om Crimson Peak. Återigen visar del Toro att han är en visuell kraft av rang att räkna med.

Blev de andra filmspanarna som var med rädda för spökena?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Ytterligare en som sett Crimson Peak är skräckbloggaren Fear Not the Dark.