You are currently browsing the tag archive for the ‘Mia Wasikowska’ tag.

Crimson PeakOm nu andar faktiskt försöker vara lite hyggliga och varna sina kvarvarande nära och kära skulle man kanske kunna tycka att det vore smart av dem att framföra sina budskap i något mindre fasansfulla uppenbarelser. Samt uttrycka dem något mindre kryptiskt.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Joni har precis börjat på college. Skulle man kunna tänka sig att hon som en första uppgift på kursen i kreativt skrivande ska berätta om ”My last summer”?

I så fall saknas det knappast saker att skriva om för Joni, det är då ett som är säkert… Brorsan Laser har hängt med den inte helt stabile Clay till föräldrarnas stora förtret. Föräldrarna, det vill säga mammorna Jules och Nicole, har sina egna fnurror på tråden. Äktenskapet tycks ha gått i stå och det kommer hela tiden små spetsiga anmärkningar om att Nicole jobbar för mycket och dricker lite för många glas vin medan Jules har svårt att göra något vettigt av sitt liv (förutom att ha varit hemmamamma åt Joni och Laser).

Joni själv har svårartad uppväxtvärk denna sista sommar innan college och stör sig på Nicoles prestationspress och micromanagementföräldraskap. Kanske är det som en slags upprorshandling att hon till slut ger efter för Lasers tjat om att hon, som nu är fyllda 18, ska ta reda på namnet på deras dagars upphov. Det vill säga spermadonatorn Paul som plötsligt befinner sig vara med familj, en inte helt oäven känsla för den dittills sorglöse restaurangägaren.

Om man nu skulle ha tvivlat på det (förtexternas spretiga bokstäver talat sitt tydliga språk för den som kan sin indie) räcker det med scenerna som introducerar våra respektive huvudpersoner för att konstatera att The Kids Are All Right kommer att bli en pratrelationsfilm. Laser gör idiotiska saker med Clay, Joni spelar scrabble med sina kompisar och pratar sex medan Jules och Nicole desperat försöker matcha vandra i föräldraskapskampen vid matbordet.

Och inte mig emot. När snack och samspel flyter på så pass bra som det gör i The Kids… blir det ofta både intressant och engagerande. Ska man se till filmens upplösning (i den mån en pratrelationsindiefilm har en sådan) hade egentligen Mark Ruffalos Paul inte behövt vara med, men hans inkludering utgör en välkommen katalysator för kärnfamiljen.

För visst är en av filmens poänger att Jules och Nicole lika gärna hade kunnat heta…Jules och Nicole (särskilt om vi varit i Frankrike istället för ett soligt förorts-Los Angeles). I dagens läge hade vi nog inte ens behövt byta personlighet på våra mammor eftersom Julianne Moores drömmare lika gärna hade kunnat vara en hemmaman som har svårt att få saker ur händerna medan Annette Benings Nicole fortfarande varit den hårt förvärvsarbetande läkarmamman.

För min del är det dessa två skådespelare (tillsammans med en perfekt avslappnad Mark Ruffalo) som gör hela filmen, vars dialog och innehåll kändes så oändligt mycket mer naturligt och trovärdigt jämfört med den nyare och mer skruvade 20th Century Women. Egentligen är det inte så mycket mer att göra än att luta sig tillbaka och njuta av magnifikt samspel. Även om njutningen förtas en smula av att Julianne och Annette är så bra som gammalt gift par att jag får ont i magen varje gång deras samtal styr in på de allt för väl inkörda besvikelsespåren.

Lite synd kan jag också tycka det är att Mark Ruffalo i slutänden får framstå som något av en douche för det är inte förrän då som jag, genom en enda längtansfylld blick, förstår att vi här har en oändligt ensam man. Det var bara det att han inte insåg hur ensam han var innan han träffade sina länders frukt.

Joni och Laser spelas av Mia Wasikowska och Josh Hutcherson. De gör var och en ett helt ok jobb och är kanske inte fullt så beiga som jag upplevt dem i andra filmer men ingen av dem gör heller något som får mig att höja på ögonbrynen.

En film som låg på många årsbästalistor är äntligen sedd, en prestation bara det. Att den sedan höll för trycket får ses som en bonus och en extra vinst för mig som tittare. Yay!

Med två 90-talsadaptioner sätter vi också punkt för Brontë-bonanzan. För den här gången ska kanske tilläggas, för som jag tidigare påpekat är filmhistorien lika fullskiten med Wuthering Heights– och Jane Eyre-filmer som familjen Brontë var med dödliga lungsjukdomar.

Läs hela inlägget här »

jane-eyre-2011Trots mångkulturella inslag som en amerikansk regissör, brasiliansk fotograf, brittisk manusförfattare och italiensk kompositör är det ändå ingen större tvekan om att Cary Fukunagas Jane Eyre från 2011 är en äkta brittisk klassikeradaption.

Läs hela inlägget här »

albert-nobbsAtt kvinnor under historiens gång exempelvis låtsas vara manliga författare eller krigare för att kunna ge ut böcker eller kasta sig in i stridens hetta är ett välkänt fenomen. På hemmaplan har vi bland andra Victoria Benedictsson med sitt nom de plume Ernst Ahlgren. Lite mer välkänd är sannolikt Jeanne d’Arc som kämpade i manlig utstyrsel (även om hon själv ska ha hävdat att hon bar dubbla brallor för att hon skulle bli svårare att våldta).

Läs hela inlägget här »

Alice Through the Looking GlassDet råder ingen större tvekan om att Oxfordmatematikern Charles Dodgson, det vill säga författaren Lewis Carroll, tyckte om att umgås med små flickor. På vilket sätt han tyckte om att umgås med dem är dock ett ämne för heta kontroverser och debatter inom den brittiska litteraturhistorien.

Läs hela inlägget här »

StokerLystring! Skicka hem gästerna, ta ned girlangerna och sätt en skyddande glaskupa över tårtan. Att fira 18-årsdag är ingen större hit för India Stoker när den dagen sammanfaller med hennes pappas eldfängda krockdöd. Det blir istället till att planera en begravning. På den efterföljande mottagningen dyker den för India hittills okände farbror Charlie upp som gubben ur lådan.

Läs hela inlägget här »

Only Lovers Left AliveDamn you, Jim Jarmusch, you’ve ruined vampires!

…skulle jag ha kunnat utbrista om det inte vore så att den saken redan tagits om hand av Anne Rice, om inte ännu tidigare. Efter att ha misslyckats kapitalt med ett axplock av sagde regissörs verk fick hans vampyrfilm Only Lovers Left Alive bli den sista stöttan för att se om kamelryggen kanske ändå inte behövde knäckas och malas till stoft.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaEtt kortare avbrott i vampyrtemat för att servera oktober månads filmspanarfilm. Men det blir inte ett så brutalt avbrott som man skulle kunna tro eftersom Guillermo del Toro åtminstone levererar rejäla mängder blod i sin senaste film Crimson Peak. Och ser inte Jessica Chastain lite ut som en fladdermus i sin voluminösa morgonrockskappa när hon hastar ned för den imposanta trappan i sitt Allerdale Hall?

Läs hela inlägget här »

Maps to the starsDet är förstås lockande att inleda det här inlägget med ett utdrag från Doris Day-sången “Hooray for hollywood”. Skriven 1937 handlar den om ”that screwy, ballyhooey Hollywood” dit alla kommer med drömmar och förhoppningar om att bli stjärnor, lika kända som Kalle Anka.

Men den har ju några år på nacken. Jag tror därför istället att jag följer i regissör Cronenburgs spår och vänder mig till franske surrealist-poeten Paul Éluard och hans “Liberté”. Skriven under nazisternas ockupation av Frankrike 1942 är den inte så värst mycket yngre än ”Hooray for hollywood” men ändå mer lämpad för det Cronenburg vill säga med sin Maps to the Stars.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg