You are currently browsing the tag archive for the ‘I fokus Edith Wharton’ tag.
Det var väl ganska så givet att en förlaga som jag tyckte så här pass mycket om skulle ha svårt att stå sig i en filmatisering, om än en förhållandevis påkostad sådan. Ramhistorien som introducerar oss till Ethan, och så småningom hans tragiska historia, har man behållit men bytt ut ingenjören mot en ny pastor som kommer till Starkfield. Först är han upprörd över att byborna tycks nonchalera Ethan (som Liam Neeson har gett en rejäl hälta) tills dess att han får bakgrunden förklarad för sig av Ruth Hale på en promenad ut till den ensligt belägna farmen.
Det enda som i en ordbok skulle behövas som illustration till konceptet “bitterljuv” är Ethan Frome. Trots att långnovellen (eller kortromanen om man så vill) ibland är rätt övertydlig i både symbolism och teman är den något av det mest skönt sorgliga jag har läst.
I likhet med exempelvis Emily Brontës Wuthering Heights eller Hawthornes The Scarlet Letter använder sig Ethan Frome av en ramintroduktion där läsaren genom en namnlös ingenjör får stifta bekantskap med den fiktiva Massachusettsstaden Starkfield. Det är vinter och bittert kallt när ingenjören får skjuts av den store och tyste Frome till och från tåget. En dag stormar det så hårt att det inte finns någon chans att ta sig tillbaka till staden och berättaren måste spendera natten på Fromegården. Där får han sig serverad hela den historia som han hittills bara hört brottstycken av från stadens invånare och som tilldrog sig knappt år tjugo år tidigare.
alt. titel: Glädjens hus
I fallet med The House of Mirth ser man tydligt faran med att intressera sig allt för mycket för förlagor. Första gången jag såg filmen tyckte jag mycket om den, inte minst Gillian Andersons porträttering av Lily Bart. New York-miljöerna från sent 1800-tal var kärleksfullt och noggrant återskapade och persongalleriet runt omkring henne fantasieggande.
Filmen gjorde att jag blev sugen på att läsa boken och den blev snabbt en favorit. När jag nu såg om filmen (med även Scorceses The Age of Innocence i ryggen) hade dess glans tyvärr falnat rätt betänkligt.
Tiden håller på att rinna ut för Lily Bart. Redan 29 år och ingen rik man på kroken ännu. Den socitetskrets som hon alltid rört sig så hemtamt i börjar tröttna på henne och det vill sig liksom aldrig riktigt. Hon reser sig galant efter varje nederlag men inser först när det är för sent att hon varje gång återfått fotfästet aningen längre ned på den sociala stegen än där hon befann sig bara ett litet tag innan.
alt. titel: Oskuldens tid
När den kom kunde The Age of Innocence möjligen kännas som en lite annorlunda film från Martin Scorcese. Men om man tittar på hans regissörsproduktion hittills ser man att där finns ganska många så kallade period pieces, filmer där återskapandet av en viss miljö, av en viss tidsanda, inte bara utgör en bakgrund utan blir en del av den historia som berättas. Det är bara det att Scorceses tidsperioder ofta legat något närmare vår egen än Edith Whartons 1870-tal (GoodFellas, The Aviator, Casino, Shutter Island).
”I didn’t think the Mingotts would have tried it on”. Så avslutas ett av de absolut bästa första kapitel jag någonsin läst. I The Age of Innocence får vi genom Edith Whartons lika träffsäkra som bitska öga stifta bekantskap med Newland Archer, en välbärgad ung man som tillhör en av New Yorks mest respekterade familjer och i 1870-talets New York är det ingen liten sak. Han anländer till operan en januarikväll när sopranen Christina Nilsson framför Faust i ett litet moln av förnöjsamhet. Han har precis förlovat sig med den högst respektabla May Welland och är lika stolt över sitt manliga initiativtagande som han är ömsint vördnadsfull inför sin unga fästmös ”abysmal purity”.
Edith Wharton är en av de där författarna som är omåttligt populära på den amerikanska hemmaplan men som aldrig riktigt nått ut till världspubliken på bred front. Webbplatsen som är ägnad åt hennes bevarande Massachusettshem The Mount vill hävda att ”Not a day goes by when Edith Wharton’s name and novels aren’t freshly evoked. She’s all over the place: in the news, in the literary world, in academia, in Hollywood, and throughout the blogosphere.” Alla efterföljande exempel är dock från USA.
That’s what HE said!