Ghost Stories of an Antiquary (1904) och More Ghost Stories (1911)

Vilken tur att man har trevliga bloggkollegor som inte bara tipsar om bra filmer, utan också om bra läsning! Tack vare Sara, Trash is King och Filmitch fick jag korn på den brittiske medeltidshistorikern Montague Rhodes James (1862-1936) som, förutom att knalla omkring i anrika miljöer som Cambridge och Eton, också skrev spökhistorier.

Just nu känner jag dessutom att jag är väldigt tacksam över att befinna mig i vårt moderna samhälle. Efter upptäckten av James (som jag sannolikt inte gjort utan bloggarna) var det ett ögonblicksverk att kolla upp författaren på Wikipedia och dessutom glatt konstatera att hans verk befinner sig under Public Domain. Det gör i sin tur att jag lika snabbt kan gå till min lilla husgud Librivox.org (länk i vänsterspalten) och vips har jag en alldeles utmärkt uppläsning av James två första novellsamlingar i iPoddens hörlurar. Att sedan underbart och varmt vårväder kanske inte riktigt är den stämningsmässigt mest perfekta inramningen till den typen av historier är inte mycket att göra något åt.

Ghost Stories of an Antiquary är en välfunnen titel, för i många fall handlar James historier om en uråldrig ondska som gärna medelst kanalisering genom ett antikt föremål (bägare, pipor, böcker, etc) eller latinska fraser får hemsöka mänskligheten. Kommer inte själva hemsökelsen från forntiden är många av novellernas huvudpersoner någon form av forskare eller allmänt historiskt intresserade eller också läses en gammal text upp. Historien är helt enkelt påtagligt närvarande.

Ibland tilldrar sig novellerna utanför de brittiska öarnas trygga hank och stör men James karaktärer är inte sällan ändock mycket brittiska i sitt beteende, sina reaktioner och i sina fritidssysselsättningar (golf). De är ofta rationella och pragmatiska och de som inledningsvis är något skeptiska till vidskepelse och övernaturliga element får alla anledning att ompröva sin ståndpunkt innan James är färdig med dem. I de fall man befinner sig på brittisk jord är det som sagt vanligt att ondskan växer upp ur forntiden (allt mellan romartiden till 1600-talet), i likhet med exempelvis Bram Stokers The Lair of the White Worm.

En sak som slår mig, trots dessa gemensamma element, är hur varierade novellerna är. Berättartekniskt använder sig James av både dokumentromanknepet, återberättande, mer eller mindre övernaturligt förekommande hågkomster och mer direkt berättarperspektiv. Ondskan i sig har också flera ursprung, ibland finns den bara där, utan förklaring, ibland finns en tydlig koppling till satanism och häxor (för att inte tala om katolicism!) och ibland handlar det om hämnd bortom graven för en oförrätt som begåtts mot oskyldiga av onda människor. Framförallt ”The Tractate Middoth” är däremot mer av en mysterie- och chifferuppnystning i stil med Edgar Allan Poes ”The Gold-Bug”.

Om James var först eller inte i dessa fall låter jag vara osagt men det kan ändå konstateras att man känner igen flera av hans teman i mer nutida berättelser. I ”Number 13” har vi det klassiska hemsökta hotellrummet (Stephen Kings ”1408” och, naturligtvis, The Shining). Tavlan i The Mezzotint påminner om Charmedavsnittet ”The Painted World” samt Stephen Kingnovellerna ”The Road Virus Heads North” och ”The Sun Dog”. I “The Mezzotint” har vi också hämnd bortom graven som ringer av Freddy Krüger och A Nightmare On Elm Street i det att hämnden utkrävs över missdådarens barn. Möjligheterna att kunna göra sig av med misshagliga personer i ”Casting the Runes” återkommer förstås i Ira Levin’s Rosemary’s Baby medan samma novell också har vissa teman gemensamma med Ringu.

Även de noveller som kanske inte är så rysliga eller överraskande är ändå synnerligen välskriva och välkonstruerade. Inte sällan skapar James dock även i dessa enstaka bilder som kan vara nog så otrevliga — känslan av sträv kattpäls i handflatan när den borde vila mot trä eller den kvävande omfamningen av en blöt klänning. Jag, som kan har lite svårt för exempelvis H.P. Lovecrafts hemlighetsfullhet, blev väldigt förtjust i författarens excellenta balansakter som gör att han oftast berättar precis lagom mycket om det skräckinjagande. Han slänger inte bara ur sig ”Geten med tusen ögon” och sedan är huvudpersonen huxflux vithårig och galen men är heller inte Stephen King-övertydlig. Och minsann stöter vi ändå inte på några tentakler här och var?

Några noveller griper dock tag riktigt ordentligt, trots kvittrande vårfåglar och solsken. ”Lost Hearts” var både makaber och sorgsen, ”A School Story” kan jag inte riktigt sätta fingret på vad som var så bra med, men det var den, och det är verkligen inte konstigt att James mest kända alster är ”’Oh, Whistle, and I’ll Come to You, My Lad’”. En uppbyggnad i ett utmärkt tajt tempo, en effektiv men fullt tillräcklig karaktärsteckning, ett riktigt obehagligt monster och en föredömligt rationell avslutning.

Men för svenska läsare är kanske ”Count Magnus” den roligaste av novellerna. Här får vi nämligen följa anteckningarna från en Mr. Wraxall som befinner sig i ”Vestergothland”, närmare bestämt vid Råbäck (”manor-house, or herrgard”). Där får han stifta bekantskap med en sida av en Magnus de la Gardie som kanske inte är så välkänd i den svenska historieskrivningen. I novellen finns en charmangt blandning av fakta och påhittade fakta. Vad jag kan se har Råbäck aldrig funnits i de la Gardie-släktens ägo och det finns inte heller någon avbildning av herrgården i Dahlbergs Suecia antiqua et hodierna. Vänern blir en ”small lake” och närmaste staden sägs vara ” Nykjoping” och inte ”Linkjoping”. Vad vi som läsare redan vet och som Mr. Wraxell får lära sig den hårda vägen är att man aldrig ska tilltala de döda.

Librivoxkvalitet: Ypperligt inläst av en och samma person. Det finns inga ursäkter för att inte genast lyssna!

To be continued…