Nosferatu 1979alt. titel: Nosferatu — nattens vampyr, Nosferatu the Vampyre

I slutet av 70-talet hade tyske regissören Werner Herzog kammat hem tillräckligt med vinster och nomineringar vid både Berlin och Cannes filmfestivaler för att kunna välja och vraka bland sina projekt. Enligt Herzog var F. W. Murnaus skräckklassiker Nosferatu det bästa tysk filmindustri producerat och nu skulle det till en slags kombinerad remake och homage till 20-talsfilmen.

I vissa delar är alltså Herzogs Nosferatu en ruta för ruta-kopia av förlagan och skådespelarna får uttala ungefär samma repliker (det gjordes både en tysk och en engelsk version av filmen.). Däremot har regissören lyckligtvis inte beordrat dem att behålla samma stumfilmsmimik. Därför är Isabelle Adjanis Lucy Harker behärskad och eterisk medan Bruno Ganz Jonathan är en rätt normal tjänsteman. Advokatbyråns chef Renfield, spelad av franske Roland Topor, har emellertid fått fortsätta med sitt kacklande skratt. Som synes har Herzog också valt att använda de namn som Galeens manus antagligen också skulle ha gjort om han inte gjort halvlama försök att undkomma vreden från Stokers dödsbo.

Men Herzog skulle naturligtvis inte vara Herzog om han inte också lade en del av sin egen stil till Murnaus förlaga. Inledningen kommer nästan som en chockartad kalldusch med sina panoreringar över sydamerikanska barnmumier. Den moderne regissören arbetar dessutom (föga förvånande om man sett ett par Herzog-filmer) nästan ännu mer ihärdigt än Murnau med naturskildringar – det är rasande hav, dimmiga berg och vilda forsar. Men eftersom jag gillade Murnaus expressionism känns det faktiskt som lite av ett nerköp.

Det Herzog lyckas bättre med är scenerna i den av pestfruktan övergivna staden där de enda som befolkar gatorna är horder av gravallavarliga (heh…) kistbärare som kånkar på ljusa kistor av färskt trä. Senare återkallar han medeltida bilder av uppgivna människor som trår sin dödsdans på stadens gator och torg vilket också skapar en ryslig atmosfär.

Ingen av versionerna är några toppfilmer för min del, men ska jag välja föredrar jag nog ändå originalet. Fortfarande har jag och mein herr Werner Herzog allt för svårt att komma överens.

Effekter
Vad jag kan se är det inte mycket effekter att tala om, Herzog verkar istället ha satsat hårt på autenticitet i sina bilder. Om det sedan är en autenticitet för att återskapa en 20-tals-Noseferatu eller ett 1800-tals-Tyskland som ska drabbas av en vampyr kan man förstås diskutera.

I vissa lägen ska i princip exakt samma kameravinklar ha använts, i andra fall tvingades Herzog att kompromissa – staden Wismar (där Murnau filmade) har exempelvis bytts ut till Delft. Fast ett par scener fick förläggas till det närliggande Schiedam eftersom Delfts myndigheter av någon outgrundlig anledning inte var jättepepp på idén att släppa lös 11 000 råttor i staden.

Coolhet
Nej, Klaus Kinski som Dracula är inte radikalt coolare än Max Schreck. Inte cool alls faktiskt. För där Schreck ändå genom sin rankt raka gestalt skapade ett visst obehag ser Kinski allt som oftast ut som en besviken hundvalp. Hans vampyr är inte heller lika överdriven; skallen är rundare (vilket skapar ett mer kranielikt utseende), händerna mindre klolika (det syntes att Schreck knappt kunde hålla i saker) och de buskiga ögonbrynen är borta.

Vampyrtyp
Här är det fullt ös medvetslös för den tragiske monstervampyren. Dracula längtar efter någon som kan dela hans odödlighet, ety det är en förbannelse värre än döden. Men vi är fortfarande inte i närheten av moderna humanvampyrer, Dracula har inga planer på att försöka uppfinna syntetiskt blod för att slippa döda människor. På samma sätt som i Murnaus förlaga dödar han alla sina offer, med ett notabelt undantag.

Offret
Om nu 20-tals-Ellen var ett omedvetet och kanske till och med ofrivilligt offer är det absolut inte fallet med 70-tals-Lucy. Isabelle Adjanis hustru blir till en rätt intressant figur med tanke på att hon först kan stirra ned självaste Dracula som hukar inför hennes tro på att sann frälsning kommer inifrån (vampyrer är alltså körda) och sedan fullt medvetet gör det offer som krävs för att rädda staden och sin egen make från vampyrpesten. Särskilt spännande blir det med tanke på att det i slutänden visar sig vara ett fåfängt försök.

Penetrationen
Om offerattacken var förhållandevis oskyldig på 20-talet är detta inte alls fallet på 70-talet. Ok, det är inte full frontal som det nästan var i den andra Dracula-filmen från ’79 men det är heller ingen större tveksamhet om vad Draculas halsöverfall ska tolkas som. Lucy Harker har lagt sig på lit de parade för sin blodsugande älskare, han har en hand på hennes bröst och sugandet ackompanjeras av små orgasmstön från hennes sida. När han försöker lämna henne för att inte förgöras av solens strålar drar hon honom intill sig igen.

Dessutom är frågan om Herzog medvetet återupplivade de små stråk av homosexualitet som också finns i Stokers bok. Lucy anklagar nämligen Dracula för att ha förstört hennes make: ”Since he has been with you, he is ruined”.

star_full 2star_half_full

Annonser