En återtitt på Polanskis film gjorde mig främst sugen på att läsa Ira Levins förlaga. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag besökte den stackars utsatta Rosemary under tonåren och var lite nyfiken på hur thrillern skulle ha hållit under årens lopp.
Historien är väl rätt välbekant vid det här laget? Unga paret Rosemary och Guy flyttar in i ett pampigt hyreshus där det snart visar sig att grannarna har lite udda fritidsintressen. Fritidsintressen som involverar Rosemary på ett sätt som hon kanske inte skulle vara helt ok med om hon bara visste vad det handlade om. Men Guy har blivit snärjd i konspirationsnätet och ser till att hans hustru är (o)lyckligt ovetande om vad som pågår.
Damn, detta är bra thriller-skit! Däremot var det intressant att se hur Polanski i vissa avseenden ”flickifierat” Rosemary. Hon är förvisso ung och relativt oskyldig (uppväxt i en djupt religiös familj på mellanamerikanska bystan) men eftersom boken berättar hennes historia ur ett förstapersonsperspektiv får läsaren förstås en helt annan inblick i hennes tankar och känslor än filmtittaren. Jag tycker nog att Levins Rosemary känns mer självständig och aktiv än Mia Farrow.
Där Polanski lägger uppenbart fokus på Rosemarys utsatthet inför externa hot (Guy och grannarna) skulle jag säga att Levin snarare vänder fokus inåt. Boken är inte särskilt svår att läsa som en extrem projicering av graviditetsrädsla, för vad är väl en graviditet om inte en invasion av den egna kroppen från något främmande?
Med detta perspektiv blir det också om möjligt ännu mer förståeligt hur Rosemary så totalt kan fångas av inflytandet från grannarna och deras rekommenderade gynekolog. Hon är en kvinna som har all tid i världen att lägga på inredning av barnkammare och oroa sig för utvecklingen av främlingen i hennes mage. Med denna moderskapsvinkel blir det desto intressantare att boken så tydligt samtidigt lägger mycket vikt vid faderskap – påvens besök, Rosemarys vän Hutch, Guy som presumtiv pappa (inledningsvis dock en motvillig sådan, det blir nästan som en gåva till lilla frugan när han till slut går med på att de ska försöka skaffa barn) och så den riktiga barnafadern förstås.
Samtidigt måste jag erkänna att Rosemary’s Baby kanske inte packade riktigt samma punch som när jag läste den på 80-talet. Den långa och detaljerade uppbyggnaden när Rosemary pillar med flytt och inredning blir på gränsen till segdragen. Rosemarys märkliga drömmar med avslöjande konversationer ”gömda” i sig känns inte riktigt lika spännande utan mest lite fånigt övertydliga.
Men med tanke på att jag mindes boken som en solklar fullpoängare innebär de här invändningarna inte på något sätt att den reducerats till att vara dålig, bara inte en fullpoängare. Rosemary’s Baby är fortfarande en mycket trevlig liten thriller och en bekräftelse så god som någon av att barn i sanning är djävulens avföda.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Har faktiskt aldrig läst boken – får se om jag hittar den på loppis eller bibliotek.
Håll utkik, den är väl värd en läsning!