Så här i hysteriska Twilight– och Tru Blood-tider känns det helt rätt att återvända till källorna även om 25 plusgrader och strålande sol kanske inte utgör idealiska vädermässiga förutsättningar att låta sig fångas av en klassisk vampyr.

Laura bor med sin far och två olika guvernanter (samt sannolikt ett okänt antal tjänare men de räknas inte i berättelser som denna) i ett gammalt schloss i Österrike. Hon längtar efter sällskap och en dag blir hennes drömmar besannade. En vagn välter i närheten och den kvinnliga ägaren har uppenbarligen inga som helst betänkligheter att låta sin lätt sjukliga dotter stanna kvar medan hon själv hastar vidare mot okänd destination. Carmilla och Laura blir de bästa av vänner men samtidigt börjar en mystisk och dödlig sjukdom härja bland befolkningen i bygden. Och Laura plågas av allt värre mardrömmar…

Det är svårt att läsa irländaren J. Sheridan Le Fanus Carmilla så att säga med rena ögon, den känns (orättvist, jag vet) inte särskilt originell trots att allt annat man läst ju i högre eller mindre utsträckning kopierar den och inte tvärtom. Bortsett från Polidoris The Vampyre och Rymers Varney, The Vampire är långnovellen en av de tidigaste och mest inflytelserika vampyrskildringarna innan Bram Stoker och Dracula.

Det som skiljer ut Carmilla från andra äldre vampyrskildringar är dock det uppenbart lesbisk-erotiska perspektivet (något som senare blev mycket populärt att utforska i vampyrpopkulturen). Carmilla väljer enbart kvinnliga offer och när hon lutar sig mot Laura, kysser hennes kinder och mjukt viskar ”Dearest” i hennes öra fylls Laura av en egendomlig känsla av både avståndstagande, ja till och med avsky, och upphetsning. Det talas viskande om vampyrernas ”autrocious lust”.

Carmillas storhet består sålunda primärt i att vara tidigt på plan. För min del får Le Fanu jobbet gjort men utan någon större läsupplevelse.

Librivoxkvalitet: Fantastiskt bra inläst av en och samma person. Lika bra som köpes!