Dr. Montagues undersökning av Hill House kan till en början eventuellt ses som något av ett misslyckande. Han lyckas bara få med sig två av gästerna som han bjudit in utifrån deras förmodade parapsykologiska förmågor men får å andra sidan en släkting till husets ägare på halsen som ofrivillig bonus.
Vilken tur då att Hill House med råge uppfyller förväntningarna på vad ett hemsökt hus ska leverera. Huset uppvisar en gruvlig historia späckad med dödsfall och inger samtidigt alla sina gäster en känsla av fulländad avsky. Men nu är ju Dr. Montague, Luke, Theodora och Eleanor en gång för alla på plats för att just undersöka Hill House och dess påstådda egenskaper (eller kanske snarare förmågor), att åka hem innan uppdraget är klart är inget alternativ.
Samtidigt som husets dörrar vägrar att låta sig stå öppna och dess vinklar alla är precis en aningens ur led växer en stark känsla av samhörighet fram i den lilla gruppen. Eleanor fäster sig särskilt vid Theodora men kan samtidigt inte låta bli att ständigt känna sig underlägsen den parfymdoftande skönheten. Eleanor som ägnat de senaste åren av sitt liv åt att ta hand om sin sjukliga mor och sedan moderns död levt på nåder hos sin syster är i och för sig van att känna sig underlägsen men i just den här gruppen, där hon ändå känner sig så märkligt hemma, skaver mindervärdeskomplexen extra mycket.
Frågan är dock hur mycket av Eleanors känslor och tankar som göds av Hill House. Det står snart klart att huset i sin hemsökningsrepertoar tillhandahåller kraftigare grejor än några usla spöken som rasslar med kedjorna. Till en början skrattar framförallt ungdomarna åt den bistra hushållerskan Mrs. Dudley och hennes intygande att ingen kommer att höra dem skrika under natten, eftersom varken hon själv, Mr. Dudley eller någon av invånarna i byn Ashton skulle komma på tanken att befinna sig inom hörhåll från Hill House om natten. Eleanor, Theodora och Luke har inte den minsta intention att skrika, varken om natten eller på dagen. Detta är dock en inställning som de får anledning att revidera allt eftersom Hill House visar vad det går för.
Generellt sett är jag inte överförtjust i genren hemsökta hus, ofta tenderar de till att likna varandra och dessutom ha de där stråken av ”it didn’t bear to think about” som jag har så svårt för. Och när det gäller ren händelseutveckling skiljer sig inte Shirley Jacksons The Haunting… särdeles mycket från den genomsnittliga hemsökta hus-berättelsen.
Det är som sagt dörrar som far igen och en onaturligt kall fläck precis utanför barnkammaren. Den lilla experimentgruppen känner sig till en början till och med lite uttråkade, för vad ska de egentligen hitta på under dagarna – de hade nog förväntat sig något lite mer äventyrligt. De skrattar och skämtar om både paret Dudley och huset som sådant och tycker på det hela taget att de har det rätt trivsamt.
Men då har de inte, som vi läsare, fått följa med i Jacksons olycksbådande, rysligt effektiva och inte minst välskrivna inledning där Hill House betecknas som inte bara organiskt, utan ”not sane”. Genom blott tre meningar skissas ramen för huset som en levande och fullkomligt oberäknelig organism upp och det är alldeles…alldeles underbart. Hill House blir till en ruvande sinnesrubbning, praktiskt taget dräktig med vanvett och ondska.
För samtidigt som huset framställs som en kropp finns det också oroväckande mycket sinne, något som föranleder funderingar på vad som är värst: medveten, men oförklarlig, ondska eller djuriskt instinktiv. Oavsett vilket har Hill House det i mer än generösa proportioner.
Shirley Jacksons styrkor är mångfaldiga (med förbehåller att detta är än så länge det enda alster jag läst av henne. Det kommer att bli fler kan jag försäkra). Till att börja med var det för en Kingofil mycket underhållande att inse hur mycket som varit i Shirely Jackson-säcken innan det hamnade i Stephen King-påsen. I The Haunting… händer det som sagt inte så mycket, ändå tar berättelsen genom de inledande meningarna strupgrepp och klämmer sedan pytonormslikt åt mer och mer så fort man gör ett försök att hämta andan.
Händelseutveckling är istället ersatt med en intrikat beskrivning av gruppdynamiken inom den lilla kretsen, utifrån Elenors perspektiv. Det här gör att vi aldrig kan känna oss riktigt säkra på inför vem de små dissonanser som så småningom inträder för att arbeta sig upp till ett vrålande crescendo egentligen sker. Är Eleanors plötsliga antipatier inför Theodora fullt naturliga eller ren uppvigling från husets sida?
Möjligen skulle man kunna klaga på att det egentligen bara är Eleanor som blir riktigt nyanserad som karaktär, men det här blir ju trots allt hennes berättelse. Och den invändningen vägs i alla fall för min del upp med råge av introduktionen av de mer humoristiskt betonade Mrs. Montague och hennes hundlike följeslagare Arthur. Dessutom gillade jag skarpt att Jacksons rent geografiska beskrivningar är tillräckligt vaga för att kunna placera historien både i England och USA.
Till detta kommer ett språk som alternerar mellan att frammana känslor av fullständig trygghet och bråddjupt tvivel på de egna sinnena, på ett sätt som är inget mindre än briljant.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jag gillar s.k haunted house historier och har naturligtvis läst denna. Den är bra och är lite klurig men den blev aldrig riktigt spännande. Den kanske var för välskriven för det 😉
Där ser man, jag tyckte den var mycket spännande. Men den var välskriven också.