The HauntingDr. Markway försöker göra sig ett namn som parapsykologisk forskare. Han tycker sig ha kommit på den ultimata kombinationen som ska åstadkomma just det: ett hemsökt hus + ett gäng personer med bevisade parapsykologiska förmågor + vetenskapliga undersökningsmetoder = vetenskaplig cred.

Det hade möjligen kunnat gå bra om det inte hade varit för att han valde just Hill House, ett hus som är så hemsökt, så ”not sane”, att ingen kan komma därifrån med ett friskt sinnelag. Till en början är dock Markway mer än nöjd, hans assistentgäster är vackra, unga kvinnor och redan första natten tycks huset ha bestämt sig för att försöka skilja det lilla gänget åt. Markway och Luke luras ut ur huset, medan Theo och Eleanor plågas med allehanda ljud utanför sin sovrumsdörr.

Särskilt fäster sig Markway vid Eleanor. Hon har ägnat de senaste elva åren åt att sköta sin allt sjukare mor och pendlar nu från klämkäcka försäkranden om att vistelsen på Hill House är det mest spännande som någonsin hänt till hysteriska sammanbrott över att huset tycks vara ute efter just henne. Och det är klart, klottret på väggen som lyder ”Help Eleanor. Come home”, tycks förstås tala sitt tydliga språk i den riktningen.

Börjar man plumsa ned i skräckfilmsdammen flyter strax The Haunting anno ’63 upp till ytan. En film som på väldigt mångas listor (bland annat Martin Scorseses topp-elva) utnämns till ”absolutely terrifying” och ”one of the most frightening films ever made”. Klart man blir nyfiken. Särskilt efter att jag tog mig samman och läste Shirley Jacksons litterära förlaga från 1959 som hyllats med om möjligt ännu mer smickrande superlativ än filmen.

Och visst är The Haunting odiskutabelt bra. Den uppmärksamme läsaren anar dock kanske ett ”men” i detta. Jacksons bok hade en torr humor som jag uppskattade, av denna märks inte ett spår i The Haunting. Det är i och för sig inte heller något som jag förväntade mig eftersom det är fruktansvärt svårt att skapa en film som är humoristisk och läskig på en och samma gång (Hej, Ti West. Bättre lycka nästa gång, Joss Whedon).

Filmen har också slimmat ned antalet karaktärer men klarar trots detta inte riktigt av att göra dynamiken mellan dem helt trovärdig kan jag tycka. Julie Harris Eleanor blir för labil för snabbt, även om det i och för sig också kan handla det om att hennes hysteri blir mer påtaglig i det visuella mediet. Jag tycker att relationen mellan henne och Claire Blooms Theo blir för ostadig för snabbt, det känns helt enkelt inte som en särskilt trygg vänskap.

Vad regissören Robert Wise, fotografen Davis Boulton, klipparen Ernest Walter och alldeles särskilt scenografen Elliot Scott däremot har lyckats utmärkt med är karaktären Hill House och dess dynamik med övriga gänget. Det är svårt att skapa samma känsla rent visuellt som Shirley Jackson gör så ypperligt på en boksida, men via flitigt användande av grodperspektiv får Ettington Hall (numera Ettington Park Hotel, nästa års semestermål torde därmed vara givet!) ett tillräckligt sinistert uttryck för att det ska funka rent exteriört.

Men det är interiörerna som är helt oöverträffade. Speglar dyker upp där man minst anar det och även här utnyttjas grodperspektivet på ett sådant sätt att de elaborerade innertaken långsamt tycks sänka sig ned och krossa husets olycksaliga invånare. I en helvetisk blandning av bland annat rokoko och victoriana lyfter Elliot Scott fram det där plottriga överdådet som för min del klart och tydligt signalerar ”vansinne” (titta bara på Kölnerdomen). Allt eftersom The Haunting fortskrider går känslan från ”trångt”, via ”instängt”, till hejdundrande och skriande ”klaustrofobi”.

Till det läggs sedan ett konsekvent utnyttjande av det effektiva i att aldrig visa det hemska. Däremot ges det hemska gott om utrymme att låta så det räcker och genom kväljningsframkallande vinkel- och perspektivarbete understryks en stämning av att precis vad som helst kan hända.

Dessutom lyckas Wise få till ett par riktigt fina jump scares, något som man inte är allt för bortskämd med nu för tiden känns det som. Tyvärr innebär en av dessa en rejäl logisk lucka i själva berättelsen, vilket är en anledning till att medan jag kan se att The Haunting är läskig så kan jag inte riktigt känna det. För det var helt enkelt omständigheterna för just den här titten lite för trygga och välbekanta. I detta påminner The Haunting en hel del om min upplevelse av Night of the Demon – otvetydigt bra och välgjorda filmer men som för min del tyvärr inte gräver sig in i solar plexus.

The Haunting tycks inte vara en film som det lönar sig att bli skrämd av i unga år. Gör inte om kollegan Jojjenitos misstag — vänta med The Haunting till mogen ålder!