X8: Sherlock Holmes (1887-1917)

I senaste avsnittet av podden Snacka om film fick jag vara gäst och pratade då bland annat om adaptioner. Sherlock Holmes är en klassisk bokkaraktär som fått otaliga efterföljare i alla möjliga medier.

***

Jag fick ett plötsligt il efter världens bäste detektiv och lyckligtvis fanns den trogna sajten Librivox där för att tillfredsställa min längtan. Ett antal allt för korta timmar senare hade jag avverkat de fyra långnovellerna A Study in Scarlet, The Sign of the Four, The Hound of the Baskervilles och The Valley of Fear samt fyra av de totalt fem novellsamlingarna The Adventures of Sherlock Holmes, The Memoirs of Sherlock Holmes, The Return of Sherlock Holmes och His Last Bow.

Att Sherlock fortfarande i allra högsta grad är en popkulturell ikon bevisas inte minst av den populära och välskrivna TV-serien (2010-2015) från BBC med Benedict Cumberbatch som seriens namne och Martin Freeman som hans trogne men ibland något tjockskallige sidekick doktor John Watson.

För den som ännu inte upplevt Sherlock så att säga i original kan jag inte annat än att varmt rekommendera läkaren Arthur Conan Doyles verk. Särskilt gäller det de tre första långnovellerna och den första novellsamlingen, för när Conan Doyle är som bäst är hans figurer fullödiga, kluriga och spirituella. Historierna är spännande och han skapar inte sällan en riktigt bra stämning med gott om detaljerade miljöskildringar, må de sedan gälla nedgångna Londonkvarter eller ödsliga Dartmoor-hedar.

Som person är Sherlock full av kontraster – han kan boxas med nära nog vem som helst och har ett formidabelt handslag men är samtidigt av naturen lat och föredrar att så länge det är möjligt arbeta från soffan eller fåtöljen på 221 B Baker Street iförd morgonrock. Gärna också röka pipa, cigarr eller cigaretter så till den grad att det ibland råder rena Lützen-dimman i hemmet. Men det är klart att detta beroende är en västanfläkt jämfört med det kokain som han skjuter när han inte har haft något spännande fall på länge. Han lever för de kriminalfall som kan kallas för ”queer”, ”grotesque” eller ”remarkable”, de som polisen antingen inte klarar av eller bedömer som ointressanta. I detta syfte har han skaffat sig tillräckligt med kunskaper och metodologi för att lösa de klurigaste fall men inte ett faktum utöver det. Som han säger till den misstroende Watson som försöker förklara solsystemets upplägg för sin vän: ”You say that we go round the sun. If we went round the moon it would not make a pennyworth of difference to me or to my work.”

Det som slog mig vid den här genomläsningen (förutom att verken fortfarande är högst avnjutningsbara) var i hur hög utsträckning Sherlocks metoder förebådar den kriminalteknik som vi alla blivit så bekanta med tack vare högvis med deckare och serier som CSI. Han beklagar sig gärna över klantiga poliser som ”kontaminerar” brottsplatsen med sina kängor och noterar så väl hjulspår som cigarettfimpar eller cigarraska.  Allra första gången John Watson stöter på den egendomlige mannen är han glad som ett barn över det faktum att han äntligen listat ut en kemisk metod för att avgöra om en brun fläck är blod eller bara en brun fläck.

Och vilken detektiv skulle kunna ha en bättre sidekick än denne John Watson? Inte nog med att han aldrig har några problem med att lämna över sin läkarpraktik och sina patienter till kollegor när Sherlock kallar, han är alltid lika lättimponerad av sin väns förmågor. Till och med i de senare novellerna, när man skulle kunna tänka sig att han i alla fall under årens lopp borde ha vant sig vid Sherlocks tankeverksamhet, utropar han inte sällan ”How on earth do you know that?!”.

Men det är kanske inte John Watson vi ska lasta för detta, utan författaren själv. För min del blev det nämligen rätt uppenbart att Conan Doyle brände sitt allra bästa krut på de två första långnovellerna och den första novellsamlingen, The Adventures of Sherlock Holmes. Av de tolv novellerna är nio bland Conan Doyles mest kända verk, exempelvis ”A Scandal in Bohemia”, ”The Adventure of the Red-Headed League”, ”The Five Orange Pips” och ”The Adventure of the Speckled Band”.

Efter den massiva insatsen tycker jag att det kan skönjas en viss upprepning och eftersom Conan Doyle redan i novellsamling nummer två tar livet av sin Sherlock kan man tänka sig att han själv lessnat på att hitta på nya och spännande kriminalfall. Mängden dokument som försvinner eller hemliga språk, koder och chiffer som måste knäckas är förvånansvärd, detsamma gäller alla de hemliga sällskap (mormoner, KKK, maffian, generella gangsters) som gärna opererar i nuvarande eller forna kolonier men vars ondskefulla armar når ända till den trygga England. Att förmodat döda offer eller försvunna gärningsmän gömmer sig på brottsplatsen blir nämast legio. I novellen ”His Last Bow” gör författaren sin ”bit” för krigsinsatsen genom att låta Sherlock bli Englands mest formidable spion men särskilt mycket detektivande innehåller berättelsen ärligt talat inte.

Mycket lite av det jag plöjde är genuint dåligt men ska man ta del av det allra bästa Conan Doyle och Sherlock har att erbjuda skulle jag först och främst rekommendera A Study in Scarlet, The Hound of the Baskervilles och The Adventures of Sherlock Holmes. Unna dig själv att slå dig ned i en väl inrökt fåtölj på 221 B Baker Street och tjuvlyssna på briljanta slutledningar, fiolspel samt Watson och kommisarie Lestrades ständiga överraskningar.

Till hjälp med tjuvlyssnandet finns följande inläsningar. Det mesta mycket bra, men ett par…mindre bra.

A Study in Scarlet (1887)

The Sign of the Four (1890)

The Adventures of Sherlock Holmes (1891-1892)

The Memoirs of Sherlock Holmes (1892-1893)

The Hound of the Baskervilles (1901-1902)

The Return of Sherlock Holmes (1903-1904)

The Valley of Fear (1914-1915)

His Last Bow (1908-1917)

Annons