Dracula 1979Lucy Seward är en ung och modern kvinna som har fullt upp. När hon inte hjälper till på faderns sinnesjukhus kurtiseras hon ivrigt av den unge advokaten Jonathan Harker. Däremellan ska hon också sköta om sin sjukliga väninna Mina van Helsing som är på besök.

Men saker och ting händer i den lilla kuststaden Whitby. Dels förliser skeppet Demeter i en svår storm (loggbokens sista notering? ”Nosferatu”…), dels anländer en greve Dracula som genom Jonathans försorg köpt godset Carfax Abbey. På en middagsbjudning hemma hos Dr. Seward visar sig den unge och stilige greven också ha vissa medicinska kunskaper när han hypnotiserar en svimfärdig Mina. Han uppvisar dessutom icke föraktliga förförarmanér gentemot den frisinnade Lucy (till Jonathans förtret).

Jonathan ser snabbt till att försäkra Lucy om hans kärlek med en romantisk kvällspromenad (vilken ackompanjeras av ylande vargar) men medan hon är borta får Mina oväntat besök. Och han är sugen på något helt annat än Gevaliakaffe…

Snart är det alltså dags att begrava den stackars Mina medan den charmerande greven siktar in sig på nästa byte. Lucy är inte nödbedd när en middagsinbjudan anländer och snart har Dracula fått henne att totalt glömma bort den prudentligt bilglasögonutrustade fästmannen. Men Minas far har nu blivit underrättad om dotterns bortgång och snart anländer Abraham van Helsing till Whitby.

I likhet med Tod Brownings film från 1931 med Béla Lugosi i huvudrollen baseras handlingen i denna Dracula-version inte på Bram Stokers bok utan på en pjäsadaption från 20-talet. Den spelades med stor framgång på Broadway under 70-talet och hade Frank Langella i rollen som den fördömde greven.

Samme Langella axlar slängkappan i filmen och utgör tillsammans med Donald Pleasences Dr. Seward och Laurence Oliviers van Helsing en imponerande rollista. Till skillnad från 30-talsversionen är handlingen förlagd något senare, här snackar vi edwardiansk snarare än victoriansk era. Lucy och Mina har inte bara fått annorlunda kopplingar till filmens manliga rollfigurer utan har som synes också bytt plats med varandra.

Men någon storlagen Dracula-version blir detta aldrig, trots rollistan och fina miljöer. Det tycks inte ens hjälpa att kompositören heter John Williams och regissören John Badham.

Effekter
Mycket varierande får jag säga. De som bygger på hederlig make up är riktigt snygga men de olika fladdermössen är i flygande skick inte avsevärt mycket bättre än de som förekom 1931. Ska man bara se dem hängade är det dock riktiga fladdermöss som filmas, vilket väl får ses som ett fall framåt. Draculas väggklättrande är inte heller något som får mig att sitta rakare upp i soffan.

Om jag under den här rubriken även får ta upp filmens miljöer (hmm, låt mig se… Ja, det får jag; my blog, my rules) funkar de generellt mycket bra tack vare att man lagt sig vinn om att framförallt hitta suggestiva byggnader. Carfax Abbey tronar över landskapet som en hukande gam och matte-målningarna skapar en rätt häftig interiör. Färgschemat är generellt mycket urvattnat, hela tiden på gränsen till svart-vitt.

Coolhet
Frank Langella har onekligen en viss närvaro och känns som en förhållandevis ung greve Dracula. Men särskilt cool vet jag aldrig om han blir.

Vampyrtyp
Dracula framställs i och för sig som lite halvtragiskt fördömd, men är fortfarande en klassisk monstervampyr. Han har inga som helst samvetsbetänkligheter att kalasa på unga möers blod men man skulle möjligen kunna ifrågasätta hans fokus på just Mina och Lucy. Uppenbarligen räcker deras blod för att han ska hålla sig mätt och nöjd under sin Englandsvistelse.

Offret
Jag blir lite konfunderad över hur manusförfattarna tänkte när de skapade Lucys roll. Inledningsvis får hon nämligen vara närmast en suffragettkvinna och är från början inte särskilt vördsam mot greven. Ok, så hon har en egen vilja och är inte rädd för att uttrycka den. Jag antar att det är denna vilja som också ska komma till uttryck när hon besöker Dracula och är så framfusig att hon uttryckligen säger att hon finner natten ”exciting”. Men resultatet av denna framfusighet blir ändå bara att hon förvandlas till vampyrens lilla blod- och kärleksslav i betydligt högre utsträckning än exempelvis Mina Murray i Stokers original. I don’t get it…

Penetrationen
Den största förändringen jämfört med originalet och även 30-talsversionen ligger sannolikt i betoningen på historiens romantiska inslag. Mycket uppmärksamhet ges nämligen åt Lucys relation med Dracula. Dels den känslomässiga, där hon får tycka synd om honom när han beklagar sig över att vara den siste av sin art och ätt och vara så influerad av honom att hon till och med försöker låtsas vara sitt vanliga jag inför Jonathan för att få honom att avslöja planerna mot sin nya älskare. Innan hon försöker sätta gaddarna i halsen på honom förstås. Dels den fysiska där filmen fläskar på med en ganska lång och psykedelisk ”sex”scen i vilken Lucy och Dracula spinner loss mot en bakgrund av färgat ljus och fladdermuskuggor.

Religionen
En snygg detalj är parallelliseringen mellan Draculas odöda tillstånd och kristendomens tro på återuppståndelse. Renfields skrikande uppenbarelse (”My master promised me life!”) på Sewards mentalsjukhus övergår till Minas begravning där prästen precis nått fram till den välkända frasen ”I am the resurrection and the life”. När det är dags att sexa loss försäkrar också Dracula Lucy att hon är ”flesh of my flesh”.

star_full 2

Annonser