FilmspanarnaNatt. Ännu ett av dessa fruktbara filmspanarteman där möjligheterna till och med är fler än Meryl Streeps Oscarsnomineringar. Jag och finkulturelle kollegan Filmitch bestämde dock gemensamt att passa på att annektera temat för att kunna klämma in ytterligare en Shakespeare-adaption. Två uppenbara möjligheter förelåg: Twelfth Night och A Midsummer Night’s Dream. Vi valde det senare alternativet, i en skådespelarmässigt stjärnspäckad version från 1999, inte bara på grund av att titeln innehöll dagens nyckelord utan också för att huvuddelen av historien utspelar sig under en enda drömsk natt. Mer Shakespeare till folket!

***

A Midsummer Nights DreamOk, är ni beredda, för här gäller det att hänga med! Hertig Theseus av Athen älskar den sköna amazonen Hippolyta och står i begrepp att gifta sig med henne. Men innan det kan ske blir han uppsökt av herremannen Egeus som vill tvinga sin dotter Hermia att gifta sig med Demitrius samtidigt som Hermia är betydligt mer intresserad av Lysander. Å andra sidan är den unga Helena beredd att ge vad som helst för att Demitrius ska åtrå henne på samma sätt som Hermia. Av olika anledningar befinner sig dessutom alla ungdomarna en natt vilse ute i skogen som omger Athen.

Dags för älvorna att göra entré och de är inte mindre kärlekskranka de. Kung Oberon önskar ha drottning Titania vid sin sida men kräver samtidigt att hon ska ge honom en av sina tjänare, en liten pojke som hon inte alls vill skiljas från. För att få Titania dit han vill uppdrar Oberon åt sin tjänare Puck att hämta ett kärleksserum som gör att mottagaren blir blixtförälskad i den förste som hen lägger ögonen på efter en förtrollad sömn. Om Titania blir kär i ett djur borde det vara så pinsamt att hon ger Oberon det han vill ha. Och när Oberon och Puck ändå håller på och låtsas vara kärleksgudar kan de ju lika gärna passa på att leka lite med de fyra ungdomarna också…

Återigen en lättsam komedi i samma anda som Much Ado… Ingen dör och alla får varandra på slutet (kom igen, det är ju knappast någon spoiler i det här läget…). Men som titeln antyder är A Midsummer… avsevärt mer drömsk och flyktig. Istället för att relationsproblem uppstår tack vare mänsklig försåt, illvilja och avundsjuka är det här ”bara” älvornas inblandning som rör till det för våra ungdomar (och Titania). Å andra sidan skulle ju inte allt ha ordnat sig till det bästa utan deras långa näsor i blöt. Jag undrar om de grekiska inslagen är ett sätt från Shakespeares sida att antyda att kärleken behandlar människorna på samma sätt som de gamla hellenska gudarna: som lättmanipulerade och stundtals rätt underhållande leksaker. Samtidigt finns som sagt älvorna på plats, utan vilka inget skulle ha hänt överhuvudtaget.

Stycket är otvetydigt charmigt, inte minst i denna sena 90-talsversion, vilken dessutom (i likhet med många andra Shakespeare-filmatiseringar) innehåller en rollista lika lång som flickornas välplacerade och därmed bröstdöljande hårmanar. Som vanligt när man trycker in så pass många skådisar i en och samma Shakespeare-film där den elisabetanska dialogen behållits finns det de som fixar biffen och de som kanske borde ha förblivit vegetarianer.

På vegetarian-sidan hittar vi först som sist Calista Flockhart och Christian Bale som Helena och Demetrius. Bale är stel och Flockhart kanske lite för modernt Ally McBeal-vimsig trots att handlingen förflyttats till något slags imaginärt 1800-tal. Å andra sidan tycker jag nog att de vägs upp av exempelvis Rupert Everett som Oberon, Michelle Pfeiffer som Titania och allas vår Hunger Games-favorit Stanley Tucci som Puck.

Pjäsens drömska atmosfär understryks dels av blandningen mellan grekiska namn, ett otvetydigt toscanskt landskap samt ”moderna” påfund som cyklar och frånvaro av turnyr, dels av att älvornas skogliga territorium där en stor del av handlingen utspelar sig helt klart är en uppbyggd scen (lokaliserad i inget mindre än Cinecittà, minsann).

Filmen är alltså helt ok som adaption, en trevlig bagatell. Däremot har jag svårt att bli ordentligt engagerad i själva berättelsen eller vad man nu ska kalla den. Särskilt som den fortsätter i ungefär en halvtimme till efter att våra kärlekspar fått varandra eftersom det då är dags för den alltid lika populära pjäsen-i-pjäsen. Det känns helt enkelt som ett ganska onödig påhäng som dessutom inte försatte mig i samma humoristiska extas som filmpubliken.

Vad som också känns knepigt är att det lyckliga slutet (eller lyckliga sluten om man nu vill räkna varje kärlekspar som ett slut för sig) fortfarande bygger på Pucks kärleksserum. Både Titania och Demetrius blir alltså i någon mening tvingade att älska Oberon respektive Helena, en känsla som man särskilt hos Demetrius kan undra om den överhuvudtaget fanns i hans hjärta.

Men som Puck avslutar det hela: “If we shadows has offended/Think but this (and all is mended)/That you have but slumbered here/While these Visions did appear”. Man kanske inte kräva allt för mycket av en dröm?

star_full 2star_full 2star_half_full

Vilka nattliga eskapader har de andra filmspanarna hittat på? Ja, Filmitch val har jag ju redan avslöjat. Fy på mig…
Fiffis filmtajm
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Absurd Cinema
Har du inte sett den? (blogg)

Annonser