Revolutionary Road bookNär Sam Mendes besökte förorten 2008 var det inte första gången – få lär ha missat hans nästan 20 år äldre American Beauty. Men den här gången var det inte Alan Balls svidande humorpenna som stod för manus, utan boken Revolutionary Road från 1961 av amerikanen Richard Yates.

Som adaption betraktat är filmen boken relativt trogen, i vanlig ordning har händelseförloppet komprimerats och ett par karaktärer fått stryka på foten, men i allt väsentligt är det Yates historia som spelas upp av Kate Winslet och Leonardo DiCaprio.

De är April och Frank Wheeler, det till synes perfekta förortsparet med två barn. Ungdomliga, kulturella, spirituella, rökandes och groggandes. April är hemmafru medan Frank pendlar till New York för jobbet på Knox Business Machines. Kanske inte det häftigaste jobbet i världen, men det sätter mat på bordet. Men eftersom detta är amerikansk 50-tals-förort är den perfekta ytan förstås bara en chimär.

Både April och Frank, men var och en på sitt håll och utan att kunna prata om det, håller på att förgås i den kvävande tomheten. Ingen av dem känner sig levande, de är avstängda, nedsövda av tidsandans ytlighet och vet inte hur de ska ta sig ur fångenskapen. De hanterar situationen genom att med svidande elakheter gräla på varandra och långsamt förtvina. Minnen från lyckligare dagar i New York när de träffades och kunde ha långa samtal om livets mening är nu för tiden mer ett hån än något annat.

Så får April en snilleblixt – de behöver faktiskt inte förtvina i förorten! Hur vore det om de tog sitt pick och pack och drog till Paris? Hon skulle kunna få ett jobb som är mer välbetalt än det Frank har nu och han skulle kunna få tid till att försöka lista ut vad det är han vill göra med sitt liv. Hennes diagnos av problemet är nämligen att hennes make på grund av parets oväntade graviditet allt för hastigt tvingats in i vuxenlivets fålla. Till en början är Frank med på noterna och i Paris-drömmarnas skyddande bubbla får de tillbaka något av den gamla gnistan. But it’s not to last. Surprise, surprise…

Revolutionary RoadNej, särskilt humoristisk är det synd att kalla varken Richard Yates bok eller Sam Mendes film. Däremot är bägge produkterna både bra och intressanta, där jag upplever att den litterära förlagan ger en extra psykologisk dimension som helt klart förhöjer filmen. Första gången jag såg Revolutionary Road var jag nämligen måttligt imponerad. Det var ju helt uppenbart att April och Franks lilla utbrytningsförsök skulle misslyckas och jag tyckte att Mendes mest hade gjort en 50-talsremake på American Beauty.

Men andra gången gillt och med boken i ryggen tycker jag att jag har lättare att uppskatta filmens kvaliteter. Särskilt gäller det förstås i det närmaste alla skådespelarprestationerna. Både Kate och Leo gör mig fullkomligt andlös, speciellt i början när de så ihärdigt kämpar att upprätthålla någon slags fasad men där desperationen och förtvivlan när som helst kan bryta igenom. Kates April sätter sig tillrätta i hjärterötterna men jag tycker också att Leo gör en utmärkt rolltolkning som till viss påminner om en nedtonad Jordan Belfort.

Med subtila grimaser och ögonkast lyckas han nämligen frammana bilden av en man som i grund och botten är något av en självgod skitstövel. Ju mer jag tänker på det desto mer kommer jag nämligen fram till att Frank Wheeler inte alls är något förortens tragiska offer. Han är uppfylld av en föreställning om vad en Riktig Man är och i den föreställningen ingår inte att lämna ifrån sig kontrollen på ett sådant sätt som Paris-livet skulle innebära.

Men även birollerna är superbt castade, från Kathy Bates pladdrande mäklare till Michael Shannons plågade son via Kathryn Hahns i hemlighet försmådda hemmafru.

Utseendemässigt tycker jag mig känna igen stråk från American Beauty (symmetri och centrering), men utförda av en Mendes som mognat ytterligare i sitt bildspråk. Borta är det mättade och murriga färgschemat, ersatt av urvattnat beige och bleka pasteller. Däremot blir återkomsten för Thomas Newman på musiksidan lite för välbekant, ibland är det på nypet att Lemony Snicket-vibbarna kan motas undan.

Till skillnad från American Beauty vann Revolutionary Road helt klart på en omtitt men en stor del av den förtjänsten ska nog ändå läggas vid Richard Yates fötter. En bekantskap som jag absolut kan rekommendera.

Revolutionary Road (1961)
star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Revolutionary Road (2008)
star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser