Det får väl ses som ett kvalitetstecken att Sam Mendes debutfilm American Beauty fortfarande vid en omtitt skapade ett så pass hetsigt meningsutbyte mellan mig och maken att det var ett bra tag sedan vi var så nära ett reellt gräl. Förhoppningsvis inte riktigt lika kaustiskt svidande och nedbrytande som de mellan Kevin Spacey och Anette Benings Lester och Carol Burnham, men ändå…
Lester och Carol är i tidiga fyrtioårstagen och bor i ett snyggt hus i en snygg förort. Dottern Jane är tonåring och har därmed blivit så pass gammal att paret utan större problem skulle kunna hinna med att leva livets glada dagar vid sidan av jobb. Men livet är inte alls särskilt glatt för varken Lester eller Carol. Den enda skillnaden är att medan Lester har resignerat och mer eller mindre sover sig genom dagen har Carol gett sig den på att ingen för en sekund minsann ska ana något annat än ett perfekt familjeliv med ordentligt lagade middagar vid matsalsbordet.
Men när Lester stöter på nyinflyttade grannkillen Ricky minns han (med benäget bistånd av Rickys majja) att det perfekta livet inte alls står att finna i familjens trygga famn utan när han själv var tonåring. Minimalt med ansvar för någon annan än sig själv och ett jobb han kunde sköta med vänsterhanden vilket gav honom möjlighet att fokusera på livets väsentligheter: ”It was great. All I did was party and get laid”.
Att sakna känslan av att ha hela livet, fullt av möjligheter, framför sig må väl vara hänt men Lester tacklar problemet genom att personifiera den Manliga Medelålderskrisen. Han börjar träna (för att kunna impa på Janes heta kompis Angela), gör uppror mot både Carol och arbetsgivare samt köper den där muskelbilen som han aldrig hade råd med när han var 17.
Nå, vad var det då som orsakade det där hetsiga meningsutbytet (för det är ni väl alla outsägligt nyfikna på vid det här laget, eller hur)? Vi hade bägge sett American Beauty när den gick på bio och medan jag aldrig blev riktigt lika förälskad i den som ”alla” andra mindes jag den som rätt ok. Nu blev känslan en annan och jag skyller på Martin Scorsese. Eller Leonardo DiCaprio. Eller Jordan Belfort, välj själva… Jag fick nämligen samma provocerande intryck av Lester som av Jordan Belfort och hans pillerknaprande polare i The Wolf of Wall Street.
Dels tyckte jag redan då och tyckte även den här gången att American Beauty är orättvis mot karaktären Carol. Som jag upplever det framställs hon som slavdrivaren, fångvaktaren, den som i alla år förtryckt Lester med sina sarkasmer och sin fixering vid yta och prylar. Hennes egen desperation över familje- och karriärsituationen blir inte så mycket något att beklaga, som att hånskratta lite åt. Rätt åt den subban…
Dels blev det vid den här omtitten så uppenbart att Lester bara kan genomföra sitt lilla uppror eftersom han har en familj att falla tillbaka på. Det är inte alla förunnat att kunna börja vända burgare istället för ett mer välbetalt jobb. Hans strävan efter ”the least possible amount of responsibility” kan ju bara uppnås genom att han totalt abdikerar från sin roll som både make och far.
Och problemet är att jag får intrycket av att publiken, precis som i The Wolf of Wall Street, ska skratta med, inte åt, Lesters regression. Nicka förstående över hans suktande efter att få sätta på sextonåriga Angela. Alan Balls manus har gett honom alla de bästa iakttagelserna, de bästa returerna, i utbytena med både Carol och andra runt omkring honom. Till skillnad från Carol lockas vi med humor att tycka att den där Lester ändå är en rätt skön snubbe.
Men det är som sagt mitt intryck av filmen och min läsning av den. Som jag nämnde ovan fick jag rätt omedelbart insikt om att det inte kanske är en tolkning som delas av alla tittare.
Och i likhet med The Wolf of Wall Street måste jag förstås dessutom tillstå att American Beauty är en välgjord film om en mindre trevlig karaktär. Sam Mendes gillar att arrangera sina bilder symmetriskt, där hans personer gärna centreras i en hemmiljö som ser både vulgär och naken ut på en och samma gång. Ett genomgående tema är de allestädes närvarande blodröda rosorna. Thomas Newmans score är nu, år 2014, möjligen allt för välbekant men jag minns att det 1999 var något helt nytt. Alan Balls manus är slagfärdigt och historien om Lesters mentala resa välkomponerad om än en smula övertydlig. Däremot kan man fråga sig exakt vad Rickys monolog kring världens skönhet och Lesters avslutande ord egentligen ska betyda. En carpe diem-rip off?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jag såg den på GBG filmfestival när den kom. Helt utsåld, långt innan. Men lyckades köpa biljetter av nån som hade gjort dubbelköp, skulle se den nån annan dag eller så. Då var det en riktigt häftig upplevelse. Filmen kändes fräsch, ny, rolig. Efter att ha sett filmen igen tycker jag allt mindre och mindre om den. Kall, osympatisk med en del glapp i logiken. Skulle idag ge den en trea, varken mer eller mindre.
Jag ger den lika högt betyg idag, kanske för att temat är tidlöst och Kevin S alltid levererar. En av nittiotalets bästa filmer.
@David: Riktigt så hård kunde jag inte vara, men visst har den tappat lite av sin lyster. Och jag hängde nog inte riktigt med på hajpen ens när det begav sig, jag blev så besviken över att det när allt kom omkring ”bara” var en vanlig förortsångestfilm.
@Magnus: Härligt att den har kunnat hålla den kvaliteten för dig! Sådana filmer är man inte allt för bortskämd med. Så då vet vi din förstaplacering när vi kommer fram till tio-i-topp för ’99 😉
SPOILERALERT
Var ett tag sedan jag såg filmen jag gillade den vid återtitten. Minns att det var en del dråpliga scener men på det hela är det en ganska skön film.
Min tanke var och är i dessa sammanhang: Om man nu vantrivs i sitt äktenskap man som kvinna – det finns ingen kärlek kvar bara missunnsamhet varför skiljer man sig inte något som numera är lätt?
Fann en av de sista scenerna när mannen blivit skjuten och frun kastar sig över hans kavajer – för att känna hans doft? mycket gripande. Fin musik var det också.
Jag anar här att maken hejade på Lester? Brukar undvika filmdiskussioner hemma då jag är gift med en som slår självaste Bildt på fingrarna när det gäller argumentationsteknik 😉
Maken här! Som jag minns det bottnade oenigheten i att Sofia ansåg att Lester framställdes som ett manligt ideal, en skön kille som inser att livet är för kort för att inte utnyttjas till fullo och således börjar stöta hej vilt på dotterns kompis. Jag ansåg dock inte Lester vara ett ideal någonstans och tyckte heller inte filmen framställde honom som något sådant. I mina ögon framställdes han snarare som patetisk, löjeväckande och pinsam. Därav vårt stora gräl 🙂
@Filmitch: Jag ser det som att Carols behov av en snygg fasad inte tillåter en skilsmässa. Hon vill inte skilja sig, Lester orkar inte. Du har ju fått svar i nästa kommentar, men jag kan bara intyga att det snarare handlade om hur filmen framställde Lester än att någon av oss hejade på honom. Jag borde undvika diskussioner eftersom jag befinner mig i ungefär samma läge som du men jag lär mig aldrig 😉
@Dogdaydesign: Äntligen! Välkommen make till kommentarfältet 🙂 Jag instämmer i ditt minne, vi var inte eniga om hur filmen framställde Lester — sanktioneras hans beteende eller inte?
Vekryggad som jag är 😉 tar jag inte ställning utan säger att det kanske var som så att de två förtjänade varandra ?
Jag kan tycka att filmen till en början visar Lester som en skön snubbe men ju längre berättelsen skrider desto mer ohållbar blir hans situation. Säger han inte något i stil med ”Vad håller jag på med” mot slutet av filmen. Skulle man inte säga att han når insikt och hans handlingar leder på sätt och vis till hans död. Mao ni har båda rätt – jag sa att jag var vekryggad 😉
@Filmitch: Nej, nej, du är diplomatisk 😉 Jag håller med om att Lester kommer till någon slags insikt men för min del är det too little, too late.