American BeautyDet får väl ses som ett kvalitetstecken att Sam Mendes debutfilm American Beauty fortfarande vid en omtitt skapade ett så pass hetsigt meningsutbyte mellan mig och maken att det var ett bra tag sedan vi var så nära ett reellt gräl. Förhoppningsvis inte riktigt lika kaustiskt svidande och nedbrytande som de mellan Kevin Spacey och Anette Benings Lester och Carol Burnham, men ändå…

Lester och Carol är i tidiga fyrtioårstagen och bor i ett snyggt hus i en snygg förort. Dottern Jane är tonåring och har därmed blivit så pass gammal att paret utan större problem skulle kunna hinna med att leva livets glada dagar vid sidan av jobb. Men livet är inte alls särskilt glatt för varken Lester eller Carol. Den enda skillnaden är att medan Lester har resignerat och mer eller mindre sover sig genom dagen har Carol gett sig den på att ingen för en sekund minsann ska ana något annat än ett perfekt familjeliv med ordentligt lagade middagar vid matsalsbordet.

Men när Lester stöter på nyinflyttade grannkillen Ricky minns han (med benäget bistånd av Rickys majja) att det perfekta livet inte alls står att finna i familjens trygga famn utan när han själv var tonåring. Minimalt med ansvar för någon annan än sig själv och ett jobb han kunde sköta med vänsterhanden vilket gav honom möjlighet att fokusera på livets väsentligheter: ”It was great. All I did was party and get laid”.

Att sakna känslan av att ha hela livet, fullt av möjligheter, framför sig må väl vara hänt men Lester tacklar problemet genom att personifiera den Manliga Medelålderskrisen. Han börjar träna (för att kunna impa på Janes heta kompis Angela), gör uppror mot både Carol och arbetsgivare samt köper den där muskelbilen som han aldrig hade råd med när han var 17.

Nå, vad var det då som orsakade det där hetsiga meningsutbytet (för det är ni väl alla outsägligt nyfikna på vid det här laget, eller hur)? Vi hade bägge sett American Beauty när den gick på bio och medan jag aldrig blev riktigt lika förälskad i den som ”alla” andra mindes jag den som rätt ok. Nu blev känslan en annan och jag skyller på Martin Scorsese. Eller Leonardo DiCaprio. Eller Jordan Belfort, välj själva… Jag fick nämligen samma provocerande intryck av Lester som av Jordan Belfort och hans pillerknaprande polare i The Wolf of Wall Street.

Dels tyckte jag redan då och tyckte även den här gången att American Beauty är orättvis mot karaktären Carol. Som jag upplever det framställs hon som slavdrivaren, fångvaktaren, den som i alla år förtryckt Lester med sina sarkasmer och sin fixering vid yta och prylar. Hennes egen desperation över familje- och karriärsituationen blir inte så mycket något att beklaga, som att hånskratta lite åt. Rätt åt den subban…

Dels blev det vid den här omtitten så uppenbart att Lester bara kan genomföra sitt lilla uppror eftersom han har en familj att falla tillbaka på. Det är inte alla förunnat att kunna börja vända burgare istället för ett mer välbetalt jobb. Hans strävan efter ”the least possible amount of responsibility” kan ju bara uppnås genom att han totalt abdikerar från sin roll som både make och far.

Och problemet är att jag får intrycket av att publiken, precis som i The Wolf of Wall Street, ska skratta med, inte åt, Lesters regression. Nicka förstående över hans suktande efter att få sätta på sextonåriga Angela. Alan Balls manus har gett honom alla de bästa iakttagelserna, de bästa returerna, i utbytena med både Carol och andra runt omkring honom. Till skillnad från Carol lockas vi med humor att tycka att den där Lester ändå är en rätt skön snubbe.

Men det är som sagt mitt intryck av filmen och min läsning av den. Som jag nämnde ovan fick jag rätt omedelbart insikt om att det inte kanske är en tolkning som delas av alla tittare.

Och i likhet med The Wolf of Wall Street måste jag förstås dessutom tillstå att American Beauty är en välgjord film om en mindre trevlig karaktär. Sam Mendes gillar att arrangera sina bilder symmetriskt, där hans personer gärna centreras i en hemmiljö som ser både vulgär och naken ut på en och samma gång. Ett genomgående tema är de allestädes närvarande blodröda rosorna. Thomas Newmans score är nu, år 2014, möjligen allt för välbekant men jag minns att det 1999 var något helt nytt. Alan Balls manus är slagfärdigt och historien om Lesters mentala resa välkomponerad om än en smula övertydlig. Däremot kan man fråga sig exakt vad Rickys monolog kring världens skönhet och Lesters avslutande ord egentligen ska betyda. En carpe diem-rip off?

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser