Richard Matheson: Collected Stories I-III (2003)

Konsumerar man tillräckligt mycket populärkultur inom fantastikgenren kommer man oundvikligen att förr eller senare stöta på namnet Richard Matheson. Inte sällan inser man när man börjar göra lite research att man stött på hans alster flera gånger tidigare, man visste bara inte om det. Han fungerar ungefär som Philip K. Dick, vars längre eller kortare noveller också fått tjäna som “inspiration” till mer eller mindre fantasifulla adaptioner.

Mathesons allmänt mest kända verk torde vara I Am Legend (sorry, Will Smith var faktiskt inte först), men har lämnat ifrån sig vitt skilda produktioner, allt från svartvita klassiker som The Incredible Shrinking Man till moderniteter som Duel. Han var under en period också flitigt anlitad som manusförfattare och har bidragit till såväl Star Trek: The Original Series som The Twilight Zone och Amazing Stories.

Efter att ha gått och sugit på det ett bra tag gjorde jag slag i saken och grottade ned mig i utgåvan Collected stories som trots sina tre volymer och nästan 1200 sidor ändå inte innehåller alla Mathesons noveller. För att inte tala om fullängdsböcker och originalmanuskript.

Men det är synd att klaga, för det är en rejält underhållande läsupplevelse som volymerna bjuder på. En liten besvikelse var förstås att det jag trodde var tre olika förord av mästaren själv visade sig vara ett och samma, där en lat redaktör (named and shamed: Stanley Winter!) bara gjort copy-paste i volymerna två och tre. Å andra sidan åtföljs nära nog varenda novell av ett kort stycke från Matheson — mumma!

Men bortsett från denna inledande besvikelse levererar förstås förordet en hel del godbitar när Matheson försöker beskriva de bärande linjerna i sitt eget författarskap. Eller snarare, linjen, eftersom han snabbt konstaterar att allt som han skrivit på ett eller annat sätt behandlar isolerade individer som försöker överleva i en i allt väsentligt hotfull värld. Det här övergripande perspektivet förklarar också kanske varför författarens barn döpte honom till Mr. Paranoia. Det är helt enkelt mycket misstankar och nojjor som grasserar i huvudena på Mathesons olika karaktärer.

Men det finns också andra gemensamma element. Det blir exempelvis tydligt varför Matheson blev TV-mediets lilla älskling — han älskar att lägga in större eller mindre överraskande vändningar, gärna precis i novellens avslutande mening. En klassiker i sammanhanget torde exempelvis vara “That one. Third from the sun” i novellen “Third from the sun” från 1950.

Inflytandet på senare och kanske mer välkända författare som Stephen King märks också i det att Matheson är en mästare på att bygga stämning och spänning. Han vrider den berömda fjädern tills man tror att den inte orkar mer och det gör den heller inte — berättaren når inte sällan sitt bistra öde i form av ond, bråd död, eller vansinne.

Genremässigt är det en rätt härlig blandning mellan sci-fi, thriller och skräck och novellerna som främst sticker ut är föga förvånande oftast hans mest kända. “Nightmare at 20,000 feet” är kanske inte så läskig, men rolig för att den är så välbekant. Överhuvudtaget var det trevligt att upptäcka att Matheson också kan vara rejält humoristisk när han sätter den sidan till. “The creeping terror” från 1959 som högst vetenskapligt beskriver fenomenet The Los Angeles movement (LA sprider sig som ett mögel över hela USA med resultatet att alla vill äga en bil och gå på bio) var hysteriskt rolig. Mer underfundig var “Mantage” där en förflugen önskan leder till att hela livet plötsligt upplevs som ett montage istället för i realtid.

Själv fastnade jag redan för den inledande “Born of man and woman” från 1950. Det är Mathesons första sålda novell och jag kan förstå redaktörerna som trodde att denne hittills okände “Richard Matheson” egentligen var en etablerad författare som av någon anledning valt att skriva under en ny pseudonym (Matheson själv föredrog att använda namnet Logan Swanson vid behov). Novellen minner särskilt om Lovecraft (särskilt novellen “The outsider”) men har en unik egen röst och blandar på ett innovativt sätt det vardagliga med…något som inte är så vardagligt.

“Mad House” är en suggestiv skildring av vad som eventuellt skulle kunna vara en poltergeist men som framförallt sysselsätter sig med vad som händer i huvudet på den stackars huvudpersonen. Zombieapokalypsen i “Dance of the Dead” är årsbarn med I Am Legend och blir desto otäckare med sin genuint melankoliska och egentligen inte-alls-läskiga stämning.

Tre volymer kanske känns lite mastigt, men kasta inte bort chansen att bekanta dig med Matheson bara för det. Lyckligtvis finns det fortfarande god tillgång på både mindre novellsamlingar och de flesta fullängdsböckerna.