Nej, nu känns det som om det var länge sedan jag bjöd på en hederlig fredagssågning!

***

Castle FreakEtt gammalt italienskt lantkök. Ni vet ett sådant där med vitmenade väggar samt stadiga och charmigt patinerade bänkar och bort. En inredningsdesigners lantromantiska våta dröm med andra ord. Och här har vi också gourméns våta dröm i all sin enkelhet: ett rustikt lantbröd och en god salami.

Men sedan börjar kanske bilden krackelera, för kökets invånare och salamins uppskärare är inte en dotcom-miljonär som bestämt sig för att släppa alla måsten och flytta till lugnare trakter utan en vildögd gammal kvinna med det långa gråa håret på ända. För säkerhets skull muttrar hon lite för sig själv också. Med bröd och korv på en tallrik hasar hon genom ändlösa slottskorridorer bort till en underjordisk fängelsehåla.

På väggen utanför hänger lämpligt nog en piska som hon raskt utnyttjar mot den inspärrade stackaren som en slags liten aptitretare innan denne får börja äta. Hasande och piskning är tydligt tungt arbete för kvinnan tar sig dramatiskt åt bröstet men hinner låsa den tunga dörren ordentligt innan hon kollapsar på sin säng. För att inte lämna publiken i vild förvirring över vad som egentligen har hänt får vi ytterligare en bild av kvinnan på sängen i ett lätt förmultnat tillstånd.

Detta blir upptakten för att bekanta oss med familjen Reilly som i en oskyldigare tid, innan Nigeriabrev, faktiskt har fått ett stort och oväntat arv i knät. Pappa John var tydligen släkt med den tidigare ägarinnan och han, hustrun Susan och dottern Rebecca är nu på plats för att inspektera hela härligheten.

Men det finns problem i paradiset (förutom fängelsehålans än så länge för familjen okände invånare) – Susan är uppenbarligen väldigt oroad över Rebecca på grund av dotterns blindhet och när John knackar på sin äkta makas dörr mitt i natten och föreslår att de kanske borde ”inviga” åtminstone ett av rummen väser hon argt att hon fortfarande inte har förlåtit honom.

Ouch, otrohet eller dött barn? En flashback till en bilolycka klargör den frågan med en gång: dött barn och blint syskon. Släng in lite cancer eller annan sjukdom och familjen skulle kunna kvalificera sig till Extreme Home Makeover. För att återigen försäkra sig om att publiken verkligen är med på banan (inga större problem, den är av parisisk boulevardbredd) får John efter avslaget hitta slottets vinkällare och de skakande händerna varmed han greppar en oväntat ren vinflaska antyder att det finns ytterligare faktorer i hans skuld.

Ja just det, någonstans mitt i familjedramat bryter fängelsehålans kuriöst kraftfulle (med tanke på att denne är rejält utmärglad) fånge sina bojor också…

Castle Freak återförenar H.P. Lovecraft, Stuart Gordon, Barbara Crampton och Jeffrey Combs. Men om det i alla fall uppstod lite dissonanta toner i From Beyond råder en gravlik tystnad i Castle Freak. Filmen är märkligt platt och intetsägande. Jeffrey Combs vånda över sin döde son och det faktum att han tycker sig se den lille på ett gammalt fotografi i slottets krypta försvinner som storyelement när det finns annat som tar uppmärksamheten. Barbara Cramptons roll som Susan handlar mest om att understryka makens skuldkänslor och skapa konflikt.

Största problemet ligger inte oväntat hos fängelsehålans invånare – Castle Freak himself. Filmen bygger på Lovecrafts novell ”The Outsider”, som i ett förstapersonsperspektiv beskriver hur en stackars instängd och ensam varelse till slut lyckas fly sitt ruinslott bara för att upptäcka att alla flyr i fasa vid åsynen av honom. Filmen tycks inte ha kunnat bestämma sig för om man ska köra på den tragiska Frankensteins Monster-sidan eller den kläggiga skräcksidan av vägen. Med den icke helt oväntade konsekvensen att Castle Freak vinglar fram någonstans i mitten och det varken blir hackat eller malet av det hela.

Lägg där till ett slott som säkert är genuint men som ser alldeles för rent, putsat och upprustat ut med tanke på att en eremitisk kvinna ska ha bebott det de sista femtio åren, en ljudupptagning som låter alldeles för skarpt och billigt, återigen Richard Bands orkestrala musik som till skillnad från From Beyond här bryter av alldeles för mycket och tar över samt karaktärer som beter sig riktigt ologiskt och korkat (den blinda Rebecca hör ett konstigt ljud och bestämmer sig för att på egen hand ta reda på vad det är, missfostrets fixering vid unga och vackra flickor, osv). Slutresultatet blir som sagt dåligt och samtidigt så platt att man inte ens kan finna särskilt mycket underhållning i dåligheterna.

Det enda Castle Freak gör rätt är att hela tiden ha en förvånansvärd fingertoppskänsla för hur mycket effekter som ska visas i bild. Hade man kunnat bygga en vettig stämning kring närbilderna på ögon som långsamt öppnas och avbitna bröstvårtor (trodde ni verkligen att det inte skulle finnas såväl sex som som gore i en sådan här film?!) hade den kunnat bli något att bli riktigt skrämd av.

Annonser